Slaget vid Antietam

Från Rilpedia

Version från den 9 mars 2009 kl. 10.27 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Slaget vid Antietam
Del av amerikanska inbördeskriget
Fel vid skapande av miniatyrbild: Ogiltiga parametrar för miniatyrbilden

Datum 17 september 1862
Plats Sharpsburg, Maryland, USA
Utfall Taktiskt oavgjort, strategisk seger för unionen
Stridande
US flag 34 stars.svg Unionen USA CSA FLAG 28.11.1861-1.5.1863.svg Konfederationen CSA
Befälhavare
US flag 34 stars.svg George B. McClellan CSA FLAG 28.11.1861-1.5.1863.svg Robert E. Lee
Styrka
87 000 45 000
Förluster
12 401:
(2 108 döda
9 540 sårade
753 tillfångatagna/försvunna)
10 316:
(1 546 döda
7 752 sårade
1 018 tillfångatagna/försvunna)

Slaget vid Antietam, slag i det amerikanska inbördeskriget, den 17 september 1862. Efter att ha besegrat nordstatsstyrkorna i det andra slaget vid Bull Run, ryckte Robert E. Lee in i Maryland och utkämpade i underläge vid Antietam ett oavgjort slag. Sydstatsarmén under Lee brukar beräknas till 55 000 man, varvid ca. 30 000 stridande. Uppgifterna går isär. Nordstatarna under general George B. McClellan uppges till minst 70 000 varvid 60 000 stod stridsberedda vid stridens början. Lee var medveten om den effektiva underlägsenheten gentemot sin fiende och tog därför ställning vid byn Sharpsburg längs med några åsar, i skydd av bäcken Antietam. Vid denna defensiva position inväntade han nordstatarnas anfall.

Slaget vid Antietam brukar delas in i tre mindre avgöranden som alla tillsammans utgör det stora slaget. Slaget började med att nordstatarna ca 03.00 på morgonen den 17 september från andra sidan floden inledde ett furiöst artilleribombardemang av sydstatarnas vänstra flank. 07.00 avancerade nordstatsgeneralen Joseph Hooker med armens högra flank, konstituerad av hans egna två kårer samt understödd av andra divisioner, genom the North Woods och vidare genom the Cornfield, där generalmajor Stonewall Jackson kår inväntade anfallet. Slaget rasade fram och tillbaka tills John Bell Hoods två sydstatsbrigader genom ett våldsamt motanfall lyckades parera den blåa offensiven. Dessa drevs i sin tur delvis tillbaka när Unionens XII kår under Maj. Gen. Joseph K. Mansfield satte in ett motangrepp. Mansfield själv stupade i anfallet. I ett försök att ge Mansfields trupper lite andrum anföll Maj. Gen. John Sedgwick med sina trupper och avancerade in i "the West Woods" utan att ha rekognoserat ordentligt. Som en följd av detta hamnade Sedgwick under kraftig eld från tre håll och på endast tjugo minuter förlorade han hela 2 200 man. Klockan nio på förmiddagen avtog striderna på denna sträckning. Historiker antar att den största koncentrationen av stupade och skadade denna dag inträffade i samband med striderna runt "the West Woods" och i "the Cornfield" där de sammanlagda förlusterna uppgick till ca. 10 000 stupade.

Slaget skiftade nu position till den konfedererade centern. Denna hade, under generalmajor James Longstreet, intagit ställning längs med och i en naturlig skyddsvall i en eroderad väg, lokalt kallad "the sunken road". Nordstatsgeneralen French försökte desperat med två divisioner driva bort sydstatarna från deras utmärkta defensiva position men utan resultat. Striden stod sig intensivt från klockan nio till ett på eftermiddagen då ca. 5 600 stupade och sårade låg framför och längs med den 800 meter långa eroderade vägen. Därefter kom "the sunken road" allmänt att bli känd som "Bloody Lane". Runt klockan 13 inträffade ett missförstånd bland sydstatarnas ordergivning och ett regemente drog sig ur stridslinjen. Allmän förvirring uppstod och sydstatarna blev tvungna att överge sina ställningar varvid blårockarna kunde erövra vägen.

Därefter skiftade striden läge igen till den tredje skådeplatsen. Längre söderut hade McLellan gett general Ambrose Burnside order att med arméns största kår om 12 000 soldater korsa floden och rulla upp fiendens högra flank. Burnside, sedermera hårt kritiserad för detta, tog ordern bokstavligt och gjorde flera fruktlösa försök att använda sig av den fyra meter trånga bro som korsade floden. Detta trots att floden på detta ställe var mycket grund och enkelt kunde ha korsats av vadande trupper. Nordstatarna hölls enkelt tillbaka i flera timmar av endast två sydstatsregementen om sammanlagt 450 man vilka hade tagit skydd bakom en höjd invid bron. Slutligen, genom en blå kraftansträngning kombinerat med att sydstatarna på höjden fick slut på ammunition, kunde blårockarna korsa floden och inta höjden. De två sydstatsbrigaderna retirerade norrut. Bron, som dittills saknat namn, är nu förevigad som "Burnsides bridge".

Lees situation var nu prekär. Burnside hotade att rulla upp hela hans slagna armé samt skära av honom från den enda reträtväg tillbaka över floden Potomac han förfogade över längre österut. Lee hade inte fler reservtrupper att sätta in och det mesta av hans armé var uttröttat eller flyende efter dagens hårda strider. Slaget verkade enligt alla bedömare förlorad. Otroligt nog gjorde Burnside nu paus för att låta trupperna äta lunch och fylla på ammunition. Denna respit tillät A.P. Hill att komma upp och med sin enda division om 3 000 man undsätta Lee. Hill kastade omedelbart, utan att först tillåta trupperna falla in i stridsordning och därmed förlora tid, in divisionen i striden och slog därmed tillbaka Burnsides oförberedda 8 000 soldater tillbaka till de erövrade höjderna. Klockan hade nu hunnit bli 16.00 och slaget slutade därmed.

Slaget räknas som oavgjord eftersom nordstatarna misslyckades med att besegra sydstatsarmén samtidigt som sydstatarna trotsigt stod kvar över nästa dag. I praktiken led Lee så svåra förluster att han omöjligt kunde fortsatt striden. McLellan hade dock ingen lust att återuppta striderna varvid Lees slitna trupper dagen efter ostörda kunde dra sig tillbaka över Potomac till säkerheten i Virginia. Strategisk sett brukar Antietam dock räknas som en seger för Nordstaterna eftersom Lees Army of Northern Virginia drabbats av så stora förluster att alla tankar på ett fortsatt avancemang upp mot Pennsylvania det året fick skrinläggas. Lee fick istället rikta in sig på att gå i vinterkvarter och samla kraft inför nästa år.

Slaget har gått till historien som den blodigaste dagen i nordamerikansk historia. De sammanlagda förlusterna under en enda dags strider uppgick för båda sidor till omkring 23 000 döda och sårade, fler än alla stupade och skadade som föll under amerikanska revolutionen, 1812 års krig, kriget mot Mexiko och det spansk-amerikanska kriget, tillsammans. Under Dagen D mot slutet av andra världskriget (även kallad "the longest day of the War") krävdes i jämförelse endast 3 000 offer. Var fjärde soldat som deltog i slaget om Antietam föll den dagen. Sydstaternas förluster beräknas till 11 000 och nordstaterna till 12 000. Ett resultat av slaget blev att Abraham Lincoln några veckor efter slaget kunde tillkännage sin berömda Emancipation Proclamation, det vill säga kungörelsen att frigöra slavarna. Kriget fick därmed syftet att både bibehålla unionen och bekämpa slaveriet. Därmed blev det praktiskt omöjligt för England och Frankrike att komma in i kriget på sydstatarnas sida.

Slagfältet är idag ett minnesmärke: Antietam National Battlefield.

Se även


Personliga verktyg