Från Rilpedia

Feminismen som organiserad rörelse började ta form under 1800-talets mitt. Men även innan denna tidpunkt fanns olika former av kvinnosaksrörelser, bland annat Working Women's Association och The Woman's Christian Temperance Union, dessa kämpade för kvinnors situation men ansåg inte att kvinnor nödvändigtvis var förfördelade och marginaliserade i förhållande till mannen.

Innehåll 1 Den feministiska rörelsens rötter (före 1850) 2 Feminismen under 1800-talet 3 Feminismen under 1900-talet 4 Viktiga feminister i historien 5 Historiker med feministisk inriktning 6 Källor

Den feministiska rörelsens rötter (före 1850)

Feministiska synsätt dök upp redan under upplysningstiden genom tänkare som Lady Mary Wortley Montagu och Marquis de Condorcet, vilka kämpade för kvinnors rätt till utbildning. Mary Wollstonecrafts bok ”Till försvar för kvinnans rättigheter” (1792) är ett av de första verk som kan sägas vara uttryckligt feministiskt, även om hennes jämförelser mellan kvinnor och adeln som samhällselit, ömtåliga, i farozonen för moraliskt och intellektuellt förfall, inte förefaller feministiska med dagens mått mätt. Wollstonecraft ansåg att båda könen bidrog till situationen och tog för givet att kvinnor hade avsevärd makt över män. Hennes mål var "att könsskillnaderna helt utraderas ur vårt samhälle, utom i det fall då kärleken styr beteendet".

Under franska revolutionen togs dessa frågor för första gången upp på den politiska dagordningen i Europa; redan 1789 framlades förslag om att införa kvinnlig rösträtt, och 1793 godkändes detta förslag men lades på is. Dock infördes både rätten till skilsmässa för kvinnor och rätten för kvinnor att bli soldater 1792, men ingen av franska revolutionens framgångar på kvinnoområdet varade längre än revolutionen; Napoleon införde en lag som gjorde kvinnans ställning sämre än den varit före revolutionen.

Feminismen under 1800-talet

Feminismen kan generellt sett sägas ha börjat existera under 1700-talet när människor alltmer började tillämpa uppfattningen att kvinnor förtrycktes av ett manscentrerat samhälle (patriarkatet). Den feministiska rörelsen har sitt ursprung i västvärden och 1800-talets reformistiska rörelser. I organiserad form föddes den feministiska rörelsen vid den första kvinnorättskonferensen i Seneca falls i New York 1848.

Emmeline Pankhurst var en av grundarna till suffragetterna. Hon strävade efter att avslöja det brittiska samhällets institutionella sexism, och hon grundade därför Women's Social and Political Union. Eftersom dess medlemmar ständigt greps av myndigheterna för deras politiska aktivism, inspirerades många medlemmar till hungerstrejker. Detta resulterade i tvångsmatning vilket gjorde de hungerstrejkande svårt sjuka och tjänade till att rikta uppmärksamheten mot myndigheternas brutalitet. I ett försök att lösa dessa problem, antog den brittiska regeringen en lag som kom att bli känd som The Cat and Mouse Act och som innebar att kvinnor som svultit sig själva till ett livsfarligt tillstånd släpptes, för att återarresteras senare. Andra viktiga 1800-tals feminister är Emma Goldman, Elizabeth Cady Stanton och Margaret Sanger.

I arabvärlden betraktas den egyptiske juristen Qasim Amin (1863-1908) som den feministiska rörelsens fader på grund av sin bok Tahrir al-Mar'a (sv. Kvinnans frigörelse). I detta verk kritiserade Amin många av de seder som var gällande i den samtida arabvärlden, såsom polygami, slöjor, avskiljandet av kvinnor och fördömmandet av dem som oislamska, vilket han ansåg vara i motsats till islams grundläggande värderingar. Hans verk hade ett enormt genomslag i den arabiska feministiska rörelsen och läses och citeras än idag flitigt av arabiska feminister. De kvinnor som kom före honom med en feministisk kritik av det arabiska samhället, är dock betydligt mindre kända. Kvinnopressen i Egypten hade rest samma frågor som han ända sedan dess tillkomst 1892. Egyptiska, syriska och libanesiska män och kvinnor hade studerat europeisk feministisk litteratur redan ett årtionde tidigare, och debatterat dessa frågor i pressen.

Feminismen under 1900-talet

I många länder genomfördes kvinnlig rösträtt under 1900-talets början, främst i efterspelet på första världskriget. Orsakerna till detta varierade, men i flera fall handlade det om ett behov av att erkänna kvinnornas insatser under kriget. Dessutom var kvinnlig rösträtt helt i linje med den retorik som båda sidor i konflikten använde för att rättfärdiga sina krigsinsattser. Exempelvis hade USAs president Wilson antagit ett fjortonpunktsprogram som bland annat betonade självstyre som en vital del av samhällslivet, vilket gjorde att ett förnekande av halva befolkningens rätt att rösta framstod som hyckleri.

Under 1920-talet genomfördes betydande förändringar för kvinnorna. Nu uppnådde de laglig jämlikhet i många länder. Samtidigt förlorade många kvinnor de arbeten som de fått under kriget. Kvinnor som hade arbetat före kriget var till och med tvungna att lämna sina arbeten till förmån för återvändande soldater, dels på grund av en politisk högervåg, dels på grund av det starka samhälleliga trycket för att belöna soldaterna. Många kvinnliga grovarbetare fortsatte att arbeta inom lantbruket och traditionella kvinnoyrken.

Båda världskrigen förde kvinnor in i de traditionellt mansdominerade yrkena. Genom att kvinnornas förmåga att klara av samma arbete som män blev uppenbar, och att samhället i de krigförande länderna dessutom var helt beroende av dem, inspirerade kvinnor till att eftersträva jämlikhet.

Kommunismens och socialdemokratins framgångar gav kvinnorna större ekonomisk jämlikhet i vissa länder. Dessa rörelser uppmanade kvinnor att kämpa för en jämlik roll i samhället, men de lyckades inte göra kvinnan jämlik.

På vissa platser bekämpade regeringarna aktivt feminismen och kvinnosaksrörelser. I nazityskland idealiserades ett strikt hierarkiskt system där kvinnor hade en klart underordnad ställning.

De tidiga feministerna betecknas ofta som den första vågen, och de feministiska riktningar som uppstod efter 1960 som den andra vågen av feminism. Den andra vågens feminism kämpade för total social och ekonomisk jämlikhet, eftersom likhet inför lagen redan uppnåtts i de flesta länder. Ett av de främsta målen för denna rörelse var kvinnors tillgång till preventivmedel, något som var otillåtet i stort sett överallt fram till 60-talet. I och med lanseringen av p-piller försökte feminister göra dem så tillgängliga som möjligt. Många hoppades på att detta helt skulle befria kvinnor från bördan av oönskade graviditeter, de ansåg att kontroll över fortplantningen var nödvändig för fullständigt ekonomiskt oberoende från män. Aborträtten var också ett av de viktigaste kraven, detta var dock en svårare målsättning på grund av de djupa meningsskiljaktligheter som fanns i den frågan världen över. Än idag är rätten till fri abort kontroversiell i många delar av världen.

Många feminister kämpade även för att förändra de allmänna uppfattningarna om kvinnors sexualvanor. Eftersom det i allmänhet betraktades som mer acceptabelt för män att ha många sexuella kontakter, förespråkade många feminister sexuell befrielse och samlag med många olika partners i njutningssyfte. Det kan dock diskuteras i vilke utsträckning detta verkligen förändrade kvinnors sexualvanor, eftersom det för det första redan var vanligt för kvinnor att ha många sexualpartner, dels eftersom de allra flesta kvinnor fortsatte att leva i monogama relationer.

Dessa förändringar i sexualvanor har kritiserats av vissa feminister. Dessa betraktar den sk sexuella revolutionen som ett verktyg som utnyttjas av män för att få sex utan de motprestationer som följde med i traditionella äktenskap. De anser också att det allmänna avslappnandet av attityderna gentemot sex i allmänhet, och den ökade tillgången på pornografi, leder till en ännu större objektifiering av kvinnor. Catharine MacKinnon och Andrea Dworkin blev kända under 1980-talet för att de betecknade pornografi som ett brott mot kvinnors medborgerliga rättigheter.

Det finns även en tredje våg av feminism, men den har inte slagit igenom i de bredare lagren av den feministiska rörelsen. Denna tredje våg betecknas ibland som postmodern feminism.

Viktiga feminister i historien

• Abigail Adams
• Susan B. Anthony
• Gloria E. Anzaldua
• Angela Davis
• Fatima Mernissi
• Valerie Solanas
• Gloria Steinem
• Harriet Tubman
• Mary Wollstonecraft
• Virginia Woolf
• Emma Goldman
• Betty Friedan
• Judith Butler

Historiker med feministisk inriktning

• Yvonne Hirdman
• Gunhild Kyle

Källor

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)