Spiritism
Från Rilpedia
Spiritism (även spiritualism) är övertygelsen att människan kan få kontakt med avlidnas andar.
Innehåll |
Historia
I mycket äldre kulturer har denna kontakt ofta kanaliserats av en schaman eller medicinman som hade en central plats i samhälls- eller bygemenskapen.[1] Meddelanden från andarna uttolkades ofta ur någon slags ritual som antingen kunde vara bunden till en schamans extatiska eller meditativa tillstånd eller olika former av divination.[1]
1700-tal
Seanser blir på modet under slutet av 1700-talet då den animala magnetismen lockar överklassen att samlas runt magnetisörernas undergörande kar.[2] Ganska tidigt övergår magnetisörernas verksamhet från att vara hälsovårdande till att vara en kanal till andra sidan.[2]I Stockholm markeras denna skiftning av fokus när den Harmoniska Societen i slutet av 1780-talet konkurreras ut av Exegetiska och Philantropiska Sällskapet, ett Swedenborgianskt sällskap som i magnetismen främst såg en nyckel till andevärlden.[2] Även det sällskapet upplöstes snart, som ett direkt resultat av Johan Henrik Kellgrens skriverier under Pro sensu communi-striden.[2]
Spiritismen var dock inte förbehållen de harmoniska sällskapen och magnetisörerna, utan under Upplysningstiden och den efterföljande Romantiken var utbudet av medier och mirakelmakare stort.[3]
1848- Den moderna spiritismen
Det som markerar den moderna spiritismens födelse sägs vara när systrarna Margaret och Kate Fox knöt ett snöre till ett äpple och började framkalla dunsar som omgivningen inte kunde koppla till flickorna.[4] Detta inträffade 1848 i Hydesville, nära Rochester, USA.[4] Fenomenet spred sig över Amerika och till Europa som en löpeld och nya medier som framkallade knackningar och manifestationer dök upp överallt.[4] Flickorna Fox förfinade sin metod och lärde sig framkalla knäppningar med tå- och fotlederna.[4] 1888 avslöjade Margaret Fox dessa metoder och demonstrerade i detalj hur systrarna hade framkallat andarna vid en offentlig förevisning i New York.[4] Vid den tiden var den moderna spiritismen redan etablerad.[4]
Någon egentlig enhetlig teoretisk bas har spiritismen aldrig haft men Andrew Jackson Davis sägs ha förebådat flickorna Fox genom att något år tidigare ha skrivit att tiden nu var mogen för en kontakt mellan denna värld och nästa.[4] Normerande för spiritismen i den anglosaxiska världen blev annars W. Stainton Moses vars Teachings räknas som spiritismens bibel.[5] Ett omfattande försök till teoribygge i Europa gjordes av Allan Kardec, vilket var en pseudonym för den franska vetenskapsmannen Hippolyte Denisard Rivail som genom sitt intresse för mesmerismen kommit in i spiritistiska cirklar. 1858 publicerades hans Livre des Èsprits, en beskrivning av andevärlden så som han förstått den efter regelrätta seanser med flera medier. Bland de andar Kardec fick kontakt med och som inspirerade honom kan nämnas Johannes, Augustinus, Sokrates, Platon, Fenelon, Franklin, Swedenborg och "Sanningens ande". Kardecs lära fick inflytande i framför allt Europa men skiljde sig från övrig spiritism i det att den inkorporerade reinkarnationsläran.[5]
Ytterligare en betydelsefull bidragsgivare till den teoretiska spiritismen var teosofins grundare Madame Blavatsky.[4] Hon hade prövat lyckan som medium men misslyckats och startade i stället sin egen kvasireligion baserad på esoteriska skrifter som var populära vid den tiden.[6] Ur ett hundratal böcker och verk kopierade hon valda textstycken och gav ut under eget namn i volymerna Isis Unveiled och The Secret Doctrine.[6] 1875 hade hon startat The Theosophical Society men det var först efter flytten till Indien 1879 som rörelsen fick ordentlig fart.[4] Detta berodde i hög grad på de mirakel som rapporterades från dess högkvarter.[4] Gudomliga budskap från Blavatskys egen andlige guru, mahatman Koot Hoomi, dök upp i trädklykor och stängda skåp.[4] Det nybildade Society for Psychical Research skickade en utredare och när hans undersökning publicerades avslöjades det mesta Blavatsky och hennes medarbetare sysslat med som rena bluffar.[6] Bland annat upptäcktes det att ett heligt skåp i vilket materialisationer ägde rum hade en lönnlucka i ryggen som vette mot ett hål in väggen in till Blavatskys sovrum.[6] Trots avslöjandet minskade inte teosofins popularitet och Blavatsky kom också att ha stor påverkan på spiritismen.[6]
Den moderna spiritismens historia innhåller omfattande fusk och bedrägeri.[4] Inom 20 år efter att systrarna Fox började uppträda fanns enbart i USA närmare 30 000 verksamma medier.[4] Till hjälp för de som inte drog sig för att medvetet lura sina kunder fanns bland annat den Blå boken som innehöll detaljerad information om kända spiritister i de större städerna.[4] Med den kunde de avslöja intima uppgifter "de absolut inte kunde veta" för sina kunder i varje stad de gästade.[4] I slutet av 1800-talet fanns också en etablerad industri som via postorderförsäljning tillhandahöll material till alla de fysiska fenomen som var populära under seanserna; svävande trumpeter, spökhänder, griffeltavlor som oförklarligt fylldes med text, etc.[4] Publiken under seanserna, som nästan alltid skedde i mörker, var hårt kontrollerade - man fick inte flytta sig från sin plats eller röra fenomenen.[4] Sedan möjligheter till mörkerseende och mörkerfotografering blev vanliga har de fysiska manifestationerna upphört förutom för slutna, spiritistiskt hängivna sällskap.[4] I stället har medierna övergått till psykiskt mediumskap.[4]
Spiritismen i dagens Sverige
Spiritualistiska föreningar finns idag på många orter i Sverige. De arbetar för att sprida budskapet om att livet fortsätter efter döden, bland annat genom att arrangera storseanser. Den äldsta av de nu aktiva föreningarna är Sällskapet Sanningssökarna i Stockholm som grundades 1904.[7]
Kritik
Spiritismen kritiserades under början av 1900-talet för att den ansågs kunna leda till sinnessjukdom eller självmord.[8] Magikern Harry Houdini var en av de fysiska fenomenens största kritiker och ägnade en stor del av sin karriär åt att avslöja medier genom att demonstrera hur de gjorde eller helt enkelt avslöja dem på bar gärning under seanser. Skeptiker som James Randi har kritiserat den nutida spiritismen och frågat varför andar skulle förlora förmågan att tala om detaljer, och varför de skulle behöva medier snarare än att uppenbara sig direkt för sina nära och kära. Han och andra kritiker menar[källa behövs] att de psykiska medierna använder sig av en teknik som kallas cold reading för att simulera andekontakter.
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 Efraim Briem: Spiritismens historia, Gleerups förlag, Lund 1922.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 Karin Johannisson: Magnetisörernas tid. Den animala magnetismen i Sverige, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1974. ISBN 91-85286-00-1.
- ↑ Charles Mackay: Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds, Wordsworth Reference, Hertfordshire 1995/1852. ISBN 1-85326-349-4.
- ↑ 4,00 4,01 4,02 4,03 4,04 4,05 4,06 4,07 4,08 4,09 4,10 4,11 4,12 4,13 4,14 4,15 4,16 4,17 4,18 Örjan Björkhem & Martin Johnson: Parapsykologi och övertro, Forum, 1986. ISBN 91-37-09132-8.
- ↑ 5,0 5,1 Owe Wikström (red): Att se det dolda, Natur och Kultur, Stockholm 1998. ISBN 91-27-06187-6.
- ↑ 6,0 6,1 6,2 6,3 6,4 Karl af Geijerstam: Den afslöjade Isis. Madame Blavatskys och den moderna teosofiens historia i sammandrag, Gernandts, 1897.
- ↑ www.sanningssokarna.se
- ↑ Harry Houdini: A Magician Among the Spirits, Arno Press, 1972/1924, sid. 180-190. ISBN 0-405-02801-6.
