Axel Eriksson

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Johan Axel Eriksson, född 1888, död 1961 var en svensk arkitekt och uppfinnare som i mitten av 1920-talet uppfann lättbetongen.^[1]

Axel Eriksson var verksam som assistent hos Henrik Kreüger, professor vid KTH:s avdelning för byggnadsteknik,^[2] där man bland annat forskade om byggnadsmaterials värmeisolering.^[3] Eriksson genomförde experiment genom att blanda skifferkalk, cement och aluminiumpulver i vatten, och sedan utsätta denna blandning för hög temperatur och högt tryck i en autoklav. Detta resulterade i ett material som tekniskt kallas gasbetong eller autoklaverad lättbetong, och var hårt, lätt och hade goda värmeisolerande egenskaper. Materialet gick i produktion 1929 och såldes först som "ånghärdad gasbetong". Under 1940-talet började man använda varumärket Ytong.

Axel Eriksson blev 1942 teknologie doktor vid KTH på en avhandling med titeln Byggnadsteknisk värmeekonomi.^[4] Han skrev också flera handböcker och läroböcker om murning och betong.

Källor

1. ↑ Nationalencyklopedin: Uppfinning - Svenska uppfinnare i urval och deras uppfinningar
2. ↑ Svenska Byggnadsvårdsföreningen: Pionjärinsatser i betongens barndom - Konstruktionsbetongens historia 1890-1950 (Ur Byggnadskultur nr 4/2004)
3. ↑ Libris: Undersökningar rörande byggnadskonstruktioners värmeisoleringsförmåga, 1924
4. ↑ Libris