Från Rilpedia

Fästningsstraff är en äldre form av förvaring för fångar i väntan på bestraffning (i äldre tider handlade det i regel om stympning eller dödsstraff). En jordhåla med lock, bevakad av beväpnade män, kunde vara en sådan förvaringsplats. Småningom utdömdes förvaring som själva straffet. Redan på medeltiden fanns i slotten och borgarna ”fängelser” och tortyrkammare. På Nyköpingshus hissades t ex fångarna ner i en flera meter djup jordhåla. 1500-talets dramatiska historia berättar om kungliga och adliga fångar på slotten i Uppsala, Gripsholm, Västerås, Örbyhus slott med flera.

Under stormaktstiden byggdes stora fästningar som inte innehöll bostäder, utan var helt inriktade på att vara försvarsanläggningar, och i viss mån fängelse. I slutet av 1700-talet visade det sig att de gamla borgarna och fästningarna dåligt klarade samtidens anfall. De började då systematiskt att användas som fängelser. Även de stora fästningarna som byggdes under 1800-talet visade sig mycket snart vara odugliga sin funktion. Således användes som fästningsfängelser Kalmar slott, Borgholms slott, Gripsholms slott, Bohus slott, Kärnan i Hälsingborg, Vaxholm, Varberg, Karlsten i Marstrand, Karlsborg, Malmö, Landskrona, Älvsborg, Karlskrona, Kristianstad, Svartsjö slott m.fl.

Fästningsstraff utdömdes för de mest skilda brott: mord, majestätsbrott, våldtäkt, stöld, uppstudsighet mot husbonde, lösdriveri, religionsbrott. Även krigsfångar förvarades ibland på fästningarna. Det var vanligt att fångarna bar fotbojor. Tungt straffarbete ingick. Inga kvinnor hamnade på fästningar. De dömdes till tukthus.

I mitten av 1800-talet kom en humanisering till stånd. Det s k Philadelphiasystemet började tas i bruk, vilket innebar cellförvaring – alla skulle ha egen cell. Kung Oscar I intresserade sig för fångarnas situation, och hade en del att göra med humaniseringen.

Källor

• http://www.tekniskamuseet.se
• NE
• Nordisk familjebok