David av Munktorp
Från Rilpedia
Sankt David av Munktorp var en engelsk cluniacensmunk som tillsammans med Sankt Eskil och Sankt Botvid av Sankt Sigfrid i Småland sändes ut för att kristna mälarlandskapen. David byggde en kyrka i Munktorp i Västmanland och nämns även som den förste biskopen av Västerås och kallas Västmanlands apostel. David uppges också vara abbot för ett cluniacenskloster. Bland annat bär han abbotens ämbetsdräkt, med abbotstav i ena handen och bok i den andra – på huvudet bär han ofta en biretta. Han sökte martyrdöden men dog fridfullt år 1082 i hög ålder och firas den 25 juni.
Ryktet om Sankt David var så grundmurat att Biskop Birger Magnusson 1463 begärde att få överföra hans ben till Västerås domkyrka, som saknade reliker av en helig man. En uppgift från 1542 säger att hans kranium och en arm har förflyttats från Munktorp. I närheten av Munktorp finns Sankt Davids källa vilken utpekas som platsen för Davids dopverksamhet. Hans festdag är den 25 juni.
Avbildningar finns av honom i bland annat Munktorps kyrka (dopfunt från 1300-talet), Tensta och Ärentuna kyrka (kalkstensmålningar). Kyrkorna i Munktorp (Västmanland) och Tensta (Uppland) är helgade åt Sankt David.
Breviarier
I ”Breviarium Upsalense” och ”Breviarium Arosiense” står att läsa att David blev ett föredöme som munk inom cluniancensorden. När han får höra att Sankt Sigfrids systersöner, Unaman, Sunaman och Vinaman, lidit martyrdöden i Värend beger han sig till Sverige. Deras martyrium avskräcker honom inte, utan snarare lockar. Till slut kommer han till Västmanland och bosätter sig i Snevringe härad och Munktorp, där han bland annat bygger en kyrka. "Nu gick han om dagarna omkring i byarna och gårdarna, predikade Guds ord, omvände och döpte, men om nätterna låg han vaken i bön och anbefallde under tårar åt Guds beskydd sig själv och sina många andliga barn" . Han reste från Britannien till svearnas land och där förde många tusen människor till kristen tro och att han sedan "mätt av år flyttade hem till paradiset".
Mirakelsamlingar
I mirakelsamlingar över David berättas hur han släckte eldsvådor, botade sinnessjuka, räddade ett barn som fallit ner i en brunn och hur han fick ett annat barn som svalt en nål att hosta upp det. David var lite tankspridd och även närsynt – vid ett tillfälle hängde han upp sina vantar på en solstråle istället för på spiken. De hängde kvar när hans tjänare skulle hämta dem.