Snooker
Från Rilpedia
Snooker, en form av biljard, uppfunnen 1875 i Indien, av överste sir Neville Chamberlain (inte premiärministern). Till Sverige kom sporten på 1980-talet på initiativ av Kim Hartman.
Innehåll |
Regler
Antalet deltagare är två, dock finns det matcher där det spelas två mot två. Bordet är betydligt större än ett normalt biljardbord (spelytan mäter 12×6 fot, eller 356.9×177,8 cm). Fickor och bollar är mindre än i andra biljardvarianter. Bollmängden består av 15 röda och sex färgade, samt en vit köboll. De röda bollarna är värda en poäng vardera och de färgade mellan två och sju, enligt följande:
-
- Röd - 1 poäng
- Gul - 2 poäng
- Grön - 3 poäng
- Brun - 4 poäng
- Blå - 5 poäng
- Rosa - 6 poäng
- Svart - 7 poäng
Spelaren använder en kö för att träffa köbollen, vilken i sin tur ska träffa någon av poängbollarna. Spelaren börjar med att försöka göra (dvs sänka) en röd boll. Om spelaren lyckas får spelaren gå vidare till att försöka göra en färgad. Lyckas spelaren igen, plockas den färgade bollen upp och återplaceras på sin bestämda plats, och sedan är det tillbaka till röd. Så fortsätter det tills alla röda bollar är borta från bordet. Därefter gör man de färgade i poängordning, från gul till svart. Om man misslyckas med att göra en boll, är det den andra spelarens tur att försöka. Om den misslyckade stöten dessutom är regelvidrig – om man till exempel träffar fel poängboll med köbollen, eller om köbollen förlöper ner i ett hål – kallas det foul, och motspelaren tilldelas foulpoäng. Spelets namn kommer från sättet att få foulpoäng genom att tvinga motspelaren till misstag. Om en spelare lägger undan köbollen (vit) så att motspelaren inte kan träffa korrekt boll, sägs det att motspelaren är snookrad (ungefär ställd, lurad).
Den bollen som spelaren ska spela på kallas ball on på engelska (på svenska används ofta termen objektboll). Då en spelare kommer till bordet är ball on alltid en röd boll, så länge de finns kvar, därefter den lägsta färgade. När spelaren har sänkt en röd boll ska spelaren spela på en färgad och om det inte är självklart vilken spelaren ska spela på ber spelaren domaren att nominera en ball on som spelaren sen måste träffa. Om blå, rosa eller svart boll är inblandad i en foulstöt får motståndaren lika många poäng som den högst värderade färgade bollen som var inblandad. Till exempel om en spelare nominerar svart boll, men träffar rosa, får motståndaren sju poäng eftersom svart var nominerad. Då den vita köbollen efter en foul hamnar så att spelaren inte kan träffa någon ball on med en bolldiameters marginal på båda sidor får spelaren välja vilken boll som helst som friboll (free ball). Om spelaren ska spela på en röd kan spelaren istället välja att till exempel spela på gul boll. Sänks den får spelaren fortsätta att spela på en färgad. Man får inte lägga en snooker bakom en friboll.
När man kommer fram till sista svart och det skiljer mer än 7 poäng är framet över och spelaren som ligger under har inte rätt att fortsätta. Om det skiljer 7 poäng eller mindre börjar ett så kallat black ball game; den första som sänker svart boll vinner framet. Om någon gör en foul på svart vinner den andra spelaren även om det skiljer mindre än 7 poäng efter foulpoängen lagts till. Om det är oavgjort efter svart spelats i läggs svart upp på sin prick (respotted black) och man spelar tills någon spelar i svart eller gör en foul.
En snookermatch spelas oftast i ett ojämnt antal frame, vilket ungefär motsvaras av set, som används i till exempel tennis. Vid Premier League så spelas det 6 frame, matchen kan sluta allt ifrån 6-0 till 3-3. Malta Cup 2008 spelades likadant alltså 6 frames. Enda nackdelen med detta är att när en spelare har förlorat känner spelaren sig inte precis villig att göra sitt bästa då kan "Hawaiisnooker" när spelarna gör långa omöjliga bollar, omöjliga skjussar osv. Vinnaren här är publiken som får se "rolig" snooker. Vid början av varje frame läggs bollarna upp på sina bestämda positioner på bordet; gul på sin särskilda så kallade "prick", grön på sin prick, och så vidare. En spelare vinner ett frame om spelaren leder med mer än sju poäng när endast den svarta bollen samt köbollen ligger kvar på bordet.
Antalet frame som spelas i en match varierar från tävling till tävling. Det beror även på hur långt i tävlingen man har kommit, exempelvis spelas semifinaler och finaler oftast om fler frames än matcherna i tävlingens grundomgång. Den som vinner mer än hälften av det maximala antalet frame, har vunnit matchen.
När man räknar poängen brukar man, förutom spelarnas totala poäng i varje frame, även bokföra hur många poäng spelarna tar i obruten följd, ett så kallat break. Lyckas man sänka alla 15 röda och varje röd följs av svart får man 120 poäng (15×1 + 15×7 = 120). Gör man sedan de färgade bollarna i poängordning får man ytterligare 27 poäng (2+3+4+5+6+7 = 27). Det maximala antalet poäng man kan ta i ett break är i normalfallet följaktligen 147 (120+27 = 147)[1]. Att göra ett sådant maximumbreak är något exklusivt. I snooker-VM har detta endast gjorts åtta gånger av sex olika spelare, i VM 2008 gjordes de av både Ronnie O'Sullivan och Allister Carter.
Snookerspelare
Länge var snooker en ganska ouppmärksammad sport. Spelare som Joe Davis kunde dominera totalt före kriget och vinna VM 15 gånger i rad. Efter TV-sändningar i färg-TV började i slutet på 1970-talet tog populariteten fart och snooker var en av Storbritanniens största TV-sporter på 1980-talet. Dominanten var Steve Davis som vann 6 VM på 80-talet. Han utmanades framförallt av Dennis Taylor och Alex Higgins och senare också John Parrott och Jimmy White. Den mest klassiska VM-finalen spelades 1985 mellan Steve Davis och Dennis Taylor. Matchen slutade 18-17 till Taylor och spelades hela vägen till sista svart i sista framet, som tog 68 minuter. Jimmy White blev mångas favorit för sin spelstil och för att han är den som varit i flest VM-finaler utan att vinna.
I slutet av 80-talet klev Stephen Hendry in i bilden. Han kom att dominera 1990-talet totalt med 7 VM-titlar. Han tillhör fortfarande toppen och är den som har gjort flest century breaks (100 poäng eller mer). Stephen Hendry höjde spelet en klass och fick snart efterföljare. Ronnie O'Sullivan, John Higgins och Mark Williams kom fram under 90-talet och bildade tillsammans med Hendry de fyra stora som vann i stort sett alla tävlingar. Vid enstaka tillfällen lyckades någon annan sticka upp som till exempel Ken Doherty eller Peter Ebdon.
Under slutet på 1990-talet kom Matthew Stevens och Paul Hunter fram och spåddes som två som skulle ta över efter de fyra stora. Men detta skedde aldrig riktigt trots att Stevens varit i två VM-finaler och Hunter vann tre Masters-titlar. Stevens har tappat lite de senaste åren och är inte rankad bland de allra bästa. Paul Hunter avled i cancer 2006 endast 28 år gammal. I mitten av 2000-talet har flera unga spelare kommit fram bland andra Mark Selby, Shaun Murphy, Neil Robertson och Ding Junhui.
Rekord
- Flest century breaks: Stephen Hendry, 732 stycken, per den 28 april 2009 [2]
- Flest maximumbreaks: Ronnie O'Sullivan och Stephen Hendry, 9 stycken vardera[2]
- Snabbaste frame: Tony Drago, 3 min, 1988 mot Danny Fowler.[3]
- Snabbaste century: Tony Drago, 3:31 min, 1996 mot John Higgins.[3]
- Snabbaste maximumbreak: Ronnie O'Sullivan, 5:20 min, 1997 mot Mick Price.[3]
- Högsta break: Jamie Burnett, 148, kvalmatch till UK Championship 2004 mot Leo Fernandez.[3]
Noter
- ↑ Med hjälp av specialregler såsom foulpoäng och fribollar kan man komma upp i sammanlagt 155 poäng per break. Detta har emellertid aldrig hänt i verkligheten inom professionell tävlingssnooker. Högsta break i en professionell match är 148, uppnått av Jamie Burnett i oktober 2004 i kvaltävlingarna inför UK Championship.
- ↑ 2,0 2,1 Snooker’s Top Century Makers, Snooker Archive
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 Records, Snooker Archive
Externa länkar
- Svensk snookers officiella hemsida
- Svenska Biljardförbundet är medlem i paraplyorganisationen Sveriges Riksidrottsförbund (RF) och administrerar pool-, carambole- och snookertävlingar i Sverige.
- World Snooker Association
