Vattenhårdhet
Från Rilpedia
Vattenhårdhet är ett mått på hur mycket mineraler vatten innehåller, främst är det kalcium- och i mindre omfattning magnesiumjoner som avses. Vatten med en hög halt av dessa joner kallas hårt vatten. Rent analogt kallas vatten med låg halt av dessa joner för mjukt vatten.
Hårt vatten är normalt inte hälsoskadligt för djur och människor men det kan orsaka problem vid annan användning av vattnet. I vattenkokare kan till exempel hårt vatten resultera i att kalkavlagringar bildas. I ångpannor kallas sådana avlagringar för pannsten och leder till förluster i nyttiggjord energi eftersom pannstenen leder värme 37 gånger sämre än järn.[1]. För att motverka detta används antipannstensmedel, t.ex. soda. Med tvål bildar hårt vatten så kallat kalktvål, dvs svårlösliga salter av fettsyror från tvålet och kaliciumjoner.
I Sverige anges vattenhårdhet i tyska hårdhetsgrader, °dH (°dH = grad deutscher Härte), där 1 °dH motsvarar 10 mg kalciumoxid (CaO, kalk) per liter vatten. Andra måttenheter för vattenhårdhet är franska hårdhetsgrader, där 1° motsvarar 10 mg kolsyrad kalk (CaCO3) per liter vatten = 0,56 °dH, och engelska hårdhetsgrader, där 1° motsvarar 14,3 mg kolsyrad kalk per liter vatten = 0,8 °dH.[1]
Innehåll |
Dricksvattnet i Sverige
Det mesta kommunala dricksvattnet inklusive grundvattnet i Sverige är mjukt, vilket beror på att största delen av Sverige har en sammansättning av urberg och morän vilket gör såväl ytvattnet som grundvattnet mjukare. På många platser och särskilt i landets kalkrika områden är dricksvattnet i de kommunala ledningarna hårt. Exempel på regioner med naturligt hårt grundvatten är Uppsalaslätten, Öland, Gotland och större delen av Skåne. Det dricksvatten som rinner i Skånes största tätorter Malmö, Lund och Helsingborg är däremot mjukt, vilket beror på att vattendistributionen till stor del sköts med att vatten tas från Bolmentunneln (3-4º dH) eller avhärdas som vid Vombsjön (6-7º dH). Även Uppsala gick under 2007 över från hårt till medelhårt vatten (från 13-14º dH till ca 7º dH) med hjälp av avhärdare som tar bort kalken. Trenden går mot mjukare vatten i ledningarna p.g.a. miljökrav, då hårt vatten bland annat kan leda till att koppar fälls ut i varmvattenledningarna och att kalken orsakar större slitage på maskiner då de kalkas igen. Stockholms dricksvatten är mjukt, 4-6º dH. Göteborgs dricksvatten är ännu mjukare, 2,7-3,3º dH[2].
Bestämning av vattenhårdheten
Vattnets hårdhet bestäms i fält och på mindre vattenverk med en laboration som kallas för komplexometrisk titrering, där man använder indikatorn eriokromsvart T och titratet EDTA. På större kommunala vattenlaboratorier och kommersiella laboratorier används mer exakta metoder som Internally Coupled Plasma Mass Spectrometer, ICPMS, som förbränner provet till plasma vid höga temperaturer.
Tabeller över vattenhårdhet
| Hårdhet [°dH] | Benämning |
|---|---|
| 0–2 | Mycket mjukt |
| 2–5 | Mjukt |
| 5–10 | Medelhårt |
| 10–20 | Hårt |
| >20 | Mycket hårt |
| Hårdhet [°dH] | Slag av vatten[1] |
|---|---|
| 1–2,5 | Regnvatten |
| 3,2 | Dricksvatten |
| 4–8 | Flodvatten |
| 5–12 | Insjövatten |
| 12–36 | Brunns- och källvatten |
| 36–120 | Brunnsvatten på kalklager |
| Hårdhet [°dH] | Användbarhet i ångpannor[1] |
|---|---|
| <10 | Gott matarvatten |
| 10–30 | Brukbart |
| 30–50 | Dåligt |
| >50 | Obrukbart |
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Barnekows mejerikalender, 1925, s. 75–77
- ↑ ”Dricksvatten med ständig kvalitetskontroll”. http://www.goteborg.se/wps/portal/!ut/p/c0/04_SB8K8xLLM9MSSzPy8xBz9CP0os3gjU-9AJyMvYwN3V2cTA6MQPyd_C88AYxNvQ_2CbEdFAIAz3Lc!/?WCM_GLOBAL_CONTEXT=/wps/wcm/connect/goteborg.se/goteborg_se/Invanare/Bygga_Bo/Vatten_och_avlopp/Sa_funkar_det/Inkrubr_N540_byggabo_vattenavlopp_safunkar_dricksvatten/art_N540_byggabo_vattenavlopp_safunkardet_dricksvattenkvalitet&WCM_PORTLET=PC_7_25KQB2J30GEC402TNBO8IP3465_WCM. Läst 26 januari 2009.
