Från Rilpedia

Schacknotation är ett system för att kunna nedteckna schackpartier för senare genomgång och analys. Den vanligaste metoden är den algebraiska notationen, så kallad för att den bygger på schackbrädets koordinatsystem. Det internationella världsschackförbundet FIDE tillåter i sina tävlingar och matcher numera endast det algebraiska systemet, och rekommenderar användning av denna enhetliga schacknotation även i schacklitteratur och tidskrifter.^[1] Tidigare, före andra världskriget, var den beskrivande notationen vanligast.

Innehåll 1 Pjäsernas beteckningar 2 Algebraisk notation 2.1 Lägesbeskrivning 2.2 Normal förflyttning 2.3 Slag 2.4 Dragföljd 2.5 Specialdrag 2.6 Bra och dåliga drag 2.7 Schack och matt 3 Beskrivande notation 4 Källor

Pjäsernas beteckningar

I schacknotation betecknas pjäserna med bokstäver enligt tabellen.

Pjäs	Beteckning på svenska	Beteckning på engelska
Kung	K	K (King)
Dam	D	Q (Queen)
Torn	T	R (Rook)
Löpare	L	B (Bishop)
Springare	S	N, tidigare Kt (Knight)
Bonde	B (endast i beskrivande notation)	P (Pawn, endast i beskrivande notation)

För att i notationen lättare kunna särskilja pjäserna från koordinatsystemet de rör sig över, anges pjäsernas beteckningar alltid med stor bokstav (versaler), och koordinaterna alltid med små bokstäver (gemener). I algebraisk notation lämnas bönder helt utan speciell pjäsbeteckning.

Algebraisk notation

Lägesbeskrivning

I schacknotationen använder man det koordinatsystem de flesta bräden är utrustade med för att ange pjäsernas position. Så är till exempel "a1" fältet i det nedre vänstra hörnet ur vit spelares synvinkel (ur svarts är det övre högra hörnet). Beteckningarna löper horisontellt från vänster till höger som "a" till och med "h", och vertikalt nedifrån och upp som "1" till och med "8", alltid sett ur vits perspektiv.

Normal förflyttning

För att i normalfall beskriva ett drag räcker det med att ange vilken pjäs som flyttas, och till vilket fält den flyttas. Exempelvis innebär notationen "Sf4" att en springare ("häst") flyttas till fältet "f4". Detta sätt att skriva utgör ett exempel på så kallad kort notation. Vanligtvis brukar det inte uppstå några tvetydigheter med kort notation, men om så skulle vara fallet – exempelvis om två springare i en given schackställning båda kan nå fältet f4 – kan man förtydliga notationen efter mönstret "Se2-f4", med vilket menas att "springaren på e2 flyttas till f4". Detta sätt att skriva kallas lång notation, eller ibland utförlig notation. Böndernas förflyttning skrivs enbart med destinationsfältets koordinat, utan att ange vilken pjäs det rör sig om (exempelvis "e4", kort notation), eller med både ursprungs- och destinationsfältets koordinater (exempelvis "e2-e4", lång notation).

Slag

I schacknotation betecknas slag med ett "x". Exempelvis innebär "Sxf4" att springare slår den pjäs som står på "f4". Om det kan råda tvetydighet om vilken pjäs som gör slaget anger man även här från vilket fält slaget görs, exempelvis "Se2xf4". För situationen när bönder slår en annan pjäs skriver man till exempel "exd5", där "e" står för vilken linje bonden utför slaget från: i detta fallet slår bonden på e-linjen den pjäs som står på fältet "d5". I äldre schacklitteratur ser man ofta kolon angivet istället för "x". Enligt exemplen ovan skriver man då alltså "Se2:f4" respektive "e:d5". Användande av kolon istället för "x" är emellertid inte längre tillåtet enligt FIDE:s regler.^[1]

Dragföljd

Ett schackparti börjar med att vit utför sitt första drag, följt av att svart utför sitt första drag. Efter första draget följer spelarnas andra, tredje drag, och så vidare. I schacknotationen anger man först dragets ordningsnummer, enligt FIDE gärna följt av en punkt. Efter dragets ordningsnummer och punkten anger man vits förflyttning, därefter svarts. Därpå följer nästföljande drags ordningsnummer och punkt, följt av vits förflyttning, och så vidare. Exempel:

1. e4 e5 2. Sf3 Sc6 3. Lb5

I den händelse man redan tidigare angivit vits drag – till exempel som här följt av en textkommentar – ersätter man sedan detta drag med ett streck, och försätter därefter med att ange svarts drag. Dragets ordningsnummer utelämnar man däremot aldrig. Exempel:

3.– a6 4. La4 Sf6 5.0-0 Sxe4

Specialdrag

• En passant brukar markeras med förkortningen e.p. efter draget.
• Rockad betecknas med 0-0 för kort och 0-0-0 för lång rockad.

Bra och dåliga drag

Ibland, men numera alltmer sällan, anges i notationen också en subjektiv bedömning om huruvida draget var bra eller dåligt. För bra drag markeras draget med ett utropstecken, exempelvis "Sf4!". För särskilt utmärkta drag används två utropstecken, till exempel "exd5!!". På motsvarande sätt använder man frågetecken för svaga eller alldeles avgjort dåliga drag, exempelvis "Sf4?" respektive "exd5??". För intressanta, oväntade men förmodat bra drag använder man en kombination, med utropstecknet först: "Sf4!?". För oväntade men förmodat svaga drag anger man istället frågetecknet först: "exd5?!".

Schack och matt

Då man ställer motståndaren schack brukar det markeras med ett kors † eller plustecken +. Schackmatt markeras med ett dubbelkors ‡ eller med dubbla plustecken ++, eller med nummertecken #. För att sammanfatta utgången av partiet skriver man 1–0 för vit vinst, och 0–1 för svart partivinst. För remi används ½–½ eller likamedtecken =. (Under partiets gång används likamedtecken inom parentes (=) för att beteckna att spelaren avgivit ett remianbud.)

Beskrivande notation

Den beskrivande eller deskriptiva notationen användes allmänt före första världskriget, varefter man successivt började gå över till det system vi använder i dag. I vissa länder, såsom USA, höll man kvar den beskrivande notation till in på 1970-talet, vilket man märker om man får tag på äldre engelskspråkiga schackböcker. Problemet med beskrivande notation är att detta system inte är lika intuitivt som algebraisk notation, och det är lätt att göra misstag om man förväxlar svart och vit.

Den beskrivande notationen utgår alltid från respektive spelares egen sida av spelplanen. Fältet "e4" (enligt algebraisk notation) kallas med beskrivande notation för "rutan fyra steg framför kungen" om man spelar vit – eller "Kungens fyra" (på engelska blir detta Kings four, förkortat K4). Om man däremot spelar svart heter samma fält "Kungens fem" (K5), eftersom fältet sett från svarts sida befinner sig ett steg längre bort från den egna kungen.

Ett parti kan till exempel börja:

1. Vit: Bonde till K4 Svart: Bonde till K4
2. Vit: Springare till Kungens Löpare 3 Svart: Springare till Damens Löpare 3

Vanligtvis förkortar man dock pjäsernas beteckningar – springare blir "S", och så vidare – samt anger dragföljden på samma rad. Till skillnad från den algebraiska notationer specificerar man dessutom alltid bönder:

1. B-K4 B-K4
2. S-KL3 S-DL3

Detta skulle med algebraisk (kort) notation istället skrivas:

1. e4 e5
2. Sf3 Sc6

eller med algebraisk lång notation:

1. e2-e4 e7-e5
2. Sg1-f3 Sb8-c6

Vanligtvis anger man dragföljden på en och samma rad, löpande i texten (1. B-K4 B-K4 2. S-KL3 S-DL3 respektive 1. e4 e5 2. Sf3 Sc6) men härovan är dragen uppställda i tabellform för ökad tydlighet.

Källor

1. ↑ ^{1,0 1,1} FIDE Online Handbook: FIDE:s regler kring algebraisk notation (se avdelning E)