Arne Jones
Från Rilpedia
Arne Jones, född 20 oktober 1914 (som Arne Julius Johansson) i Ånge, död 8 oktober 1976 i Sollentuna, var en svensk skulptör och bildkonstnär.
Innehåll |
Utbildning
Arne Jones skrev in sig som elev på Ålsta folkhögskola i Medelpad när han var 17 år gammal. Där mötte han under andra året författaren Lars Ahlin. Deras djupa vänskap blev livslång och Lars Ahlin hjälpte också Arne Jones att finansiera studierna på Konsthögskolan där han blev antagen 1942. Dessförinnan, då han 1936 kom till Stockholm, deltog han i Tekniska skolans aftonkurs i reklamteckning. I klassen för ornamentsmodellering övade han framgångsrikt upp sin hantverksskicklighet och fick därefter ett lärlingskontrakt hos ett sten- och bildhuggeri. I arbetet ingick att lämna nyslipade mejslar till skulptörer. I och med detta kom han i kontakt med Bror Hjorth, som blev något av en läromästare.
1947 års män
Det var en grupp konstnärer som slutade sin utbildning omkring krigsslutet, som kommit att kallas 1947 års män. Några av dem var elever till Sven Erixson: Lennart Rodhe (1916-2005), Karl Axel Pehrson (1920-2005), Pierre Olofsson (1921-96), Lage Lindell (1920-80), Randi Fisher (1920-97) och Olle Gill (1908-96). Arne Jones var elev till Eric Grate på Konsthögskolan i Stockholm och var en av de ledande förnyande skulptörerna tillsammans med bland andra skulptören Palle Pernevi. Beteckningen 1947 års män fick man efter en utställning, Ung konst, i april 1947 på Färg och Form vid Brunkebergs Torg i Stockholm. Utställningen har gått till konsthistorien mycket tack vare Sven Alfons essä Unga gotiker i Konstrevy. Den nya konsten rubricerades som konkret på Galerie Blanche 1949. Olle Bonniér, Olofsson, Pehrson, Jones deltog i denna utställning som mer än någon annan proklamerade den konkreta konsten och blev ett definitivt genombrott för deltagarna, långt viktigare än Ung konst 1947. Samma år genomfördes också Världssportutsällningen och i tidskriften Prisma publicerade Bonniér sitt berömda manifest.
Konstnärsgruppen presenterade ett nytt och konkret handlingsprogram för konst, med målsättning att sprida konsten ut i den offentliga miljön. Jones utvecklade sina skulpturer från en grundform, som kunde byggas upp och varieras på olika sätt. Det senare materialet är oftast baserat på poetisk klassicism, en önskan att kombinera moderna material med ett klassiskt tema.
Genombrott och framgång
Arne Jones fick sitt egentliga genombrott 1947 och är representerad med skulpturer i många svenska städer och på svenska konstmuseer; däribland Bonniers porträttsamling.
Han var professor på kungliga Svenska konstakademin 1961-71. Tillsammans med Sivert Lindblom representerade han Sverige på Biennalen i Venedig 1968. På grund av att oroligheterna i samband med majrevolten i Frankrike spred sig i resten av Europa stängdes dock den svenska paviljongen i protest mot polisbevakning. Arne Jones verk hade då redan vandaliserats och täckts med svart plast.
Trots en stark tidsmedvetenhet var Arne Jones relativt ointresserad av bilder ur konsthistorien. Han bekände sig dock till ett par skulptörer; Henri Laurens och Constantin Brancusi. Av skulptörer i sin egen generation betraktade han Martin Holmgren som sin själsfrände.
Hans kanske mest kända verk är det tidiga Katedral från 1947, som finns uppsatt i Göteborg och i Västertorp, Stockholm. Den finns även på SSU:s kursgård Bommersvik där den också används som logo. Det är en nygotisk konstruktion, en stilisering av två balettdansörers dans som resulterat i en spetsbåge. Liknande rörelseenergi finns i ett antal av hans följande verk.
På frimärke från 1978 finns hans skulptur Rum utan filial (1951). Verkets namn är en ordlek utifrån vännen Lars Ahlins novell Huset har ingen filial. Titeln vill markera skulpturens slutenhet, allt sker inom stänglarnas våningar. Här finns ingen primär skådeyta, eftersom det är en rundskulptur som skall ses från många aspekter. Skulpturen bildar en slinga som leder ögat på en oändlighetsvandring.
Utmärkelser
- 1970 tilldelades Jones det prestigefyllda Sergelpriset.
- 1962 tilldelades han Norrlandsbjörnen, som är Norrlandsförbundets utmärkelse till
»personer som gjort förtjänstfulla insatser för Norrlands utveckling« eller »bidragit till att norrländska förhållanden blivit beaktade«.
 Slottskällan/Laxtrappan (1960), Uppsala |
 Progression (1979), rostfritt stål, Skinnarviksparken, Stockholm. Foto:Holger Ellgaard |
Offentliga verk i urval
|
|
Bokomslag i urval
|
|
Citat
Arne Jones var en tystlåten man men desto mer uttrycksfull i skrift, och som ung närde han författardrömmar. Följande reflektioner kring konst och konstnärsskap är hämtade ur katalogen till en minnesutställning (Arne Jones 1914-76) på Prins Eugens Waldemarsudde, ett par månader efter Jones bortgång.
| ” | Jag förstår inte vad det skall tjäna till men jag måste göra det. | ” |
|
— oktober 1969 |
||
| ” | Bilden som är angelägen om mänskliga sammanhang, mänskliga relationer och de symboler som vi talar till varandra med - den vill jag. | ” |
|
— december 1969 |
||
| ” | För fan, konsten föds inte av brist. Den föds av överflöd. Den föds när hjärna, hjärta och alla sinnen flödar över och bär sig åt. Blodet rusar till händerna som börjar organisera med all kunnighet de inhämtat under sitt liv - och glömt bort att de kan. Hela kroppen synkroniseras att manifestera en idé. | ” |
|
— januari 1970 |
||
| ” | Jag förstår inte att vi som snart tycks vara de enda människor i detta samhälle som har kvar egentlig arbetsglädje skall utsättas för ett så ofantligt tryck från andra grupper för att rationaliseras i samhället - att underställa oss direkta politiska strävanden till exempel. Ibland tror jag att arbetsglädjen i sig själv är kriterium på ett samhälleligt värde - som samhället glömt. Det måste finnas lust och skapande för att människan skall kunna leva - överleva - också. Det är en social uppgift. Som bland annat gäller konstnärer. | ” |
|
— februari 1970 |
||
Externa länkar
- Volym Ålsta folkhögskolas samling av skissarbeten
- Det öppnaste rummet: ett examensarbete om Jones konstsamling
- Ditte Jones-Lundgrens sida om sin far, med bl a Lars Ahlins tal vid Arne Jones jordfästning den 29 oktober 1976.
Källor
- Hans Eklund: Arne Jones, Bonniers små konstböcker, 9, Stockholm 1965.
- Hans Eklund & Nils Victorin: Utställningskatalog: Arne Jones 1914-1976, Prins Eugens Waldemarsudde, 1976.
- Rolf Söderberg: Arne Jones, Sveriges Allmänna Konstförening, Stockholm 1991. ISSN 0347-2515; 100.
Fotnoter
- ↑ Turerna kring fontänskulpturen Rosa Fontana på Västertorg i Uppsala:
- Wikimedia Commons har media som rör Arne Jones
