Annie Åkerhielm
Från Rilpedia
| Annie Åkerhielm | |
|---|---|
| Född | 18 november 1869 Malmö |
| Död | 1956 |
| Yrke | Romanförfattare, novellförfattare, journalist |
| Nationalitet | Svensk |
| Verksam | 1899-1945 |
Annie Vilhelmina Elisabet Åkerhielm, född Quiding 18 november 1869 i Malmö, död 20 juli 1956, var en svensk författare, journalist och friherrinna som debuterade som författare 1899 med Hvidehus. Hon belönades med Iduns stora romanpris för debuten.
Hon var dotter till Nils Herman Quiding och Anna Katarina Åkerblom. Hon gifte sig med med redaktören för Gefleposten, friherre Dan Åkerhielm, 1907. De fick en son, Helge, född 1910. 1913 började hon arbeta på Nya Dagligt Allehanda.
Annie Åkerhielm är den av författarna som kanske är starkast representant för det konservativa lägrets traditionalistiska, nationalromantiska, tysklandsvänliga och rasistiska åskådning. Hennes politiska ställningstagande torde vara den starkast bidragande faktorn till att hon är nästintill okänd numera, trots att hon hade en självklar position under 1900-talets första hälfts offentliga samhällsdebatt, dels som journalist Nya Dagligt Allehanda, och dels som författare, vars verk såldes och lästes och recenserades i såväl landsorts- som storstadstidningarna. Hon debuterade redan 1899, och var aktiv skribent fram till andra världskrigets slut. I hennes omfattande författarskap som består av romaner, noveller, dikter, artiklar och politiska skrifter kan man följa hennes tänkande och den ideologiska positionsförskjutning som sker vid mitten av 1930-talet då hon går från en auktoritär konservatism till en radikal nationalsocialism.
Åkerhielms nationalism stod i centrum för en bitsk civilisationskritik som var präglad av sekelskiftets dekadens och undergångsstämningar. Hon var präglad av den utbredda konservativa nationalism som utmärktes av ”traditionalismen; föreställningen om fasta nationalkaraktärer och den därmed sammanhängande nationalismen; uppfattningen av nationernas inbördes konkurrens, inklusive kriget, som en darwinistisk kamp för tillvaron; organismteorin, som betraktar staten eller folket som en orubblig enhet av tidigare, nuvarande och kommande generationer; den antidemokratiska övertygelsen.” Hon tyckte att det moderna samhället präglades av förkastliga upplysningsideal: jämlikhet, individualism, liberalism och demokrati – och såg moderniteten som en förkastlig uppluckring av gränser och konturer; kvinnor skulle vara manliga och män skulle vara kvinnliga. Åkerhielms antidemokratiska konservativa idéer utgick från pessimistisk uppfattning av samhälls- och kulturutvecklingen.
Civilisationskritiken och kulturpessimismen blev i och med första världskriget alltmer utpräglad, för Åkerhielm var Tyskland den sanna kulturens sista utpost, och Åkerhielm trodde i likhet med andra konservativa att Sveriges öde var tätt sammanknutet med det tyska. Tysklands misslyckande var också Sveriges och den rena rasens undergång.
Under trettiotalet kom kulturpessimismen att förbytas i en hänförelse över nazismen, och dess entydigt exkluderande rasideologi. Åkerhielm hade en kritisk inställning till kvinnofrågor och kvinnosolidaritet, hon försvarade den ”rådande patriarkala samhällsordningen och ville värna det bestående livs- och könsmönstret.” Hon var en trägen försvarare av traditionella och konservativa värden där familjen ses som nationen viktigaste byggsten, hon var emot allt erotiskt frisinne, angrep moralisk upplösning och ”hävdade äktenskaplig trohet och livslång sammanhållning som några av livets grundvärden” även om hon under trettiotalet ändrar inställning något och börjar resonera för att moderniseringsprocessen är nödvändig och eftersträvansvärd.
