Från Rilpedia

Folkomröstningen i pensionsfrågan var en folkomröstning som hölls i Sverige 1957 gällande pensionssystemet.

Den 13 oktober 1957 hölls en rådgivande folkomröstning om pensionsfrågan. I omröstningen fanns tre alternativ där linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 frivillig tilläggspension och höjd folkpension samt linje 3, tjänstepension genomförd av arbetsmarknadens parter.

Socialdemokraterna och Sveriges kommunistiska parti stödde linje 1, Centerpartiet linje 2 och Folkpartiet och Högerpartiet linje 3.

Folkomröstningen fick följande resultat:

• Linje 1 - 45,8 procent
• Linje 2 - 15,0 procent
• Linje 3 - 35,3 procent
• Blankröster - 3,9 procent

Valsedlar

De olika alternativens valsedlar var formulerade sålunda:

• Linje 1: Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspension, som avpassas efter tidigare lön och behåller sitt värde. Andra förvärvsarbetande - företagare m.fl. - får möjlighet att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt värde.
• Linje 2: Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt värde.
• Linje 3: Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Folkomröstningens efterspel

Med argumentet att deras linje hade fått flest röster, drev socialdemokraterna efter folkomröstningen igenom införandet av allmän tilläggspension (ATP), trots att majoriteten för förslaget inte hade varit absolut. Centerpartiet lämnade därför regeringen, varpå Folkpartiet och Högerpartiet försökte få centerpartisterna att medverka till ett regeringsskifte med Bertil Ohlin (fp) som ny statsminister. Centerpartisterna var emellertid inte benägna att gå direkt från ett samarbete med socialdemokraterna till att stödja en borgerlig regering, varför Tage Erlander (s) kunde fortsätta som statsminister för en enpartiregering i minoritet.