Riksdagshuset i Berlin
Från Rilpedia
Koordinater: Denna artikel handlar om riksdagshuset i Berlin i Tyskland. Se också Reichstag (olika betydelser).
Reichstagsgebäude (officiellt Plenarbereich Reichstagsgebäude eller kort Reichstag) är namnet på en byggnad i Berlin. Byggnaden konstruerades för att bli säte för riksdagen i tyska kejsardömet och fortsatte som säte för riksdagen under Weimarrepubliken och sedan 1999 säte för Bundestag och vart femte år sedan 1994 för Bundesversammlung (förbundsförsamlingen) vid val av tysk förbundspresident.
Innehåll |
Historia
1881–1884: Planering
Den 19 april 1871 beslutade den tyska riksdagen att bygga riksdagshuset. Det tog lång tid innan beslutet kunde verkställas. Först var det tänkt att bygga den på greve Athanasius Raczynskis tomt på kungapalatsets östra sida. Man hade en internationell arkitekttävling där 122 arkitekter deltog. Tävlingen vanns i juni 1872 av Ludwig Bohnstedt från Gotha. Förslaget kunde dock inte färdigställas, eftersom greve Raczynski vägrade att sälja tomten, där han hade byggt ett palats av August Strack.
Riksdagen beslutade därför att leta vidare efter en lämplig tomt. Först 1881 lyckades man och köpte just den tomt, som var avsedd från början eftersom greve Raczynski avled och hans son och arvinge gick med på att sälja tomten till riksdagen. I februari 1882 utlystes en ny arkitekttävling, där dock bara tyskspråkiga arkitekter kunde delta. Tävlingen vanns av Paul Wallot från Frankfurt am Main och Friedrich von Thiersch från München. Båda fick första pris, men Paul Wallot fick flest röster och fick därmed möjligheten att bygga riksdagshuset.
1884–1918: Byggnadssätt och användning
På grund av flera önskemål från en riksdagskommission blev Paul Wallot flera gånger tvungen att ändra sina planer, innan man kunde börja bygga. Den 9 juni 1884 började man att bygga riksdagshuset vid en stor ceremoni med närvaro av kejsar Vilhelm I. Under byggnadstiden hade den dåvarande kejsaren Vilhelm II ytterligare några önskemål om hur byggnaden skulle ändras, men Paul Wallot accepterade inte att ändra den. Den 5 december 1894 kunde parlamentet motta riksdagshuset.
Riksdagshuset var praktfullt och representativt inrett. Det fanns många heraldiska symboler, statyer och målningar av kända tyska personer. Riksdagsarkivet hade snart miljontals böcker och pärmar som kunde transporteras till läsrummet med hjälp av en pneumatisk hiss. Dessutom hade riksdagshuset ett eget kraftverk.
Kort efter färdigställandet insåg man att det skulle saknas kontor till ledamöterna, vilket blev den största nackdelen med byggnaden.
Paul Wallot tänkte att ha devisen "Dem Deutschen Volke" (till det tyska folket) över ingången, men det kunde förverkligas först 1916, efter att socialdemokraterna (SPD) beviljat krigskrediter och kejsaren försonat sig med parlamentet.
Den 9 november 1918 utropade den socialdemokratiske politikern Philipp Scheidemann republiken från ett av riksdagshusets fönster och avskaffade därmed monarkin i Tyskland. Där finns idag en minnesplats.
1933: Reichstagsbrand och nationalsocialismen
Den 27 februari 1933 anlades en brand i riksdagshuset, så att det förstördes invändigt. Den nederländska kommunisten Marinus van der Lubbe, som tidigare hade hotat att sätta eld på en förvaltningsbyggnad i Berlin, greps för dådet. Tillsammans med flera medlemmar i det tyska kommunistpartiet KDP åtalades han i maj 1933 och dömdes till döden, medan däremot KDP-medlemmarna friades.
Fram till idag är det oklart vem som verkligen tände byggnaden. Branden hade dock till följd, att nationalsocialisterna kunde övertyga rikspresidenten Paul von Hindenburg att kommunisterna planerade att genomföra ett kuppförsök. Rikspresidenten bestämde därför den 28 februari att de allmänna fri- och rättigheterna inte längre skulle gälla. Därmed fick SA stort inflytande över upprätthållandet av ordningen och de kunde därmed också skrämma folk inför nästa val. Parlamentet flyttade efter branden till Krolloperan på andra sidan gatan. Riksdagshuset återuppbyggdes delvis något senare men avsikten var nu att den skulle användas för att visa propagandafilmer i. Under andra världskriget flyttades Charités barnavdelning dit, så att flera barn föddes i byggnaden.
Röda armén ansåg byggnaden som en symbol för nazisterna och hissade den 30 april 1945 sovjetiska flaggan på riksdagshusets topp. Bilderna härifrån tillhör de mest visade från andra världskriget och flaggan finns i dag i det ryska armémuseet i Moskva.
1945–1990: Tysklands delning
Under andra världskriget blev riksdagshuset starkt skadat. Den 9 september 1948 höll den dåvarande borgmästaren Ernst Reuter medan Berlinblockaden pågick sitt berömda tal från byggnaden inför hundratusenstals åhörare. ("...Ihr Völker der Welt! Schaut auf diese Stadt..." - ...Ni världens folk! Titta på den här staden..) där han appellerade till världen att fortsätta luftbron till Berlin. Den 22 november 1954 var man tvungen att spränga byggnadens kupol på grund av rasrisk, och mellan 1958 och 1971 återuppbyggde man riksdagshuset. Man planerade dock byggnaden helt annorlunda invändigt, så att knappast någonting av Paul Wallots planer fanns kvar. Under det kalla kriget tillhörde riksdagshuset Västberlin, men Berlinmuren gick bara några meter bakom huset. I byggnaden fanns ett museum och ibland träffades ledamöter av olika partier i riksdagshuset, men det var förbjudet för det tyska parlamentet att träffas däri, eftersom Västberlin officiellt inte tillhörde Förbundsrepubliken Tyskland. Utländska politiker som besökte Västberlin var dock mer eller mindre tvungna att besöka huset för att från byggnadens balkonger ta sig en titt över muren. Samtidigt visades i riksdagshuset utställningen "Fragen an die deutsche Geschichte" (frågor till den tyska historien), som lockade miljontals besökare till byggnaden.
Efter den tyska återföreningen beslutade förbundsdagen den 20 juni 1991 efter en mycket kontroversiell debatt att flytta huvudstaden från Bonn till Berlin och använda riksdagshuset som parlamentssäte igen.
1995–1999: Ombyggnad
För att åter använda riksdagshuset som parlamentssäte var man tvungen att bygga om huset helt. För att genomföra detta utlystes återigen en internationell arkitekttävling, som den brittiske arkitekten Norman Foster vann. Några tyska politiker krävde dock att byggnaden åter skulle få en glaskupol, något som Foster inte ville ha. Till slut enades man om en jättestor glaskupol som man kan beträda.
Innan man byggde om huset övertäcktes det dock av konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude, vilket blev ett uppmärksammat konstverk.
Efter ombyggnaden blev riksdagshuset också en ekologisk förebild. Byggnaden värms och kyls med en underjordisk värmekälla och ett kylande grundvattenskikt. Ljuset länkas med hjälp av speglar genom glaskupolen inne i parlamentssalen. Dessutom byggde man ett egen kraftverk till riksdagshuset igen, som drivs av biobränsle från Mecklenburg-Vorpommern.
Användning av byggnaden
Den nybyggda glaskupolen är en av Berlins största turistattraktioner. Man kan gå upp i kupolen och titta in i parlamentet eller ta en titt över Berlin. I byggnaden finns nu konstverk av många aktuella konstnärer. Det är gratis att besöka riksdagshuset.
Den tyska förbundsdagen använder nu riksdagshuset som parlamentssäte och även varje parlamentsfraktion har ett rum för sitt möte i byggnaden. Ledamöterna har däremot sina kontor i en angränsande byggnad.
Kommunikationer
Tunnelbana (U-bahn) till station "Unter den Linden".
| Linje | Sträcka |
| U55 | Hauptbahnhof - Brandenburger Tor(ej färdigställd) |
|---|
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Riksdagshuset i Berlin
- Tyska förbundsdagen
- Riksdagshuset: Byggnadstid och historia
