Mountainbike
Från Rilpedia
Mountainbike, terrängcykel, bergscykel, är samlingsnamn för en typ av cykel framför allt avsedd att köras i terräng, där cyklarnas utformning även givit namn åt de olika motions- eller tävlingsdiscipliner som förekommer. Förkortas MTB.
Utmärkande drag är många växlar – oftast 21, 24 eller 27 – och grova däck.
Man kan dela in cyklarna i fyra huvudgrupper men varianter och kombinationer är vanliga:
- Helstela - odämpade cyklar.
- Hardtail - cyklar med stel bakdel och enbart stötdämpad framgaffel.
- Heldämpade - cyklar med stötdämpad såväl framgaffel som baksving.
- Softtail - böjet i baksvingen, som är stelt infäst i stället för med pivot-punkter, kan tillgodogöras genom inbyggd lätt fjädring/dämpning i den bakre ramen.
Mountainbiken blev populär på 1990-talet, både som träningsredskap och som transportmedel. Mountainbike introducerades som olympisk gren i OS i Atlanta, 1996.
Innehåll |
Historia
Att utvecklingen av mountainbiken började på USAs västkust står relativt klart. Den vanligaste och kanske mest trovärdiga berättelsen handlar om ett gäng cykeldårar som började tävla mot varandra nedför Mount Tamalpais (Mt Tam) i Marin County norr om San Francisco i Kalifornien. Den lilla grusvägen hade en sträcka på tre kilometer med en fallhöjd på 400 meter. Detta har kommit att kallas "mountainbikens födelse".
Man cyklade på gamla avdankade Schwinn Excelsior, typ "gubbcykel" (På amerikanska: Klunker). Ramen var relativt stabil, ballongdäcken tog upp lite av stötarna och det var förhållandevis lätt att hänga på de komponenter man tyckte sig behöva. Växlarna tog man från landsvägsracers. Annat tog man från BMX-cyklar. Modifierade Schwinn Excelsiors har kommit att bli symbolen för de tidiga offroadcyklarna.
Gubbcykeln från Schwinn byggdes om för ett huvudändamål, att snabbt ta sig ned för Mt Tam. I andra hand såg man till att få låg utväxling och många växlar för att också kunna ta sig uppför berget. Ramarna förstärktes och man satte på kraftigare bromsar, till en början trumbromsar både fram och bak.
1976 är vanligtvis vedertaget som året då mountainbiken kom till. Men värt att notera för kalenderbitaren och historiepetimetern är att redan 1953 föddes tanken på en cykel för brutalare bruk än för landsväg. Collegestudenten John Finley Scott ville upptäcka övergivna skogsvägar i Kalifornien på två hjul och byggde sig en farkost som skulle kunna ta sig fram där. Han byggde den absoluta första offroadcykeln. Cykelmodellen fick dock ingen uppmärksamhet och idén lades i träda till mitten av 1970-talet.
Vid den första tävlingen nedför Mt Tam saknades både Joe Breeze och Gary Fisher. Dessa båda kom att få epitetet "banbrytarna" och "grundarna". Men tävlingen återkom vecka efter vecka och då var ofta Joe och Gary med. Det sägs att Joe vann de flesta tävlingarna medan Gary anses ha den snabbaste tiden någonsin. De flesta åkarna hade gamla slitna gubbcyklar. Enväxlade med ballongdäck. Tvåhjulingarna vägde närmare 25 kilo men nu hade intresset fötts och jakten på förbättringar var igång.
Joe Breeze visste vad han ville och hade dessutom kunskapen att bygga en cykel för att hävda sig i tävlingen nedför berget. Schwinnar var inte längre tillräckligt bra. Joe ville ha ut mer av sin cykel. Charles Kelly, en av de galna cyklisterna i Marin County, lämnade 750 dollar med instruktionen "bygg en ändamålsenlig cykel åt mig" . Den kom att bli nummer två. Joe hade redan byggt sig en egen som kom att kallas nr ett. Båda cyklarna står numera på museum...
I samma veva som den första "Breezern" tillverkades började det bli svårt att få tag i gamla Schwinn Excelsior. Trion Gary Fisher, Charles Kelly och rambyggaren Tom Ritchey slog sina kloka skallar ihop och byggde cyklar. 1980 byggde de ungefär 160 stycken. En av dem såldes till Mike Sinyard som tog med sig modellen till Japan och kopierade konceptet. Kopian hette Specialized Stumpjumper och kom ut på marknaden -82. Cykeln var i stort sett i klass med föregångaren men priset var en tredjedel. Succén var ett faktum och resten är som man brukar säga, historia.
Sammanfattningsvis kan man säga att Joe Breeze byggde den första mountainbiken, Charles Kelly köpte den andra, Gary Fisher och Tom Richey utvecklade konceptet och Mike slog mynt av det (alt. Mike gjorde cykeln tillgänglig för gemene man).
Cykeldesign och tävlingsformer
Det finns ett antal olika typer av tävlingsdiscipliner, definierade av terräng och användningssätt, och därmed cyklar som är speciellt framtagna att passa för dessa. Alla cyklar faller inom någon av huvudgrupperna ovan samtidigt som alla fyra kategorier finns representerade bland nedan beskrivna specialdesign:
- Cross Country (XC eller XCO) mountainbikes har i allmänhet bara ett mindre mått av fjädring (runt 80-100 mm) fram och/eller bak och är ganska lätta, från 9 till 14 kg.. Man spar vikt genom val av material, ramkonstruktion, gafflar och lättare komponenter, t ex luftdämpare. Ibland hittar man modeller med stel framgaffel helt utan fjädring; en vekare cykel ställer större krav på förarens skicklighet.
- XC är kanske den vanligaste typen av mountainbike, som i sin mest extrema tävlingsform kan var enbart uppför, vilket kräver låg vikt. Typisk cross country-terräng anses ha minst lika många uppförs- som utförslöpor, men innehåller inga stunt-moment.
- Enduro (eller "All-Mountain")-cyklar är oftast tyngre än XC-maskiner, typisk vikt mellan 14 och 16 kg. Dessa cyklar har större fjädringsomfång, ofta så mycket som justerbar till 150 mm både fram och baksving. Enduro-cyklarna formges att klara såväl upp- som utförskörning genom att integrera XC cyklarnas klättringsförmåga med fjädringsteknik från freeride-maskiner.
- Freeride mountainbikes liknar kraftigare Endurocyklar, med vikt efter behov (15 - 30 kg) och med bättre fjädringsegenskaper för att klara stunts och höga drops. Freeride är cykling som inte har något mål, du kan utöva freeride vart du vill. Du cyklar helt fritt och det handlar mer om än "känsla" än något annat. Du är hela tiden på jakt efter "känslan", när du ger dig ut och kör.
- Downhill cyklar är vanligen relativt tunga och kraftiga, ofta kring 20 kg och har typiskt uppåt 195 mm fjädringsomfång. Downhill är helt enkelt utförsåkning på cykel, och utövarna finner man nästan uteslutande i skidterräng med liftsytem. Det är inom denna tävlingsform som den mesta nya tekniken kring mountainbike tas fram och många cykeltillverkare sponsrar ett antal skickliga åkare. Hög fart, hopp och risk för fall kräver också omfattande och tillförlitlig personlig skyddsutrustning.
- Trials-maskiner tas fram speciellt för cykeltrial, är mycket lätta (7 – 12 kg) och saknar ofta all dämpning. Moderna maskiner saknar till och med sadel, eftersom den är i vägen för åkaren som hela tiden kör stående.
- Dirt Jumping, Urban och Street mountainbikes är en mellanform till trial-maskin, BMX och freeride-cykel. Dessa cyklar används främst i hopp och till att köra på stan, hoppa ner för trappor, snurra ut för saker. I Dirten på hoppen används cyklarna till de mest extrema stunts, där cyklisterna gör volter, 360, 720, liknande vid snowboard eller skidåkning. Åka på bakhjul osv...De är typiskt mycket kraftiga maskiner med 75 till 110 mm framfjädring, stelbakdel och i många fall endast 1 växel, då detta är ett mycket "felfriare" sätt än med växlar. Så man ej behöver oroa sig för kedjehopp eller att mecka, dessutom är priset lägre.
- Film exempel: http://vimeo.com/946769
- Single-speed sägs vara lika mycket en livsstil som ett sätt att ägna sig åt mountainbike. En singlespeed är en mountainbike med enbart ett set utväxling. Utväxlingen beror helt på terrängen och den individuella åkarens styrka och skicklighet. Cykelns hjulstorlek spelar givetvis också in. Maskinerna är ofta helt stela konstruktioner med stålram. Åksättet kräver en hel del av sin utövare och genomförs ofta i lätt till medelsvår cross country-terräng.
- Mountain Cross eller "4X racing" är ett ganska nytt åksätt utför, där fyra åkare samtidigt på en preparerad BMX-lik bana tävlar om att komma först ned.
- North Shore är en stuntform med ursprung från den besvärliga terrängen i Vancouver, Kanadas västra kust, där man cyklar på smala träbanor som dels kan vara uppsatta i träd och även på mark. Träbanorna anlades till en början för att skydda jorden, då erosionen är stor i området, allt efter som utvecklades banorna för att ge cyklisterna utmaningar.
- Ingångarna till banorna var oftast dolda för att slippa "sabotage" från markägare.
