Från Rilpedia

Ärkeängeln i Uleåborg (finsk originaltitel: Arkkienkeli Oulussa 1808–1809) är en roman av den finska författaren Anu Kaipainen, översatt till svenska av Kerstin Lindqvist. (Anu Kaipainen har till och med år 2002 givit ut minst 21 litterära alster, alltsedan år 1960 då hon debuterade, men ”Arkkienkeli Oulussa 1808-1809” är det enda som har översatts till svenska.)

”I en roman kan dagens händelser placeras in i historien eller i någon gammal folksägen eller myt, men å andra sidan kan personerna och händelserna i myten placeras in i nutiden.” (Anu Kaipainen)

Innehåll

Anu Kaipainen har en tid av sitt liv varit lärare i finska språket i Uleåborg och där måste hon ha kommit i kontakt med Sara Wacklins författarskap. Den bärande strukturen i Kaipainens roman, vilken utkom på finska år 1967 och som utspelar sig under Finska krigets sista dagar baserar sig på dessa samtida hågkomster vid namn ”Hundrade minnen från Österbotten” och på Runebergs kända verk Fänrik Ståls sägner. Det framgår bland annat i ett förord till ”Ärkeängeln i Uleåborg”, där Kaipainen skriver ”Tillägnad Sara Wacklin med tack för fritt lånade motiv, repliker och tidsbilder”.

Romanen är mustig till sin karaktär, där Kaipainen grovt skämtar om Finska kriget och psykiska störningar. Huvudpersonen är Schaggens Tok-Lena som i de frusna likhögarna utanför Uleåborgs nyinrättade krigslasarett hittar en karl, som hon på grund av sina lyten ej tidigare haft. Genom sitt idoga slit och sin goda omvårdnad lyckas hon få liv i det mer än halvdöda liket som hade drabbats av tyfus, hon tror nämligen att den västerbottniske infanteristen är ärkeängeln Mikael som har kommit för att hjälpa den svenske konungen Gustav IV Adolf att köra ryssen ut ur landet. Soldaten i sin tur tror när han sakta uppvaknar att han har hamnat i skärselden, där han ska få rannsaka sig själv före en färd till helvetet eller till himlen. Mikael, som han faktiskt heter, tillfrisknar och hinner göra henne med barn innan han flyr genom fiendeland till sina hemtrakter i Tornedalen dit även den svenska armén retirerat. Tok-Lena är utstött ur sin familj på grund av sina galenskaper och med prästen välsignelser, hon lever sitt liv såsom en askunge i handelsfamiljens gamla bastubyggnad, vilken avskiljs från övriga handelsgården med ett högt plank. Ett liv med spökgestalterna ”Kungen” och den drunknade ”Agnes” som enda vänner, före Mikaels ankomst.

De övriga familjemedlemmarna lever ett annat liv som bestod av handel, ryor och baler. De senare är viktiga oavsett vem som kontrollerar Uleåborg, svenskar eller ryssar. En rätt så putslustig historia som i alla fall får ett lyckligt slut, lite beroende på hur läsaren själv vill låta den sluta:

”Än Schaggens Lena då? Lena fick ingen krigsmedalj, däremot fick hon en son. Och sonen blev klok och vacker, så klok och vacker och förträfflig, att Mattias (Lenas halvbror) på stunden tog honom till springpojke i affären. Och eftersom fru Schagg (som efter sin makes död hade gift sig med dennes son, alltså Lenas halvbror) i motsats till Sara i bibeln inte var gudi behaglig, fick sonen (till Lena) ärva allt det som modern (på grund av sina lyten och sin utomäktenskapliga son) hade fått avstå ifrån. Hans namn kanske återfinns bland ärevördiga uleåborgska släkter. Eller han gick kanske ombord på ett fartyg och seglade sin väg. Eller, om någon läsare skulle önska sig ett ännu lyckligare slut, inte utan ett romantiskt skimmer, vad hindrar att han föreställer sig det så här: Mikael återvände från sina fäders land och tog Lena med sig dit. I varje fall levde Lena sitt liv tills hon rycktes bort av döden, hon med. Ned under den svarta stenhällen bara. Men svalan fanns ju. (Hennes far begrovs vid mittgången på kyrkogården i Uleåborg under en svart stenhäll, prydd med bilden av en svala. Troligtvis en släktgrav.)” (Sidan 270).

Den pacifistiska tendensen, boken är skriven i slutet av 1960-talet, och den finsknationella historiesynen gör att det historiska skeendet i romanen många gånger ej känns äkta, bland annat känns det konstigt att Kaipainen många gånger uppfattar de svenska trupperna som något främmande utifrån, på samma sätt som ryssen som kom österifrån. Uleåborg var en svensk stad fram till riksdelningen år 1809 och sannolikt betraktade sig uleåborgarna som undersåtar i det svenska riket ända in till det sista, tills man med tiden var tvungna att acceptera fakta att man inte kunde hålla ryssen stången och Finland fick gå en egen väg för att behålla sina urgamla svenska seder och bruk, men där det finska inslaget skulle få en större och rättvisare plats än tidigare.

Finska kriget har skildrats i romanform av många skönlitterära författare, bland annat av rikssvenskarna Lars Widding i ”På ryttmästarns tid” (1968) och Lars Ardelius i ”Och kungen var kung” (1976), men även av de finska författarna Kalle Aaltokivi i ”Olli Tiainen, salojen sankari” (1958) och Arvi Järventaus i ”Rummut” (”Trummorna”, utgiven på svenska 1951). Det vore intressant att se en studie om man hur i dessa och andra romaner som berör Finska kriget, beroende på tillkomstsdatum och -land, förhåller sig till en av de mest omvälvande händelserna i Sveriges respektive Finlands historia då det gemensamma riket delades, men det är en uppgift som kvarstår.