Jacopo da Pontormo

Från Rilpedia

Version från den 5 maj 2009 kl. 08.18 av RibotBOT (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Jacopo da Pontormo - "Gravläggningen" (1525-1528). Cappella Capponi, Santa Felicità, Florens.

Jacopo da Pontormo, även kallad Pontormo (eg. Jacopo Carrucci), född 1494, död 1557 i Florens, en av de tidigare och mest inflytelserika bland de italienska manieristerna.

Han uppkallades efter sin födelseort Pontormo, en by nära Empoli, men fick sin skolning i den florentinska skolans stil - med all säkerhet av Andrea del Sarto och troligen av Leonardo da Vinci och Piero di Cosimo. Han slog igenom med den lyriska utsmyckningen av Medicéernas villa i Poggio a Caiano, i närheten av Florens. Ytterligare en svit fresker med motiv ur Kristi passion målades 1523.

Pontormos litet kantiga teckning - med inflytande från Michelangelo och Dürers grafik, men ändå starkt personlig - och hans ovanliga färgsinne kan förmodligen bäst studeras i hans mästerverk Gravläggningen (se bild), medan Kvinna med knähund (1532) utgör ett fint exempel på hans manieristiska porträttstil. Rosso Fiorentino hörde till hans rivaler, och Bronzino var hans elev och efterföljare.

Gravläggningen

I denna målning sammanförs element av nedtagningen från korset, gravläggningen och pietà till en egensinnig ikonografi. Kristus och Jungfru Maria, som avsvimmad sjunker samman, och de andra sörjande helgonen är sammanvävda till en cirkel. Den elfte figuren vid bildens högra kant är Pontormo själv som målade detta mästerverk för den florentinska familjen Capponis gravkapell.

Altarmålningen, som skapades på tre år, har kraftigt lysande färger vilka framkallas både genom kontrasterna och färgläggningen. Magiskt ljus och transparens ger kompositionen en enastående intensitet, som yttrar sig i detaljerna och inte minst i ansiktsuttrycken. Det är inte den klagande sorgen, som hos Maria, utan ett stilla lidande som uttrycks. De flesta figurerna riktar inte blicken mot Kristus utan snarare mot betraktaren.

Personliga verktyg