Dynamit
Från Rilpedia
Dynamit (från grekiskans dynamis, "kraft") är en klass av sprängämnen, med degartad konsistens, och består av nitroglycerin blandat med andra ämnen, bland annat kiselgur för att suga upp nitroglycerinet. Dynamiten uppfanns 1866 av svensken Alfred Nobel. Tidigare hade man haft svårt att använda nitroglycerin som sprängämne vid till exempel bergsprängning eftersom man då använde rent nitroglycerin. Nitroglycerinet är en oljeartad vätska, som lätt exploderar vid slag och hade på grund av utsipprande från borrhålen genom sprickor i berget och även på andra sätt förorsakat många olyckor. Först genom dynamiten kunde nitroglycerinet användas till bergsprängning på ett enkelt sätt med rimlig risk. Tidigare hade endast det betydligt svagare svartkrutet använts till detta. Uppfinnandet av dynamiten var epokgörande för bergsprängningen, för genom dess användning kunde borrhålens antal och storlek minskas till en bråkdel mot tidigare. Dynamiten möjliggjorde också till exempel stora tunnelarbeten och undervattenssprängningar.
1875 förde Alfred Nobel sprängämnestekniken ännu ett stort steg framåt genom att uppfinna spränggelatin. Det blev det helt dominerande sprängämnet i Sverige i form av så kallad gelatindynamit, som består av spränggelatin utknådad med verksamma absorptionsmedel (ammoniumnitrat, trämjöl med mera) till en plastisk massa. Spränggelatin är en gelartad kropp, som erhålles genom att vissa sorters nitrocellulosa löses i nitroglycerin. Genom denna förändring har man lyckats undvika en nackdel med de äldre dynamitsorterna, nämligen att nitroglycerinet "svettades ut", det vill säga avskilde sig från uppsugningsmedlen. Gelatindynamit fryser också mindre lätt än nitroglycerindynamit. En av de nitroglycerinhaltiga sprängämnenas största nackdelar har alltså minskats genom införande av spränggelatin.
Frusen dynamit, det vill säga sådan där nitroglycerinet (vars smältpunkt ligger vid +13 °C) har övergått till fast form, är nämligen inte plastisk, utan vid dynamitens handhavande kan utskilda nitroglycerinkristaller lätt bringas till explosion genom friktion. De flesta olyckshändelserna med dynamit inträffade antingen vid arbete med eller vid oförsiktigt upptinande av frusen dynamit.
Den klassiska dynamiten såldes förpackad i runda patroner av paraffinerat papper med samma diameter som de borrhål de användes i. Den vanliga patronen (eller dynamitgubben) vägde 125 gram. Handhavandet var enkelt: vid sprängning hade man endast att i borrhålet nedföra den ena patronen ovanpå den andra och i den översta patronen sätta in en dynamittändhatt, det vill säga en hylsa av koppar, till hälften fylld med en blandning av knallkvicksilver och kaliumklorat; denna tändhatt bringas, sedan borrhålet blivit fyllt med en förladdning av lera, sand eller dylikt, till explosion med hjälp av en i tändhatten insatt stubin eller med elektrisk tändning.
Dynamit går knappast att köpa längre. Numera finns en motsvarande produkt som heter Dynamex.
