Stockholms konserthus
Från Rilpedia
Stockholms konserthus ligger i Stockholms centrum vid Hötorget och uppfördes 1924-26 efter ritningar av arkitekt Ivar Tengbom. Byggnaden räknas som en höjdpunkt i den svenska 20-talsklassicismen.
Innehåll |
Arkitekttävlingen och stadsplanen
Arkitekttävlingen om Stockholms nya konserthus avgjordes i januari 1921. Enligt stadsplanen, som hade utarbetats av Albert Lilienberg speciellt för tävlingen, skulle den nya kulturinstitutionen ligga i hörnet Kungsgatan och Sveavägen. Sveavägen slutade vid denna tid vid Kungsgatan och det nya konserthuset skulle alltså bilda en fond i Sveavägens slut. I ett av skissförslagen till stadsplanen vändes även huvudentrén mot Sveavägen, ett förslag som blev hård kritiserat i debatten. Ingen mindre än arkitektkollegan Gunnar Asplund engagerade sig i diskussionen. I facktidskriften Arkitektur skrev han bland annat “om man vände huvudfasaden mot Hötorget /…/ skulle huvudfasaden framträda monumentalt, den skulle bli solbelyst och torghandeln skulle bilda en pittoresk motvikt mot kolonnernas stränghet.” Så blev det också[1]. Konserthustävlingen hade två vinnare, Ivar Tengbom och Erik Lallerstedt. Man kan förmoda att Asplunds entusiastiska kommentarer för Tengboms förslag slutligen ledde till att Tengbom fick uppdraget.
Byggnadsbeskrivning
Planlösningen visar en nästan rektangulär byggnad med ett indraget hörn mot Sveavägen/Kungsgatan. Tengbom placerade den "Stora konsertsalen" mot öst (Sveavägen) och den mindre, "Grünewaldsalen" vinkelrätt till den stora mot väst (Hötorget). Han utformade "Stora konsertsalens" taket i ljusa färger, tyngdlös och svävande, det var en arkitekturstil som låg i tiden, men Tengbom var den förste som tillämpade en sådan rumsbildning i en stor samlingslokal som Konserthuset utgjorde. Tyvärr försvann denna effekt i samband med ombyggnaden i början av 1970-talet, där taket målades mörkt. Tengbom använde sig även av ett skenperspektiv i fonden, som förlängde rummet och lät det flyta vidare[2].
Orgeln som täcker hela väggen över körläktaren är mycket imponerande med sina 6100 pipor och 69 stämmor. Den invigdes 1982 pch konstruerades av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad. Av orgelpiporna är den längsta 11 m lång och den minsta endast några mm.
Grünewaldsalen blev rikt dekorerad med tak- och väggmålningar av Isaac Grünewald. Tjugotalsklassicistiska detaljer finns i hela byggnaden, exempelvis i belysningsarmaturer och pelarutformningen, i foajén och i trapphusens trappräcken.
Exteriört är byggnaden enkelt och stramt, ända avvikelsen bildas genom den höga kolonnraden mot Hötorget. Tengbom formgav korintiska kolossalkolonner som höggs av stenhuggare från Vånevik i den grå granit som finns på orten. Av Tengboms fasadritningar framgår att han ville gestalta konserthuset som en stor kub med släta, putsade ytor i en blåviolett färgton. Den slutgiltiga färgsättningen utfördes av Isaac Grünewald.
En viktig accent bildar Carl Milles fontängrupp, Orfeus-brunnen, som först 1936, efter tio års diskuterande, kom på plats. Ivar Tengbom var från början entusiastisk över Milles förslag. Av brev till Tengbom framgår hur omsorgsfullt Milles arbetade med att anpassa Orfeus-gruppen arkitektoniskt till bakomliggande konserthuset. En av figurerna i Orfeusgruppen bär Beethovens anletsdrag[3].
I Stockholms konserthus utdelas den 10 december varje år Nobelprisen i medicin, fysik, kemi och litteratur. Stockholms konserthus tjänstgjorde parallellt med konsertverksamheten även som teater under namnet Konserthusteatern, under ledning av regissören Per Lindberg.
Noter
- ↑ Den moderna staden tar form. Ordfront, 2001, sida 262
- ↑ Den moderna staden tar form. Ordfront, 2001, sida 265
- ↑ Carl Milles, en biografi. Wiken, 1991, sida 206
Bildgalleri
 På kvällen år 1985 |
 Stora salen år 1985 |
 Mot norr år 2002 |
 Med Hötorget år 2007 |
Litteratur och källa
- Den moderna staden tar form. Ordfront, 2001
- Svensk arkitektur 1640-1970. Byggförlaget 1986
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Stockholms konserthus
