Symfoniorkester

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Symfoniorkester under en konsert. Stråksektionen som dominerar bilden har paus, medan orgeln längst fram (ett mer ovanligt inslag i symfoniorkestern) dock spelar.

Symfoniorkestern, även kallad filharmonisk orkester eller stor orkester, är den största typen av orkester inom främst romantisk och modern konstmusik. Den består av cirka 60–150 musiker, och innefattar både stråkinstrument, blåsinstrument och slagverk med mera, i koriskt besatta stämmor. Man spelar akustiskt efter noter och leds av minst en dirigent.

Symfoniorkestrar är ofta knutna till ett visst konserthus där de ger regelbundna framträdanden. Förutom detta ges ofta gästkonserter och turnéer. De förekommer också i samband med galor, högtider och utomhuskonserter med mera. De är också förknippade med filmmusiken, då många storfilmer använder sig av specialskriven symfonisk musik.

Symfoniorkesterns seriösa och traditionella framtoning har gjort att den ofta associeras med den stereotypa bilden av klassisk musik. Symfoniorkestrar har dock använts i många andra sammanhang, inklusive korsningar och fusioner med populära genrer som jazz, rock, metal, pop och hip-hop (se nedan).

Sammansättning

Schemabild över en symfoniorkesters uppställning, med de olika sektionerna (stråkar, träblås, brass, slagverk) markerade.

Symfoniorkestern består av fyra huvudgrupper av instrument, så kallade sektioner. Till detta tillkommer ofta specialinstrument. Sektionerna är:

• Stråksektionen
• Träblåssektionen
• Brasset (även kallad Bleckblås- eller Mässingssektionen)
• Slagverket

Stråksektionen är orkesterns kärna. Den har fler musiker än de andra sektionerna tillsammans och placeras längst fram för att höras bättre. Även de övriga sektionerna placeras för maximal balans. Slagverket och brasset som är ljudstarkast finns längst bak, och träblåset i mitten.

Varje sektion är i sin tur indelad i stämmor. Varje stämma består av minst ett par musiker och spelar som regel från samma noter. Varje stämma har en stämledare som är kan vara ansvarig för delar av instuderingen, och samordning av stämman. Han eller hon antas också spela eventuella soloinsatser.

Stämledaren för förstafiolerna kallas för konsertmästare och ansvarar för samordning av stråkföring och liknande i hela stråksektionen.

Noter

Symfoniorkestern spelar alltid efter noter med sittande musiker (utom slagverket). Noterna placeras på notställ framför varje musiker, som vänds så att musiker kan se både noterna och dirigenten. Man använder separata stämnoter och ett partitur för dirigenten. Ett undantag är stråksektionen, vars medlemmar delar notställ två och två. Den musiker som sitter innerst är ansvarig för att vända sida. Övriga instrumentalister kan bara vända sida när de har paus.

I partituret skrivs stämmorna i ordningen träblås (överst), brass, slagverk, stråkar (nederst).

Sektionerna

Stråksektionen

Fiolstämmorna, till vänster i stråksektionen.

Stråksektionen är den största sektionen med 30—60 musiker. Den består av:

• Violin, permanent delade I och II
• Viola
• Cello
• Kontrabas

Stråkarna sitter i en halvcirkel runt dirigenten, med förstaviolinerna längst ut till vänster och celli till höger (i vissa fall, i synnerhet i den engelskspråkiga världen, placeras dock andraviolinerna utanför cellostämman till längst höger). Ibland används underdelningar av de befintliga stämmorna, så kallad divisering. Stämmorna kallas då exempelvis "Violin I.1, Violin I.2".

Stämmorna har fallande antal medlemmar per register. Proportionerna varierar men en ungefärlig standard är den som Nikolaj Rimskij-Korsakov rekommenderade i sin bok Orkestreringens principer^[1]:

Träblåssektionen

Träblåssektionen består av

• Flöjt
• Oboe
• Klarinett
• Fagott

De sitter på två rader bakom stråkarna. Det finns i regel 2—3 (ibland 4 eller ännu fler) musiker per instrument. Till skillnad från stråkarna spelar varje musiker en separat stämma som numreras "Flöjt I", "Flöjt II" och så vidare. Nummer I-stämman är vanligen stämledare och solist, medan den lägsta stämman (oftast II eller III) spelas av en person som dubblerar på flera instrument.

Vanliga dubbleringsinstrument är piccolaflöjt eller altflöjt för flöjtister, engelskt horn för oboister, basklarinett för klarinettister och kontrafagott för fagottister.

Brasset

Brassektionen består av:

• Valthorn
• Trumpet
• Trombon
• Tuba

Även brasset spelar separata stämmor. En vanlig besättning är fyra horn, tre trumpeter, tre tromboner och en tuba. Antalet horn kan dock variera från två upp till sex eller fler, och trumpeterna mellan två och fyra.

Ibland ingår ovanligare instrument som flygelhorn, bastrombon, eller eufonium. De får då spelas av de musiker som finns till hands.

Slagverkssektionen

Slagverket är den mest varierande sektionen. De flesta orkestrar har 2-3 slagverkare varav minst en kan spela pukor. De övriga musikerna fördelar instrumenten så att de kan byta så enkelt som möjligt.

Alla typer av slagverksinstrument förekommer, men några vanliga är:

• Trummor, exempelvis virveltrumma, tenortrumma eller bastrumma
• Cymbaler, tam-tam och gongar
• Triangel, mark-tree, crotales
• Plattklockor och rörklockor
• Xylofon, vibrafon, marimba

Övriga instrument

Förutom de fyra huvudsektionerna förekommer en mängd andra instrument i symfonisk musik. Vanligast är kanske:

• Harpa
• Piano
• Celesta

De flesta symfoniorkestrar har 1-2 harpister och en pianist som också kan spela celesta. Alla tre instrumenten placeras på vänstra kanten av podiet, bakom violinerna.

Andra instrument som ibland förekommer med symfoniorkestern är orgel, gitarr, saxofon, bandstämmor eller "etniska instrument" som shaimsen, mandolin eller banjo.

Organisation

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Kända symfoniorkestrar

• Berlinerfilharmonikerna
• Wienerfilharmonikerna

Professionella symfoniorkestrar i Sverige

• Gävle symfoniorkester
• Göteborgs Symfoniker
• Helsingborgs symfoniorkester
• Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm
• Malmö symfoniorkester
• Norrköpings Symfoniorkester
• Sveriges Radios Symfoniorkester
• Norrlandsoperan

Andra symfoniorkestrar i Sverige

• Borås Symfoniorkester
• Eskilstuna Symfoniorkester
• Göteborgs Akademiska Symfoniorkester
• Järfälla Symfoniorkester
• Jönköpings Symfoniorkester
• Karlskoga Symfoniorkester
• Karlstad Symfoniorkester
• Kullabygdens Symfoniorkester
• Linköpings symfoniorkester
• Luleå orkesterförenings Symfoniorkester
• Sandvikens Symfoniorkester
• S:t Tomas orkesterförenings Symfoniorkester i Vällingby
• Smyrna Symfoniorkester i Göteborg
• Stockholms Symfoniorkester
• Täby Symfoniorkester
• Umeå musiksällskaps Symfoniorkester
• Kungliga Akademiska Kapellet i Uppsala
• Växjö stads Symfoniorkester

• Musikhögskolornas symfoniorkestrar

Orkestrering

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Historia

Bakgrund, den wienklassiska orkestern

Symfoniorkestern har sin grund i den wienklassicistiska epoken, där man använde sig av mindre salongsorkestrar. De bestod vanligen av stråkar, en handfull träblåsare, samt horn, trumpet och pukor. Termen symfonisk kommer från symfonin, vilket var den viktigaste samtida formen av orkestermusik, ett fyrsatsigt verk i sonatform. Till skillnad från barockens musik användes inga improvisationselement, och orkestrarna utarbetade ett arbetssätt som var helt baserat på noterat spel.

Utveckling under romantiken

Under första halvan av 1800-talet och den romantiska epoken kännetecknades musiken av växande komplexitet och experimentellt tänkande, och därmed större krav på musikerna. Dirigenten tillkom i början av 1830-talet och utvecklades senare till ett självständigt yrke som konstnärlig ledare för orkestern. I samband med de allt mer svårspelade stämmorna förbättrades många instruments mekanik, i synnerhet på blåsarsidan. Instrument som tillkom under 1800-talet var harpan, celestan, trombonen, tuban och flera slagverksinstrument. Spelpraxis inklusive instrumentens utformning och namn, organisationen inom sektioner och stämmor med mera standardiserades också under 1800-talet.

Experimentell utformning, modernismen

Runt sekelskiftet kännetecknades musiken av ett större intresse för orkesterns ljud och klangfärg. Tonsättare som Claude Debussy, Maurice Ravel och Richard Strauss skrev musik som var mer baserad på orkestreringen än struktur och toninnehåll. Den ljudorienterade orkestermusiken fortsattes senare av bland andra Anton Webern med den så kallade klangfärgsmelodiken. Under denna epok utformades alternativa speltekniker, och orkestrarna förstärktes ofta med ytterligare "färginstrument", som saxofon, xylofon eller akustisk gitarr. De flesta av dessa förekom dock alltför sporadiskt för att standardiseras som del av orkestern. Andra tonsättare som Charles Ives behandlade stämutformningen, och arbetade till exempel med två- eller tredelade orkestrar placerade i olika delar av lokalen.

Under 1900-talet tillkom allt fler experimentella tekniker som elektronisk bearbetning, bandstämmor, stumt spel, mikrointonation med mera. Samtidigt etablerade många orkestrar en parallell repertoarer av äldre musik, som lättare kunde standardiseras än den samtida experimentella musiken. Även idag har många orkestrar sin kärnrepertoar i verk från 1800-talet, även om vissa har specialiserat sig på nyskriven musik eller korsningar med populärmusik.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Orkestermusik

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Ljudexempel

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Referenser

Noter

1. ↑ Nikolaj Rimskij-Korsakov. ”Principles of orchestration”. northernsounds.com (fri webbutåva). http://www.northernsounds.com/forum/showthread.php?s=740ed0744238da61e374069167333f10&t=45335. Läst 18 aug 2007. 

Webbkällor

Tryckta källor

Se även

• Musik
• Lista över musikinstrument
• Lista över musikgenrer
• Lista över akademiska symfoniorkestrar
• Wikimedia Commons har media som rör Symfoniorkester
  Bilder & media

Externa länkar

Litteratur