Johan Wikmanson

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Johan Wikmanson, född 28 december 1753 i Stockholm, död där 10 januari 1800, var en svensk musiker och kompositör, ansedd som den i särklass främsta svenskfödda wienklassikern.

Wikmanson undervisades i klaverspel och generalbas av kapellmästaren Hinrich Philip Johnsen och sattes 1770 i lära hos en matematisk instrumentmakare i Köpenhamn, varifrån han dock på grund av dålig behandling rymde och snart återvände till Sverige. Där anställdes han 1771 vid postverket och 1772 vid nummerlotteriet, där han blev kamrer 1778. Dessutom blev han organist i holländska kyrkan och senare, 1781, i Storkyrkan. Han blev 1788 ledamot av Musikaliska akademien, 1796 direktör för denna akademi och 1797 tillika lärare i harmoni och kontrapunkt vid dess läroverk.

Av Joseph Martin Kraus och Georg Joseph Vogler, som han var vän med, hade han inhämtat grundligare kunskap i kompositionsläran. Wikmanson får beröm som skicklig violoncellist och orgelspelare samt komponerade bland annat klaversonater och stråkkvartetter i Haydns stil. Om kvartetterna har Tobias Norlind sagt (fritt citerat) att de "präglas av plastisk formfulländning och djup känsla, självständig, personlig utarbetning och lekande humor omväxlande med tungt allvar". Tre av dessa kvartetter utgavs efter hans död av hans dotter, gift med Pehr Westerstrand.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wikmanson, Johan, 1904–1926 ^(Not).