Från Rilpedia

Öland är geologiskt sett en mycket ung ö. Ön består av kalkberggrund och är geologiskt så olikt det småländska fastlandets geologi som det kan vara. Flera forntidsminnen finns på ön som järnåldersborgar med mera. Hamnarna och det mesta av bebyggelsen finns på västra sidan av ön av flera olika anledningar, bland annat det mer skyddade läget och kontakterna med fastlandet över Kalmarsund.

Medeltiden

Under medeltiden lydde ön under flera olika fogdar, ibland under svenskt styre och ibland under danskt. På 1600-talet blev hela Öland den svenska kronans egna ö vilket betydde att bönderna i praktiken blev livegna (kronobönder) och att rätten till jakt starkt begränsades, bland annat förbjöds befolkningen att ha jakthundar under perioder. På södra delen av ön byggdes Karl X Gustafs mur år 1653. Syftet var att skapa ett enormt vilthägn för att förhindra att det kungliga viltet smet ut samt var en jättelik maktdemonstration. Allmogen tvingades uppföra muren gratis under olika former av dagsverken.

Livet på ön var historiskt sett alltid hårt. Det fanns ingen skog på Öland före 1900-talet då jättelika planteringsinsatser genomfördes för att binda upp jorden. Jordbruket gav heller ingenting eftersom det ofta blev för torrt (Öland är en solig ö) för att något skulle kunna växa samt att marken inte var särskilt bra på grund av erosionen som blåste iväg all matjord. Det var fiske och boskap som höll folket vid liv. Att Öland var en kronoö fram till 1800-talet samt att man var isolerad och hade urusla förbindelser med omvärlden förvärrade situationen påtagligt eftersom allt man fick in blev kronans ägodelar. När potatisen slog igenom och statusen som kronoö upphörde (och därmed det mesta av kronans pålagor) på 1840-talet såg framtiden ljusare ut. Befolkningen ökade från drygt 10 000 till drygt 40 000 fram till 1870-talet. Men missväxt och potatisröta blev slutet. Emigrationen från ön blev oerhört påtaglig och befolkningen minskade mellan 1870 och 1970 till drygt 20 000 invånare. Industrialisering var det knappast att tala om på ön med undantag för städerna Borgholm och Mörbylånga där spannmålsmagasin byggdes upp baserade på den lokala jordbruksnäringen och utskeppningen av spannmål. En järnväg, Ölands järnvägar byggdes upp längs hela ön från nord till syd och man byggde ut hamnen i Färjestaden där den största färjeförbindelsen med fastlandet gick.

Modern tid

Under första delen 1900-talet tycktes öns framtida existens hotad flera gånger. Ett rent geografiskt och geopolitiskt hot uppkom under de bägge världskrigen då det fanns planer på att sänka större delen av ön delvis under vatten och dela Öland i flera delar om fienden skulle komma för att försvåra ett övertagande av ön. Det mer bestående hotet låg i det lokala näringslivet som var svagt, jordbruksbaserat och i stort sett enbart inriktat på den lokala marknaden. Efter andra världskriget slogs denna traditionella näring ut nästintill fullständigt då jordbruken allt mer rationaliserades. För att undvika en total avfolkning, alternativt "tremånadersbefolkning" under sommarens turistsäsong, beslöt Sveriges riksdag 1964 att bygga en fast förbindelse mellan Kalmar och Färjestaden, Ölandsbron. Förutom att bygget i sig blev Ölands största någonsin räknade man med att det skulle leda till en mer bestående sysselsättning då industrier och företag skulle lockas att etablera sig på ön.

Ölandsbron stod klar 1972 och har sedan dess förändrat demografin på ön rejält. Färjestaden i Mörbylånga kommun har gått från att ha vara öns tredje största ort till att bli den största tack vare närheten till bron och en omfattande pendling till Kalmar. Även de övriga tätorterna Borgholm och Mörbylånga har vuxit då de ligger nära bron och Kalmar. I övrigt har avfolkningen fortsatt och största delen av ön har blivit ett tremånadersland, där det bara bor människor på sommaren.