Från Rilpedia

Representationsreformen beslutades av riksdagen 22 juni 1866 och innebar ståndsrepresentationens avskaffande och att 1810 års riksdagsordning ersattes med 1866 års riksdagsordning.

Reformen avsåg ersätta ståndsrepresenationen med två separata kamrar, Första kammaren, vald av landstingen och Andra kammaren, vald i direkta folkval och med en kortare mandatperiod än Första kammaren, men avsåg inte förändra kungens och riksdagens inbördes förhållande, men innehöll två nyheter, som påverkade maktbalansen.

• Det ena var att lagtima riksdag sammanträder varje år istället för
  • vart tredje år enligt 1723 års riksdagsordning,
  • bara när konungen så finner lämpligt enligt 1772 års regeringsform,
  • vart femte år (1809–1844) och
  • vart tredje år (1844–1866).
• Den andra var, att kungen fick rätt att med anbefallande av nyval till båda eller endera kammaren upplösa lagtima riksdag före utgången av den stadgade mandatperioden.

Med avseende på formerna för riksdagsarbetet utgick 1866 års riksdagsordning från, att inga andra ändringar skulle ske i 1810 års riksdagsordning än sådana, som föranleddes av tvåkammarsystemets införande. Beredningen av riksdagsärendena skulle ske i för kamrarna gemensamma utskott och den därav beroende samtida behandlingen i kamrarna ingick såsom ett moment i den likställighet mellan kamrarna, som utgjorde en ledande grundsats i 1866 års riksdagsordning och som hade sin förebild i förhållandet mellan de forna riksstånden.

Andra kammaren hade dock genom sitt större ledamotsantal en övervikt vid de gemensamma voteringarna, som inget stånd hade haft vid voteringarna i de förstärkta utskotten, i vilka alla var lika starkt representerade. Med undantag av frågor, som kunde bli föremål för gemensam omröstning, gällde emellertid, att kamrarna hade absolut veto mot varandra.

Se även

• Sveriges historia 1809–1866
• Louis De Geer (1818–1896)

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).