Jätteloka
Från Rilpedia
| ?Jätteloka | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryota |
| Rike: | Växtriket Plantae |
| Division: | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning: | Apiales |
| Familj: | Flockblommiga växter Apiaceae |
| Släkte: | Lokasläktet Heracleum |
| Art: | Jätteloka H. mantegazzianum |
|
|
|
| §Heracleum mantegazzianum Auktor: Sommier & Levier |
|
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
|
Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) är en art i familjen flockblommiga växter och förekommer naturligt i sydvästra Asien. Numera är den förvildad på många håll och betraktas ofta som ogräs. Jättebjörnlokan odlas ibland som prydnadsväxt.
Innehåll |
Beskrivning
Jättebjörnlokan är en mycket storväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock, den är glest styvhårig, något räfflad och vanligen mer eller mindre rödfläckig. Bladen är mycket stora, upp till en meter breda. De är dubbelt till tre gånger pardelade, kala eller på undersidan finhåriga, med rundat ovala, spetsiga eller långt utdragna bladflikar som oftast är tandade i kanten. Jätteloka blommar i juli-augusti, blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar. De yttersta blommorna i flocken är oftast större än de övriga. Ståndarna har gröngula eller rödaktiga ståndarknappar. Frukterna är drygt en centimeter långa, runda till elliptiska, med kraftiga oljekanaler som är vidgade nedtill. Jätteloka är möjligen ett samlingsnamn för ett antal oklart avgränsade arter som avviker något i utseende och i val av ståndort. Två av dessa arter är tromsöloka (H. laciniatum nom. illeg.) och kungsholmsloka (H. stevenii.
Andra vetenskapliga namn som har applicerats på de olika typerna av svenska jättelokor är H. giganteum, H. pubescens. Det är dock ännu inte fullt klarlagt om det verkligen finns mer än en variabel art, eller i så fall vilka arter det rör sig om.
Utbredning
Jätteloka är en ursprungligen odlad och förvildad växt som naturaliserats och som numera är ganska vanlig i vissa trakter, främst i Syd- och Mellansverige. Den är vanligast i Stockholmstrakten och i Skåne och kan på sina ställen bildar enorma bestånd. Arten härstammar från området kring Kaukasus, varifrån man beskrivit ett stort antal mycket snarlika arter. I Sydsverige finner man mycket storväxta former med kortare bladflikar och hårig bladundersida. De växer företrädesvis fuktigt och påträffas ofta vid bäckar, i kärr och på stränder. Den i Stockholmstrakten förekommande arten kungsholmsloka (H. stevenii) är oftast mindre högväxt, har långt utdragna bladflikar och kal bladundersida. Den växer på torrare ställen än den sydsvenska, i vägkanter, industritomter, banvallar och på ruderatmarker. I norra Sverige finner man tromsöloka (H. laciniatum fel använt), det är en spädare typ med mindre blad och kortare bladflikar, vilken ofta doftar aromatiskt. Den växer i ängsmark och vid bebyggelse. Första fynduppgift är från Lidingö, Uppland och publicerades 1918. Men redan 1870 omnämner Lilja i Skånes flora 'Jätte Björnfloka, Heracleum giganteum Horn.' som förvildad (Hylander 1971).
Användning
Jätteloka odlades tidigare som prydnadsväxt i trädgårdar. Deras stora blomflockar och monumentala uppenbarelse gjorde arten mycket populär och deras härdighet gjorde att de ofta blev långlivade. Idag odlas inte jättelokor eftersom de är alltför konkurrenskraftiga och det visat sig att deras saft kan ge upphov till kontakteksem och svårläkta sår då den kommer i kontakt med huden i solsken.
Etymologi
Artepitetet mantegazzianum hedrar den italienske etnografen Paolo Mantegazzi (1831-1910).
Externa länkar
- Den virtuella floran
- Odla.nu - Information
- Jan Troells film Sagolandet, avsnitt "Experten" beskriver en person som vill lagstifta mot jättebjörnlokan i Sverige.
- Wikimedia Commons har media som rör Jätteloka
