Levande begravning
Från Rilpedia
Levande begravning, eller med en äldre svensk term kvick i jord, är en historisk avrättningsmetod, som innebar att den dömde begravdes levande ("kvick" med dåtidens språkbruk).
Under medeltiden tillämpades denna avrättningsmetod i Sverige för en del brott. Bland annat för stöld, dock endast för kvinnor, medan män hängdes för samma brott. Det gällde dock endast för stöld för mer än en marks värde. Den dömde begravdes då med en planka lagd över huvudet, vilken skapade en luftficka och ansågs mildra straffet. Orsaken till att kvinnor inte blev hängda skulle ha varit att hon under hängningen kunde sparka upp kjolarna med benen så att könet blottades. Även män kunde dömas till att avrättas på detta sätt, men då som straff för tidelag.
Bara några fall där kvinnor avrättats genom levande begravning för stöld finns dock bekräftade i Stockholms tänkebok. Den 2 december 1482 dömdes "stortjuven" Peder Mattson till hängning och hans fru "i jorden" för stöld. Den 30 juni 1488 dömdes pigan Katarina för att ha stulit 16 mark av sin husbonde; och då Katarina erkände sig ha stulit 16 mark, "Thy dömbdes hon quick i jordh seties, Pie Memorie". Det sista fallet var Gunilla från Kimito i Finland, som stulit en kittel och bränt ned ett hus för en bonde i Solna, och i häktet sade att hon skulle bränna ned hela Väsby om hon bara kom lös. Den 1 juni 1489 dömdes hon "kvick i jord" för stöld och mordbrand.
Den sista gången denna dom avkunnades i Stockholm var den 7 januari 1499, då pigan Margit Pedersdotter från Tavastland dömdes till att begravas levande för att ha stulit en kjol och lite annat från sin matmor. Straffet verkställdes dock inte eftersom drottning Kristina av Sachsen enligt protokollet bad om nåd för henne.
Några fler sådana avrättningar tycks inte vara bekräftade i Stockholm, men i övriga Sverige förekom det fortfarande för andra brott på 1600-talet. År 1546 dömdes Magdalena, änka efter Jörgen Asktappare, till döden i Stockholm för att ha yxmördat sin man i sängen efter att ha druckit honom berusad; två män, Jacob Trappow och "en gammal man" som hjälpt henne placera det styckade liket i en tunna och välta det i sjön blev steglade, och Magdalena anses ha blivit avrättad antingen genom att brännas på bål eller begravas levande, men det är inte känt vilken av dessa metoder som slutligen användes vid hennes avrättning.
1611 dömdes också en man i Småland till detta straff för tidelag. I Virestads socken finns också en gammal legend om en kvinna, Kaja, som ska ha begravts levande med ett barn som hon ska ha fått tillsammans med en tjur, något som ska ha hänt före 1659. [1]
Se även
Referenser
- Christer Öhman: Helgon, bönder och krigare. Berättelser ur den svenska historien., Fälths, Värnamo 1994. ISBN 91 518 2667 4.
- Svenska Akademiens ordbok
- Niklas Ericsson, Magnus Hansson, Christer Jörgensson: Stockholm- historien om den stolta staden, B. Wahlströms, 2002. IBSN 91-32-32799-4.
Béatrice Glase; Gösta Glase, Gunnar Härén: Gamla stan: historia som lever, Trevi, Stockholm 1988. ISBN 91-7160-845-1. Libris 7612806.
