Från Rilpedia

Tore Gustaf Emanuel Lindmark, född 26 oktober 1872 i Stockholm, död 10 november 1956, svensk ingenjör, rektor för Kungliga Tekniska högskolan (KTH) 1927-1931. Lindmark tog studentexamen 1890, blev civilingenjör i maskinteknik från KTH 1894, tjänstgjorde 1894–1897 vid DeLavals experimentverkstad, 1897–1911 som konstruktör och 1911-1914 som överingenjör vid Aktiebolaget DeLavals Ångturbin, var 1914-1915 chef för handelshuset Ångturbin Laval i Petersburg och 1915-1917 överingenjör vid AB Vaporackumulator. Han blev 1917 professor i ångteknik (alternativt ångmaskinlära) vid KTH, vilket idag närmast motsvarar energiteknik eller teknisk termodynamik. Han blev KTH:s prorektor 1922. Han var KTH:s rektor 1927-1931, och stannade därefter som professor till 1938, då han avgick med pension.

Lindmark ägnade sig även åt konsultarbete inom ångteknik. Lindmark var 1913-1917 ledamot av styrelsen för AB DeLavals Ångturbin och blev 1919 ledamot av styrelsen för Statens Provningsanstalt. Han publicerade flera uppsatser inom sitt område och skrev flera artiklar om ångteknik i Nordisk familjebok under signaturen "T. L-k". Han var vice ordförande i Svenska teknologföreningen och blev 1919 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin.

Lindmark valdes in som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1930 och blev teknologie hedersdoktor vid KTH 1944.^[1]

Tore Lindmark är brorson till ingenjören Knut Lindmark.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lindmark, Tore Gustaf Emanuel, 1904–1926 ^(Not).

Nationalencyklopedin, band 12 (1993), uppslagsordet Lindmark, Tore

• Sveriges Dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund

1. ↑ KTH: Hedersdoktorer 1944-2008, läst 12 april 2009