Alice Cooper

Från Rilpedia

Version från den 9 maj 2009 kl. 20.45 av 81.94.92.233 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Alice Cooper
Alice Cooper 2007
Alice Cooper 2007
Information
Födelsenamn Vincent Damon Furnier
Född 4 februari 1948 (76 år)
Bakgrund Mall:Landsdata USA Detroit, Michigan, USA
Genre(r) Hårdrock
Glam rock
Garagerock
Heavy metal
Skräckrock
Roll Sångare, låtskrivare
Aktiva år 1964 -
Webbplats alicecooper.com


Question book-4.svg
 Den här biografiska artikeln saknar källhänvisningar. Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.


Alice Cooper (född som Vincent Damon Furnier 4 februari 1948 i Detroit, Michigan) är en amerikansk sångare och låtskrivare, som ofta ses som fadern till skräckrocken.

Cooper är mycket uppmärksammad för sina storslagna scenshower, där rekvisitan bland annat har bestått av levande ormar, giljotiner, elektriska stolar, monster och bödlar. Han hämtade inspiration från skräckfilmer och blandade in det i hårdrocken för att chockera. Hans skräckinjagande make-up vid liveframträdanden är också välkänt.

Från början var "Alice Cooper" namnet på rockgruppen där Furnier var sångare, men 1974 ändrade han officiellt sitt namn till Alice Cooper.

Många stora rockstjärnor, däribland KISS, W.A.S.P., Marilyn Manson, Trent Reznor, Lordi och Rammstein, har nämnt Cooper som en stor inspirationskälla.

Innehåll

Biografi

Uppväxt

Commons-emblem-issue.svg
 Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans.
Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Alice Cooper föddes som Vincent Damon Furnier den 4 februari 1948 i Detroit, Michigan. Hans far, Ether Moroni, var präst. Hans far dog 1988, men hans mor Ella Furnier lever fortfarande och bor i Arizona. Under Alices barndom flyttade hans familj mycket. Han fick bo i städer som Detroit och Los Angeles under kortare tidsperioder.

När han var 11 år gammal och bodde i Phoenix blev Vincent mycket sjuk efter att ha varit i kontakt med en död ko. Han hade drabbats av en form av mask i magen och rasade i vikt. Det såg mycket mörkt ut för en tid, men otroligt nog blev den unge Vincent frisk. Han hade tappat ungefär halva sin vikt och när det var som värst vägde han bara omkring 30 kg.

1960-talet: Början

Bandet Alice Cooper började i slutet av sextiotalet som The Nazz, och bestod av gitarristerna Michael Bruce och Glen Buxton, basisten Dennis Dunaway, trummisen Neal Smith och Vincent Furnier på sång. Bandet hade formats genom gymnasieuppsättningar som The Earwigs och Spiders. The Nazz spelade in några demolåtar och bytte namn till Alice Cooper då de fick veta att Todd Rundgren redan hade ett band som hette The Nazz. Namnet Alice Cooper har fått många förklaringar: bland annat att Alice Cooper skulle vara Furniers spiritistiska dubbelgångare eller att den var den sista häxan som brändes på bål i England. Men Cooper har senare sagt att han främst inspirerades av Bette Davis rollfigur i Vad hände med Baby Jane?. Han tyckte att klangen i namnet Alice Cooper påminde om den i Bette Davis och Baby Jane.

1968 flyttade gruppen till Los Angeles. Här anställde de Shep Gordon som manager och skrev på ett kontrakt med Frank Zappas skivbolag. På bolaget gav de ut skivorna Pretties for You och Easy Action, samt ett livealbum. Bandet och dess två första skivor, fick ett ljummet mottagande av såväl kritiker som publik. Alice Coopers musik och scenshow var någonting nytt som flower power-publiken hade svårt att svälja.

1970-1972: Bandet slår igenom

1970 lämnade bandet Los Angeles och flyttade till Alice Coopers födelsestad Detroit, där showen genast gick hem mycket bättre. Det var under den här tiden som de teatraliska elementen med blod och död började komma in i showen. Det var också kring denna tid som den legendariska incidenten med en höna inträffade på scenen. En medlem ur publiken kastade upp en levande höna på scenen. Cooper, som trodde att hönan kunde flyga, kastade tillbaka den. Den landade naturligtvis i publiken, som upprymda slet fågeln i stycken. Pressen misstolkade händelserna och ryktet började sprida sig om "hönsdödar-Alice". Frank Zappa ringde upp Cooper för att fråga om det var sant att han hade slitit huvudet av hönan och druckit blodet. Cooper förklarade naturligtvis att så inte var fallet, varvid Zappa lär ha sagt: "Vad än du gör, säg ALDRIG att du inte har gjort det!"

Början av 70-talet blev genombrottet och något av en storhetstid för Alice Cooper. I Detroit fick de kontakt med en ung producent vid namn Bob Ezrin, som skulle komma att producera ett tiotal skivor för både bandet och artisten Alice Cooper. Cooper själv har sagt att Ezrin hade en mycket stor del i skapandet av musiken och speciellt imagen för bandet. År 1971 släppte de albumet Love it to Death som innehöll deras första större hit I'm Eighteen, en sång som idag är ett av Coopers mest uppskattade nummer. Albumet Killer följde med hits som Under My Wheels. Under den här tiden arbetade alltså bandet upp sin scenshow med tonvis av smink och feminina "glammiga" kläder, designade av modedesignern Cindy Smith. Cindy Smith var syster till Neal Smith och tillsammans med Dennis Dunaway. Hon var med i showen och spelade en jättestor tand och var sköterskan på turnén till Love It To Death. Senare gifte hon sig med Dennis Dunaway och heter alltså nu Cindy Dunaway. Det var också nu som de gotiska tortyrelementen kom upp på scenen.

1972 kom albumet School's Out där titelspåret School's Out blev det slutliga genombrottet för Alice Cooper, som bevisade för världen att de också kunde göra högklassig rockmusik vid sidan av showelementet. School's Out blev en megahit världen över. Med sina explosiva gitarriff, de tunga trummorna och den extatiska sången är låten än i dag ett säkert slutnummer på Alice Cooper-konserter och har varit med på många samlingsskivor med historiens bästa rocksånger.

1973-1974: Bandets storhetstid

Nästa år släpptes bandets (och artisten Alice Coopers) kommersiellt mest framgångsrika skiva, Billion Dollar Babies, som genast ockuperade förstaplatsen både på USAs och Englands skivförsäljningslistor. För hiten Elected spelades en av historiens första musikvideor in, en video som fortfarande bland många anses vara en av de främsta musikvideorna. Här påföljde ännu hitsen Billion Dollar Babies, Hello Hooray och den välkända No More Mr. Nice Guy. Världsturnén som följde blev legendarisk. I många länder försökte regeringarna stoppa Alice Cooper från att komma till landet, vilket bara spädde på myten om monstret Alice Cooper och höjde publikens intresse. I London förbjöd man skivbolaget att göra någon som helst reklam för konserten, vilket resulterade i att Alice Cooper gjorde en gigantisk poster av Cooper iklädd endast en orm, satte fast den på sidorna på en lastbil som de sedan parkerade mitt i staden. 1974 nådde också showen nya höjder. Specialeffekterna var många och väl utförda. Bland annat lät Alice Cooper halshugga sig själv i en mycket realistisk giljotin med ett låtsashuvud, han hängdes i en galge och sattes i en elektrisk stol. Också Cooper i en tvångströja sjungande The Ballad Of Dwight Fry (efter skräckfilmsskådespelaren Dwight Fry) har blivit en klassiker.

Nu började också problem synas på bandkartan. Sedan Alice Coopers karriär inleddes hade bandet mer eller mindre utan uppehåll varit på turné då de inte spelat in nya skivor. Hela bandet hade stora alkoholproblem, även om ingen använde droger. Det tunga livet på resande fot drev medlemmarna att dricka allt mer och det slet på förhållanden inom gruppen. Dessutom började resten av bandet vara trötta på all teater och ville hellre koncentrera sig på musiken, medan Cooper själv ville utveckla de teatraliska elementen ytterligare. Journalisten Bob Greene följde med bandet under andra delen av deras turné 1973 och skildrade deras inbördes förhållanden i en bok som fick namnet Billion Dollar Baby. Även om boken inte kan sägas ha lett till att bandet splittrades så visade den de konflikter som fanns inom bandet och situationen blev inte bättre.

Sent år 1973 släppte bandet albumet Muscle of Love, men det blev en mindre framgång än tidigare album. Bandet splittrades vid tiden då samlingsplattan Alice Cooper's Greatest Hits släpptes 1974.

1975-1988: Solokarriärens topp och botten

Resten av bandet fortsatte med liten framgång under namnet Billion Dollar Babies, medan Furnier officiellt fick sitt namn ändrat till Alice Cooper och fortsatte en lyckad solokarriär. Hans första soloskiva, Welcome to My Nightmare från 1975 är av många ansedd som Alice Coopers bästa album någonsin. Konceptalbumet som beskriver en skräckfylld resa genom Coopers skräckfilmsliknande mardröm från insomnandet till uppvaknandet är en både idémässigt, musikaliskt och låtmässigt ett mästerverk. Cooper backades upp av kunniga musiker ur Lou Reeds band och soundet är brett och bitvis till och med jazzigt. På skivan medverkar gitarristerna Dick Wagner, och Steve Hunter, basisten Prakash John, keyboardisten Joseph Chirowski och trummisen Penti Glan. En av de mest minnesvärda sångerna är The Black Widow, som inleds med en lång monolog av skräckfilmslegenden Vincent Price. Det knepet använde sedan Michael Jackson på låten Thriller. Skivan innehöll också hits som Steven (en återkommande karaktär i Coopers senare produktion), Department Of Youth, Only Women Bleed och titelspåret. Bland annat Slash, gitarrist i Guns N' Roses och Velvet Revolver, har sagt att det är hans favoritskiva.

Cooper gav ut två skivorna Goes To Hell 1976 och Lace and Whiskey 1977 och spelade även in The Alice Cooper Show. 1977. Vid det här laget hade Coopers alkoholproblem blivit så stora att han behövde professionell hjälp för att komma ur alkoholismen. Han checkade in på ett mentalsjukhus för att bli kvitt sitt beroende. När han kom upp skrev han om sina upplevelser på sjukhuset i den kritikerrosade skivan From the Inside. Enligt Alice är majoriteten av sångerna på skivan är baserade på personer han mötte under sin vårdtid.

Vid den här tiden inledde han också en karriär som skådespelare på film. Han medverkade bland annat i Mae Wests sista film, Det våras för mormor (Sextette 1978), den av Claudio Fragasso regisserade spanska skräckfilmen Monster Dog (1984) och John Carpenters Mörkrets furste (1987).

Tyvärr lyckades Alice inte hålla sig nykter utan föll tillbaka i alkoholismen. Första hälften av åttiotalet blev en kommersiell besvikelse för Cooper. Skivorna Flush the Fashion, Special Forces, Zipper Catches Skin och DaDa visade upp en ej nykter Cooper som experimenterade med åttiotalssound och lämnade den klassiska bluesrocken bakom sig. I intervjuer har han sagt att han inte minns dessa album eller turnéerna. Det var under denna tid som Alice Cooper lyckades besegra sin alkoholism och också beslutade sig för att bli kristen. Kampen med alkohol och hans tro var två saker som var starkt förknippade. Cooper har senare sagt att han ansåg sig bli "helad" från sin alkoholism.

Skivan Constrictor från 1986 blev en återvändning till det mer kända Cooper-soundet. Låten He's Back (The Man Behind the Mask) blev en hit då den användes som temamelodi i filmen Fredagen den 13:e del 6 - Jason lever, samt hamnade på första plats på singellistorna i Sverige. Både på Constrictor och skivan Raise Your Fist and Yell backas Cooper upp av bland annat metalartisterna Kane Roberts (gitarr) och Kip Winger (bas).

1990-talet: Comebacken

Alice Coopers kommersiella comeback gjorde entré då han med producenten och låtskrivaren Desmond Child gav ut skivan Trash. Trash betydde dels en återvändo till rakare och renare rock, men Child lyckades samla ihop ett gäng musiker som bemästrade det populära rocksoundet som företräddes av bland annat Bon Jovi och Aerosmith. Skivan blev en megasuccé och betydde Coopers comeback till de stora rampljusen. Poison blev Coopers största hit någonsin. Andra hits från skivan var House Of Fire, Bed Of Nails och Only My Heart Talkin'. Framgången följdes av en storslagen världsturné.

Uppföljaren Hey Stoopid blev inte en lika stor framgång. Gästartister är: Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Slash och Steve Vai. 1992 framförde han låten Feed My Frankenstein från albumet i filmen Wayne's World där repliken "We're not worthy" än idag ropas till Alice Cooper.

1994 släppte Cooper skivan konceptskivan The Last Temptation, där han för första gången öppet talar om sin kristna tro. Skivan lekte med grunge-soundet och Chris Cornell från Soundgarden hjälpte till att skriva låtar. Låten Lost in America blev en mindre hit, men skivan som helhet blev ingen succé. Till skivan släpptes tre serietidningar som utvidgade konceptet på skivan. Mannen bakom tidningarna var serietidningslegenden Neil Gaiman.

1997 släpptes livealbumet A Fistful of Alice. Det tidigare livealbumet The Alice Cooper Show från 1977 var inspelat när Alice mådde som värst vilket hörs på albumet och det är ett album han avskyr att signera. Albumet är inspelat på Sammy Hagars klubb i Cabo Wabo och gästartister är bland annat Sammy Hagar själv och Rob Zombie och Slash.

2000-talet: En ny skräckrock

Alice Cooper under en konsert 2006

I mitten av nittiotalet återvände skräckrocken i form av band som White Zombie, Slipknot och Marilyn Manson. Efter fyra år av turnerande kontaktade Cooper år 2000 åter sin gamla producent Bob Ezrin och började ett nytt musikaliskt kapitel med konceptskivan Brutal Planet. Temat på skivan tangerar The Last Temptation, men koncentrerar sig mer på teknologins och krigens fasor och "utspelar sig" i en post-apokalyptisk framtid. Skivan är mörk och tung och drar tydliga influenser från moderna skräckrockare som Nine Inch Nails och Rob Zombie. Många gamla Cooper-fans kände inte igen "sin" Alice Cooper i det moderna soundet, men skivan lockade å andra sidan en ny, yngre publik. Musiker på skivan är bland annat Ryan Roxie (gitarr) Teddy Andreadis (keyboards) och Eric Singer (trummor). Skivan blev också till en storslagen turné. Brutal Planet följdes upp av en liknande skiva i samma tema, Dragontown.

2003 och 2005 återvände Cooper till sitt mer avskalade sjuttiotalssound med skivorna The Eyes of Alice Cooper och Dirty Diamonds. Under 2000-talet har Cooper ofta varit på turné. Alice Cooper skulle ha släppt ett album våren 2007, men detta blev uppskjutet. Albumet fick istället releasedatum i Tyskland, Österrike och Schweiz den 25 juli, resten av Europa den 28 juli och Nordamerika den 29 juli 2008.

Privatliv

Under ett tag när Alice Cooper(gruppen) hade kontrakt med Frank Zappa, var Furniers flickvän Miss Christine (Christine Frka). Hon dog den 5 november 1972 av en överdos. En annan flickvän var Cindy Lang. De bodde tillsamman under några år. De gjorde slut 1975. Den 20 mars 1976 gifte sig Alice Cooper med balettinstruktören Sheryl Goddard, som var med i Alice Coopers shower från 1975 till 1982. De har tre barn. Äldsta dottern; Calico Cooper (föddes 1981) som är en skådespelare, sångare och har varit med i Alice Coopers turnérande sedan 2000-talet; sonen Dashiel (föddes 1985) studerar och spelar i bandet Runaway Phoenix; och yngsta dottern Sonora Rose (föddes 1993). Alice Cooper spelar golf. Han har 5 i handikapp och spelar 6 dagar i veckan. Han har en egen golftävling: Alice Cooper Celebrity AM Golf Tournament. Cooper är vidare nära vän till rockmusikern Lloyd Cole, även denne en hängiven och god golfspelare. Bortsett från musiken har han medverkat i filmer, är restaurangägare och är en populär radio DJ med programmen "Nights with Alice Cooper" och "Breakfast with Alice".

Under första hälften av 1980-talet blev Alice Cooper kristen. Han har länge sagt att han inte vill bli "en kristen sångare", utan endast en sångare som råkar vara kristen. Därför talar han inte så ofta om sin religion. På senare tid har han dock vågat sig på att låta sin tro påverka musikskrivandet. Detta är mest uppenbart på skivan The Last Temptation, men även på plattor som Brutal Planet och Dragontown kan man skönja ett kristet budskap, och i boken "Alice Cooper: Golf Monster", talar Alice öppet om sin kristna tro mer än någonsin tidigare.

Medlemmar

1963-1972

1973

1974-1976

1977-1979

1980-1983

1984-1988

1989-1993

1994-2002

2003-2006

2007

  • Alice Cooper (Sång)
  • Jason Hook (gitarr)
  • Eric Singer (trummor)
  • Keri Kelli (gitarr)
  • Eric Dover (bas)

2008

Diskografi

DVD och VHS










VHS

Alice Cooper: The Nightmare (1975)

Alice Cooper and Friends (1977)

The Strange Case of Alice Cooper (1979)

The Nightmare Returns (1987)

Video Trash (1989)

Prime Cuts (1991)

Singlar

Reflected (1969)

I'm Eighteen (1970)

Caught In A Dream (1971)

Under My Wheels (1971)

Be My Lover (1972)

School's Out (1972)

Elected (1972)

Hello, Hooray (1973)

No More Mr. Nice Guy (1973)

Billion Dollar Babies (1973)

Teenage Lament '74 (1973)

Muscle of Love (1974)

I'm Eighteen (Greatest Hits remix) (1974)

Only Women Bleed (1975)

Department of Youth (1975)

Welcome to My Nightmare (1975)

I Never Cry (1976)

You and Me (1977)

(No More) Love At Your Convenience (1977)

How You Gonna See Me Now (1978)

From the Inside (1979)

Clones (We're All) (1980)

Talk Talk (1980)

You Want It, You Got It (1981)

Seven & Seven Is (1982)

For Britain Only (1982)

I Am The Future (1982)

I Like Girls (1982)

I Love America (1983)

He's Back (The Man Behind the Mask) (1986)

Teenage Frankenstein (1987)

Freedom (1987)

Poison (1989)

Bed Of Nails (1989)

House Of Fire (1989)

Only My Heart Talkin' (1990)

Hey Stoopid (1991)

Love's a Loaded Gun (1991)

Feed My Frankenstein (1992)

Lost in America (1994)

It's Me (1994)

Gimme (2000)

Citat

  • "Saying you don't like Alice is like saying you don't like Boa Constrictors"
  • "Without Alice there would be no goth, no punk and no glam"
  • "The conviction of goth, is Alice Cooper"
  • "Drinking beer is easy. Trashing your hotel room is easy. But being a Christian, that's a tough call. That's real rebellion!"

Externa länkar


Alice Cooper
Pretties for You | Live at the Whisky a-Go-Go 1969 | Easy Action | Love It to Death | Killer | School's Out | Billion Dollar Babies | Muscle of Love | Alice Cooper's Greatest Hits | Welcome to My Nightmare | Alice Cooper Goes to Hell | Lace and Whiskey | The Alice Cooper Show | From the Inside | Flush the Fashion | Special Forces | Zipper Catches Skin | DaDa | Constrictor | Raise Your Fist and Yell | Trash | Hey Stoopid | The Last Temptation | A Fistful of Alice | The Life & Crimes of Alice Cooper | Brutal Planet | Dragontown | The Eyes of Alice Cooper | Dirty Diamonds
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Alice_Cooper"
Personliga verktyg