Ymer (isbrytare, 1932)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

för den nutida isbrytaren med samma namn, se Ymer (isbrytare)

Ymer med den ursprungliga, öppna bryggan

Ymer med den ursprungliga, öppna bryggan

Flag of Sweden.svg Ymer
Överblick
Typ Isbrytare
Varv Kockums, Malmö
Beställd 1931
Påbörjad 1931
Sjösatt 1931 
Tagen i bruk 1933
Tagen ur tjänst 1976
Öde Upphuggen 1976-1977
Allmänna egenskaper
Längd 78,6 m öa
Bredd 19,3 m
Deplacement 4 245 ton
Djupgående 6,4 - 7,3 m
Plåttjocklek För: 27 mm
Midskepps: 16 mm
Akter:26 mm
Fart Max: 16 knop
March: 13 knop
Aktionstid 6-8 veckor
Besättning 42 
Bestyckning 4 st 75 mm luftvärnskanoner samt 4 st ksp 
Tekniska data
Framdrift diesel-elektrisk
Propellrar (Akter+För) 2+1
Huvudmaskin 6 st MAN 6-cyl dieslar, 6 generatorer
9 000 hk (6,7 MW)
Propellermotor 3 st elektriska
Hjälpmaskin 3 tvåtaktsmotorer av MAN-typ, 3 generatorer
Bunkerkapacitet 850 m3

Ymer, svensk isbrytare byggd på Kockums varv i Malmö år 1931-1933.

Efter det att dåvarande Statsisbrytaren (senare omdöpt till Atle) gått på grund 1929 insåg man att en statsisbrytare var för litet för att kunna upprätthålla full isbrytningskapacitet, och man beslöt därför att införskaffa ytterligare en.[1]

Ymer hade en förlig och två akterliga propellrar. Man beslöt också att välja diesel-elektrisk drift, vilket gjorde Ymer till den första havsisbrytaren i världen med detta, numera vanliga system. Maskineriet utgjordes av 6 stycken 6-cylindriga fyrtakts dieselmotorer av märket MAN, på vardera 1,1 MW (1 500 hk). Dessutom fanns ett hjälpmaskineri av två 6-cylindriga och en 2-cylindrig tvåtaktsmotor, likaledes av MAN-typ, som drev två likströmsgeneratorer på 265 kW respektive en på 50 kW. Dessa användes för att producera elektricitet för huvudgeneratorernas magnetlindningar, och för fartygets interna behov. Ymer försågs ursprungligen med ett sjöflygplan för isspaning och en kran för sjösättning och upptagning, men planet och utrustningen avlägsnades i samband med att hon krigsutrustades. Kommandobryggan var till att börja med helt öppen, något som ställde hårda krav på de ur besättningen som tjänstgjorde där. Det var inte förrän 1963 som den byggdes in.[1]

Det var egentligen först i och med Ymers tillkomst som man kunde bedriva någon egentlig, svensk vintersjöfart. Ymer berömdes också för att lämna en bred och jämn ränna akteröver. Hårda vintrar gick det dock inte att trafikera Östersjön i någon nämnvärd utsträckning, utan man fick koncentrera sig på att hålla hamnarna på syd- och västkusten isfria.[2]

Under andra världskriget var isbrytaren bestyckad med fyra 75 mm luftvärnskanoner och fyra kulsprutor. Besättningen ökades samtidigt till 85 personer.[1]

Referenser

  1. 1,0 1,1 1,2 Staffan Fischerström, 1997 Isbrytare ISBN 91-970700-92
  2. Sjöfartsverket: Isbrytarhistoria Uppdaterad: 2008-08-12 (Läst 2008-12-25)
  • Uppgifter till faktarutan hämtade ur Fischerström, Isbrytare


Personliga verktyg