Slaget vid Gallipoli
Från Rilpedia
| Slaget vid Gallipoli | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av första världskriget | |||||||
 Slaget vid Gallipoli |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Mall:Landsdata Storbritannien Brittiska imperiet |
 Osmanska riket Kejsardömet Tyskland Österrike-Ungern |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Mall:Landsdata Storbritannien Sir Ian Hamilton Mall:Landsdata Storbritannien Lord Kitchener Mall:Landsdata Storbritannien John de Robeck |
Otto von Sanders Mustafa Kemal Atatürk |
||||||
| Styrka | |||||||
| 5 divisioner i början 16 till slut |
6 divisioner i början 14 till slut |
||||||
| Förluster | |||||||
| 300 000 | 220 000[1] | ||||||
Slaget vid Gallipoli var ett fältslag som ägde rum 1915, under första världskriget, på den turkiska halvön Gallipoli där ententen i form av brittiska och franska styrkor genomförde en operation vars mål var att inta Konstantinopel. Försöket misslyckades och en uppskattning ger vid handen att ungefär 131 000 soldater stupade och cirka 262 000 skadades. De turkiska förlusterna utgjorde uppskattningsvis två tredjedelar av de totala antalet offer.
Slaget pågick från april 1915 till januari 1916, då de sista ententestyrkorna evakuerades för att få slut på ställningskriget och blodbadet. Marinminister Winston Churchill, som var en av initiativtagarna till hela operationen, tvingades efter misslyckandet vid Gallipoli att avgå. Gallipolifälttåget blev också den första operation där australiska och nyzeeländska styrkor sattes in i större skala. De stred dock under brittiskt befäl i samväldesstyrkorna. Trots att slaget vid Gallipoli blev ett av de blodigaste slagen under första världskriget så hade slaget liten inverkan på krigets utkomst.
Innehåll |
Bakgrund
I slutet av 1914 hade kriget på västfronten helt stannat av och arméerna hade grävt ned sig i skyttegravar. Kostsamma anfall ledde ingen vart och både Storbritannien och Frankrike hade intresse av att öppna en ny front. Redan i november 1914 hade den franske justitieministern Aristide Briand föreslagit att en brittisk-fransk expeditionskår på 400 000 man skulle skickas till Saloniki i Grekland för att på så sätt förmå Rumänien och Bulgarien att ansluta sig till ententen och gå till attack mot Österrike-Ungern. Den franske överbefälhavaren Joffre motsatte sig förslaget eftersom han inte ville avstå från trupper.
Den 2 januari 1915 skickade den ryske överbefälhavaren ett telegram till London där han bad om en diversion för att försvåra för den osmanska offensiven mot Ryssland i Kaukasus. Den brittiske krigsministern Kitchener föreslog för marinministern Churchill att en offensiv operation skulle igångsättas mot Dardanellerna. Från denna halvö hade osmanerna kontroll över inloppet till Svarta havet med hjälp av artilleri. Sundet var också minerat.
Slaget
Den 18 mars försökte en brittisk-fransk fartygsstyrka, tolv brittiska slagskepp och fyra franska slagskepp tvinga sig igenom sundet samtidigt som de besköt artilleriställningarna. Fartygsminorna var dock ett alltför svårt vapen; tre fartyg sjönk, tre fartyg sattes ur stridbart skick och fyra blev svårt skadade.
Det stod klart att ett försök att ta sig igenom sundet endast skulle lyckas om man med hjälp av landstigning skulle kunna slå ut de rörliga artilleripjäser som osmanerna besköt farleden med.
Den 25 april landsteg brittiska, australiensiska och nyzeeländska trupper. Motståndarna var få men väl placerade i bergen vid landstigningsplatserna och kunde tillfoga inkräktarna stora förluster. Den 27 april gick osmanerna till motanfall men lyckades inte köra bort sina fiender från stränderna. De fortsatta offensiverna i från maj till augusti kan kännetecknas av enorma förluster och ingen eller så gott som ingen erövrad terräng.
Situationen försvårades ytterligare när Bulgarien anslöt sig till centralmakterna vilket innebar att centralmakterna kunde skicka hjälp till Osmanska riket obehindrat. Britterna öppnade också en front vid Saloniki vilket konkurrerade om tillgängliga resurser.
Till slut beslöt Kitchener att evakuera trupperna. Evakueringen genomfördes från den 28 december till den 8 januari 1916. Då hade uppskattningsvis 44 000 allierade soldater omkommit medan den osmanska armén förlorat totalt 87 000 vid krigets slut.
Litteratur
- Moorehead, Alan: Gallipoli - Första världskrigets största misstag. (Ny uppl. 2005) ISBN 91-37-12667-9
- Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Gallipoli
Källor
Noter
