Från Rilpedia

Konfiskation, att konfiskera (lat. confiscare, "indra till fiscus, ursprungligen namnet på den kassa, över vilken de romerska kejsarna förfogade), förklara något förverkat, förbrutet. I modernt svenskt lagspråk används istället begreppet förverkande.

I äldre tider konfiskerades vid vissa brott förbrytarens hela (fasta och lösa eller endast lösa) förmögenhet eller viss kvotdel därav. Känt är konfiskationen av Magnus Gabriel de la Gardies tillgångar. Dylika konfiskationsstraff försvann i nyare tid ur strafflagstiftningen, eftersom deras verkningar alltför mycket gick ut över andra än den brottslige själv, nämligen hans familj och anförvanter. I Sverige stadgades, ända till dess den nya strafflagen av 1864 blev gällande, för högförräderi förlust av liv, ära samt fast och löst gods och för vissa fall av rån förlust av liv och lösören; likaså förverkade den, som begick våldtäkt, allt sitt lösa gods.

I Norge avskaffades konfiskation av allt löst eller fast gods genom 1814 års grundlag samt konfiskation av viss kvotdel av förbrytarens lösa egendom genom en lag av 1848. I Danmark upphävdes dessa straff 1824, i Finland 1889. Däremot förekom även senare i den nordiska lagstiftningen, liksom inom den nyare rätten i allmänhet, konfiskation av bestämda föremål. Så konfiskerades vid tryckfrihetsbrott den brottsliga skriften, vid lurendrejeri den insmugglade varan, "vid olovlig brännvinsbränning de vid förbrytelsen nyttjade redskapen och det brännvin, som anträffats vid beslagstillfället", o.s.v. I norsk och dansk strafflag fanns en allmän bestämmelse, enligt vilken föremål, som frambragts genom ett brott eller begagnats eller varit ämnade att begagnas för förövandet av en förbrytelse, kunde dömas förbrutna. Likaledes kunde enligt dessa länders strafflagar det genom ett brott vunna utbytet konfiskeras.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).