Nirvana (musikgrupp)

Från Rilpedia

Version från den 18 maj 2009 kl. 07.30 av 194.23.106.2 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
NirvanaLogo.svg
Nirvana around 1992.jpg
Information
Bakgrund Aberdeen, Washington
Mall:Landsdata USA USA
Genre(r) Grunge
Alternativ rock
Aktiva år 1987-1994
Skivbolag Geffen
Sub Pop
Artistsamarbeten Melvins
Foo Fighters
Sweet 75
Fecal Matter
Eyes Adrift
Flipper
Webbplats Universal: Nirvana
Tidigare medlemmar
Kurt Cobain
Krist Novoselic
Dave Grohl
Aaron Burckhard
Chad Channing
Dale Crover
Jason Everman
Dave Foster
Dan Peters

Nirvana var en amerikansk rockgrupp, bildad av sångaren/gitarristen Kurt Cobain och basisten Krist Novoselic i Aberdeen, Washington 1987. Nirvana hade under sin verksamma tid en rad trumslagare, med Dave Grohl (som anslöt 1990) som längst kvarvarande.

Nirvana fick sitt kommersiella genombrott med singeln "Smells Like Teen Spirit" från albumet Nevermind som släpptes 1991. Albumet innebar ett stort uppsving för grungen, en subgenre till alternative rock. Andra grungeband från Seattle som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains ökade också i popularitet i och med Nirvanas framgångar och som ett resultat blev Alternative rock den dominanta musikstilen i radio och TV i USA under tidigt 1990-tal. Som Nirvanas förgrundsfigur omnämndes Cobain av medier som en "talesman för en generation" och Nirvana var ett band som "representerade Generation X".[1] Nirvana släppte sitt sista studioalbum, In Utero 1993.

Nirvanas korta karriär slutade med Cobains död i april 1994, men trots detta ökade bandets popularitet under åren som följde. 2002 släpptes singeln You Know You're Right , en ofullbordad demo från bandets sista session, i samband med utgivningen av best-of-albumet; Nirvana. Sedan deras debut har Nirvana sålt över 50 miljoner skivor världen över.[2] Nirvana spelas än idag frekvent av radiostationer världen runt.

Innehåll

Historia

Början

Kurt Cobain och Krist Novoselic träffades för första gången 1985. Båda gillade gruppen The Melvins och de vistades ofta i bandets replokaler. Efter några misslyckade försök att bilda ett eget band, rekryterade duon trumslagaren Aaron Buckhard, och skapade den första uppställningen av det som så småningom skulle bli Nirvana. Senare beskrev Cobain bandets sound från starten som "a Gang of Four and Scratch Acid ripoff."[3] Inom några månader blev Burckhard avskedad från bandet. Han ersattes tills vidare av The Melvins trummis Dale Crover, som spelade på gruppens första demoskivor. Dave Foster gjorde sedan en kort tjänstgöring som bandets trummis.

Under dess inledande månader testade gruppen ett antal namn, däribland Skid Row, Pen Chap Chew och Ted Ed Fred. Bandet bestämde sig till sist för Nirvana i början av 1988, som Cobain motiverade med "I wanted a name that was kind of beautiful or nice and pretty instead of a mean, raunchy punk rock name like the Angry Samoans."[4] Nirvana hade sin första spelning under det namnet i mars samma år. Ett par månader senare kom de överens om en trumslagare, Chad Channing.

Nirvanas första skivutgivning var singeln Love Buzz/Big Cheese som utkom 1988 på skivbolaget Sub Pop. Följande år släppte bandet sitt första album, Bleach. För att spela in Bleach vände sig bandet till den lokala producenten Jack Endino, som hade producerat deras demos. Albumet var mycket influerat av The Melvins, av Mudhoneys tunga, sorgsna långsamma rockmusik samt Black Sabbaths och Led Zeppelins 70-talsrock. I en intervju 2001 med tidskriften Rolling Stone sade Novoselic att bandet under en pågående turné i sin skåpbil hade spelat ett kassettband med The Smithereens på ena sidan och black metal-bandet Celtic Frost på andra sidan, och antydde att kombinationen hade haft en inverkan på gruppens musik. Bleach kom visserligen att spelas flitigt på olika Campus-radiokanaler, men albumet gav få fingervisningar av vad bandet skulle utvecklas till två år senare.

Pengarna för inspelningarna för Bleach uppgick till 606.17 dollar och bekostades av Jason Everman. Everman presenterades för Cobain av Dylan Carlson, men hade känt Channing sedan femte klass. Everman började umgås med bandet och erbjöd sig att låna dem pengar för inspelningen. Trots att Everman inte egentligen spelade på albumet blev han krediterad för att ha spelat gitarr på Bleach , anledningen var enligt Novoselic att de "ville han skulle känna sig mer hemma i bandet".[5] Efter att albumet var färdiginspelat hade Everman en kortvarig och omtvistad sejour med bandet som andregitarrist och uteslöts när deras första turné i USA tog vid.

I en intervju under slutet av 1989 påpekade Cobain att Nirvanas musik förändrades. Han sade att "the early songs were really angry ... But as time goes on the songs are getting poppier and poppier as I get happier and happier. The songs are now about conflicts in relationships, emotional things with other human beings."[6]

I april 1990 började bandet arbeta med producenten Butch Vig på Smart Studios i Madison, Wisconsin för att spela in uppföljaren till Bleach.[7] Under inspelningstillfällena blev Kurt och Krist missnöjda med Channings trumspelande, och Channing uttryckte frustration över att inte ha fått vara med och skriva låttexter.[8] Inte långt efter att inspelningarna var färdiga lämnade Channing bandet. Efter några veckor med The Melvins trumslagare som ersättare, hyrde Nirvana in trumslagaren från Mudhoney, Dan Peters, med vilken de spelade in låten "Sliver". Ett par veckor senade tipsade The Melvins Buzz Osborne om Dave Grohl, som sökte ett nytt band att spela med efter det att hardcore-gruppen Scream från Washington D.C. plötsligt hade upplösts .[9] Krist Novoselic hade senare sagt personligen att "efter två minuter visste vi att vi ville ha honom".

Genombrottet

Dave Grohl fotograferad i London 2006

Efter flera rekommendationer av Kim Gordon från Sonic Youth skrev Nirvana på ett skivkontrakt med DGC Records 1990.[10] Bandet började därefter spela in sitt andra studioalbum, Nevermind. De erbjöds att välja mellan ett antal producenter, och gruppen valde Butch Vig.[11] Nirvana bytte också inspelningsstudio till Sound City Studios vid Van Nuys, Los Angeles, som de föredrog framför Vig's Madison Studio som de hade använt 1990. Under två månader arbetade bandet igenom ett stort antal låtar. Några av dessa, som till exempel "In Bloom" och "Breed" hade funnits på repertoaren i flera år medan andra, såsom "On a Plain" och "Stay Away", fortfarande hade ofullständiga texter i mitten av inspelningsprocessen.[12]

Efter att inspelningarna hade avslutats skulle bandet tillsammans med Butch Vig börja mixa albumet. Inspelningarna var dock försenade och resultatet av mixningen ansågs vara otillfredsställande. Slayers ljudtekniker Andy Wallace hyrdes in för att fullborda den slutliga ljudmixen.

I början hoppades DGC Records på att sälja 250 000 exemplar av Nevermind, vilket var samma antal som de tidigare hade uppnått med Sonic Youths album Goo.[13] Albumets första singel "Smells Like Teen Spirit" sålde mycket bra och knappade in på denna uppskattning, till viss del beroende på att låtens musikvideo fick mycket speltid på MTV. Vid bandets Europaturné under slutet av år 1991 upptäckte bandet att deras konserter var slutsålda, att TV-teamen var konstant närvarande på scenen, och att "Smells Like Teen Spirit" spelades ständigt i radio och TV. [14] Julen 1991 sålde Nevermind runt 400 000 exemplar på en vecka i USA. [15]

Den 11 januari 1992 gick albumet upp som etta på Billboards albumlista och gick därmed om listettan Michael Jacksons album Dangerous. [16] Albumet toppade också många andra listor världen över.[17] Den månad som Nevermind nådde förstaplaceringen proklamerade Billboard att "Nirvana is that rare band that has everything: critical acclaim, industry respect, pop radio appeal, and a rock-solid college/alternative base."[18] Nirvanas framgångar banade vägen för andra grungeband som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains.

Efter att bandet hade varit på turné i Australien 1992 gifte sig Kurt Cobain i augusti med Courtney Love på Hawaii, som vid den tiden var sångerska i bandet Hole. Kringgående rykten om Cobains hälsa och möjligheten att bandet skulle upplösas gjorde att Cobain under en konsert klev upp på scenen i en rullstol som ett skämt. Därefter reste han sig och anslöt sig till resten av bandet för att sedan framföra ett antal låtar, båda gamla och nya.[19]

Mindre än två veckor senare uppträdde Nirvana på MTV Video Music Awards. Under programmets första repetitioner meddelade Cobain att en ny låt skulle spelas under TV-sändningen, och bandet spelade "Rape Me" (på svenska: "Våldta mig"). MTVs verkställande direktörer ogillade låten, och enligt producenten Amy Finnerty trodde cheferna att låten handlade om dem. De krävde att bandet inte skulle spela "Rape Me", och hotade med att sparka Nirvana från konserten och att helt sluta sända deras musikvideor. Efter ett antal intensiva diskussioner kom MTV och Nirvana överens om att bandet skulle spela deras senaste singel, "Lithium", istället. [20] När bandet började uppträda spelade Cobain de första ackorden av "Rape Me", för att reta MTV's chefer en aning, innan bandet började spela "Lithium" som planerat. Vid slutet på låten, frustrerad över att hans förstärkare hade slutat fungera, kastade Novoselic upp sin bas i luften för en dramatisk effekt. Han missbedömde landningen, och basen hamnade på hans panna, vilket gjorde att han stapplade av scenen omtumlad och vimmelkantig. Eftersom Cobain och Grohl förstörde utrustningen, sprang Grohl till mikrofonen och började hojta "Hi, Axl" upprepade gånger. Han refererade till sångaren i Guns N' Roses, Axl Rose, med vilken bandet och Courtney Love hade haft ett bisarrt möte innan showen (se not). [21]

Samma år släppte bandet albumet Incesticide, en samling av B-sidor och rariteter i samband med utgivningen släpptes också en singel, Sliver. Incesticide såldes i en miljon exemplar i USA, och sålde guld i Storbritannien. [22]

In Utero

För att producera albumet In Utero från 1993 lånade bandet in producenten Steve Albini, som var känd för sin medverkan på Pixies album Surfer Rosa. Nirvana ville att Albini skulle ge albumet ett rått och mindre putsat ljud. Orsaken till detta var att Nevermind hade lockat till sig en ny typ av fans, som hade lite eller ingen erfarenhet alls av den alternativa, okända musik som bandet såg som sina förebild.

Exempelvis, kännetecknades en låt på In Utero av långa perioder av skarp akustisk rundgång, ironiskt namngiven "Radio Friendly Unit Shifter" (vilket inom branschen står för en idealisk låt som kan spelas frekvent på radio och slutligen säljas i många exemplar, kallade "units"). Cobain insisterade på att Albinis produktion var det sound han alltid önskat att Nirvana skulle ha: En "naturlig" inspelning utan lager av effekter i studion. [23] Sessionerna med Albini var produktiva och noterbart snabba, och albumet spelades in och mixades för en kostnad av 25 000 dollar. [24]

Några veckor efter att inspelningarna hade avslutats skrev tidningarna Chicago Tribune och Newsweek om att nämnda källor hävdade att DGC ansåg albumet vara "osläppbart".[25] Som ett resultat började fans tro att bandets kreativa vision hade kompromisserats av deras skivbolag. [26] Medan ryktena om att DGC tog avstånd från dessa åsikter var bandet inte helt nöjda med ett par av Albinis mixar. Bandet tyckte speciellt att basen var för låg, [27] och Cobain kände att "Heart-Shaped Box" och "All Apologies" inte lät helt perfekt.[28] Producenten från R.E.M, Scott Litt kallades in för att mixa de två låtarna på nytt, och Cobain lade till ytterligare instrumentation och bakgrundskörer. [29]

In Utero intog i början förstaplaceringen på albumlistan Billboard 200 under september 1993.[30]

Skribenten Christopher John Farley från tidskriften time skrev i sin recension av albumet att "Despite the fears of some alternative-music fans,

Krist Novoselic (till vänster) 2006.

Nirvana hasn't gone mainstream, though this potent new album may once again force the mainstream to go Nirvana." [31]

Samma höst påbörjade Nirvana sin USA-turné, den första större sådana sedan bandets genombrott med "Smells Like Teen Spirit". För denna turné lade bandet till Pat Smear från punkrock-bandet The Germs som en andra gitarrist.

Trots att det på albumet fanns radiovänliga låtar som Heart-Shaped Box och All Apologies, och sålde 7 miljoner exemplar bara i USA, blev skivan inte lika framgångsrik som Nevermind.

Låten Heart Shaped Box som släpptes som albumets första singel, blev en stor hit. In Utero fick vid sin release kritik från feminister på grund av låten Rape me, som tyckte textens innehåll var förolämpande. Cobain försvarade sig med att påstå att det var en låt som tog avstånd från våldtäkt.

De sista månaderna och Cobains död

Nirvanas sista setlista

I november 1993 spelade Nirvana in ett framträdande på MTV Unplugged. Inför spelningen valde bandet att inte spela sina mest kända låtar, dock framförde de "Come as You Are". Grohl sade senare att "We knew we didn't want to do an acoustic version of Teen Spirit. ... That would've been horrendously stupid" (vi ville inte göra en akustiska version av Teen Spirit, det skulle ha varit otroligt dumt).[32] Setlistan innehöll också ett antal relativt okända covers, bland annat av Meat Puppets, vars medlemmar anslöt sig till bandet för att spela tre av deras låtar.

Repetitionerna för showen var problematiska, men enligt Alex Coletti, producenten för MTV Unplugged, gick själva inspelningen oväntat bra. Varje låt framfördes på en tagning, och den kompletta låtlistan var färdiginspelad under en timme, vilket var ovanligt för live-inspelningar. Efter bandets sista framträdande på setlistan, Lead Bellys "Where Did You Sleep Last Night", försökte Coletti att övertyga bandet att framföra ett extranummer. Kurt ansåg dock att han inte kunde överträffa sitt sista nummer och Coletti accepterade detta.[32]

Efter MTV Unplugged började Nirvana glida isär, då Kurt konstant missbrukade heroin. Han hotade även att sparka både Krist och Dave och fortsätta på egen hand. Under andra halvan av 1993 och under tidiga 1994 turnerade Nirvana mer än någonsin för att marknadsföra albumet In Utero. Efter framgångarna med Nevermind hade förväntningarna på bandet blivit stora. Så gott som alla Nirvanas konserter såldes ut direkt, vilket gjorde att de flyttade konserterna till arenor. I Rio de Janeiro spelade Nirvana inför 120 000 personer.

Under de första månaderna av 1994 åkte bandet på en Europaturné. Efter ett stopp vid Terminal Eins i München, Tyskland den 1 mars fick Cobain diagnosen bronkit och svår strupkatarr. Den planerade konserten följande kväll i München fick då ställas in.

En bänk i Viretta Park, Seattle, Washington, som har blivit nedklottrad som ett minnesmärke för Kurt Cobain, som under den sista delen i sitt liv bodde nära parken.

Efter en konsert på turnén i Rom fann Love på morgonen den 4 mars Cobain medvetslös på sitt hotellrum, och han fördes till sjukhus. Läkaren berättade på presskonferensen att sångaren hade reagerat på en kombination av ordinerat Rohypnol och alkohol. Mycket tyder på att det rörde sig om ett självmordsförsök. Resten av turnén ställdes in, inklusive en planerad avstickare till Storbritannien.

Under de följande veckorna återkom Cobains heroinberoende. Ett ingripande gjordes och Cobain övertalades att lägga in sig på ett rehabiliteringscenter i Los Angeles för sina problem. Efter mindre än en vecka av rehabilitering klättrade Cobain över muren kring området och tog ett plan tillbaka till Seattle. En vecka senare, fredagen den 8 april 1994, hittades Cobain död av en elektriker i sin bostad i Seattle. Dödsorsaken var ett uppenbarligen självförorsakat hagelskott mot huvudet. I och med denna händelse upplöstes Nirvana.

Obduktionen visade på att Kurt hade skjutit sig själv i huvudet med hagelgeväret tre dagar innan, alltså den 5 april. Den visade också att Kurt hade så mycket heroin i kroppen att han ändå skulle dött oavsett skottet från hagelgeväret. Därför finns det många teorier om att han begick självmord.

Postuma utgivningar

Samlingsalbumet kallat "Nirvana" släpptes 2002.

Flera samlingsalbum av Nirvana har släppts efter Cobains bortgång. Det första, MTV Unplugged in New York, innehöll bandets uppträdande för MTV Unplugged och utkom i november 1994. Albumet blev en stor kommersiell succé och sålde 8 miljoner exemplar bara i USA. Den ursprungliga tanken var att ge ut skivan som dubbel-CD, med en andra skiva bestående av elektriskt live-material för att balansera den akustiska delen. Det blev dock allt för känslomässigt överväldigande för de två överlevande bandmedlemmarna att gå igenom Nirvanas inspelningar så kort tid efter Cobains bortgång.[33] Liveskivan, en sammanställning av Nirvanas konsertinspelningar, släpptes slutligen i oktober 1996, kallad From the Muddy Banks of the Wishkah.

Två veckor efter Unplugged in New York utgavs en sammanställning av Nirvanas framträdanden på video kallad Live! Tonight! Sold Out!!. Cobain hade själv sammanställt en stor del av videon, som dokumenterade stora delar av Nevermind-turnén.

I augusti 1996 rapporterade Wall of Sound, en webbplats för nyheter inom musikvärlden, att Grohl och Novoselic producerade en skivbox med Nirvanas rariteter. [34] Fyra år senare kungörde bandets skivbolag att skivboxen var färdig och skulle släppas i september för att sammanträffa med 10-årsjubileet av utgivningen av Nevermind. Strax innan utgivningsdatumet lämnade ville Love dock stoppa utgivningen av skivboxen, och stämmde Grohl och Novoselic. Hon hävdade att Cobains före detta kompisar i bandet utnyttjade Nirvanas material för deras egna personliga intressen. En konflikt om ägandeskapet till Nirvanas musik följde och pågick i över ett år. [35]

Mycket av den juridiska tvisten handlade om en enda outgiven låt, "You Know You're Right", bandets sista studioinspelning. Grohl och Novoselic ville ha låten på skivboxen, som skulle omfatta alla gruppens rariteter. Love ansåg att låten var viktigare än bara en "raritet" och skulle återfinnas på ett samlingsalbum, där endast singlar fanns med. Efter mer än ett år av ofta offentliga och ibland bisarra juridiska manövrar, kom parterna överens och gick med på att släppa en samlingsskiva med gruppens största hits, som namngavs Nirvana, på vilken låten "You Know You're Right" fanns med. I sin tur gick Love med på att donera kasettdemos inspelade av Cobain för att användas på skivboxen med rariteter.

Samlingsalbumet Nirvana släpptes den 29 oktober 2002. Med låten "You Know You're Right" som det första spåret på skivan innehöll albumet singlar från deras tre studioalbum men också flera alternativa mixar och inspelningar av välbekanta låtar av Nirvana. Skivboxen, With the Lights Out, släpptes slutligen november 2004. Utgivningen innehöll en stor samling av tidiga demos av Cobain, grova och ojämna inspelningar av diverse repetitioner och spår framförda live genom bandets historia. En best-of-the-box samling kallad Sliver: The Best of the Box utgavs sent år 2005. CD:n var sammanställd av nitton spår från skivboxen, samt tre tidigare outgivna låtar, inklusive en version av låten "Spank Thru" från ett demoband med Kurts tidigare projekt Fecal Matter, 1985.

Vid en intervju 2002 med Jim DeRogatis beskrev Love de oräkneliga banden från repen, demos, och hemmainspelningar som lämnades kvar efter Cobains död.[36] Huruvida någonting från det kvarvarande arkivet kommer att släppas återstår att se.

I april 2006 tillkännagav Love att hon skulle sälja 25 % av sin andel i Nirvanas sångkatalog, i ett avtal till ett uppskattat värde av 50 miljoner dollar. Köparen var Larry Mestel, en av de tidigare cheferna för Virgin Record och nuvarande chef för Primary Wave Music. Eftersom Love ägde 97 % av Nirvanas katalog betydde avtalet att Mestel hade en betydligt större andel än Novoselic och Grohl tillsammans. För anhängare av Nirvana som var bekymrade över överkommersialiseringen av deras musik, försäkrade Love att musiken inte bara kommer att säljas till den med högst bud. Hon sade att "Vi kommer fortsätta att vara smakfulla och sanningsenliga till Nirvanas anda medan vi tar musiken till ställen där den aldrig varit förut."[37]

Efter Nirvana

Under åren efter Nirvanas upplösning fortsatte Grohl och Novoselic vara musikaliskt aktiva. Strax efter Cobains död spelade Grohl in ett flertal demos som slutligen skulle bli Foo Fighters debutalbum Foo Fighters blev Grohls huvudprojekt, och bandet släppte många kommersiellt lyckade skivor under kommande årtionde. På Foo Fighters album In Your Honor från 2005 ingick en låt kallad "Friend of a Friend", denna låt skrevs av Grohl 1990 och handlar om de första mötena med Cobain och Novoselic.

Bakom Foo Fighters spelade Grohl även trummor för åtskilliga band såsom Tom Petty and the Heartbreakers, Mike Watt, Queens of the Stone Age, Tenacious D, och Nine Inch Nails. Han spelade också in ett album med metallåtar som inkluderade många av hans favoritsångare inom metal-genren under tidigt 1980-tal under namnet Probot.

Krist Novoselic drog sig undan från rampljuset efter Nirvana och har än idag svårt att tala om Kurt, då de två stod varandra nära. Efter Nirvanas upplösning skapade Novoselic bandet Sweet 75. Senare grundade han Eyes Adrift med Curt Kirkwood (tidigare medlem av Meat Puppets) och Bud Gaugh från Sublime. Han uppträdde också i ett engångsband vid namn No WTO Combo med Soundgardens Kim Thayil och Jello Biafra från Dead Kennedys, som sammanträffade med ett WTO-möte 1999. I december 2006 avlöste Novoselic basisten Bruno Desmartass i bandet Flipper för en turné i Storbritannien/Irland och flera konserter i USA.[38] Bandet lade till "Scentless Apprentice" på deras setlista, en låt de tidigare hade gjort en cover på (utom Novoselic) som återfanns på ett album av ett tribute-band till Nirvana: Smells Like Bleach: A Punk Tribute to Nirvana.

Novoselic blev också en politisk aktivist och grundade den politiska handlingskomiteén JAMPAC för att för att öka musikernas rättigheter. Under 2004 släppte Novoselic en bok kallad Of Grunge and Government: Let's Fix This Broken Democracy , som täckte hand musikaliska förslutna såväl som hans politiska bemödande. I samband med presidentvalskampanjen 2004 gick Grohl och Novoselic upp på scen tillsammans för att stödja kampanjen för John Kerry.

Bandmedlemmar

Tidigare medlemmar

Turnémedlemmar

Diskografi

Huvudartikel: Nirvanas diskografi

Studioalbum

Livealbum

Samlingsalbum

Singlar


Utmärkelser

Vunna

Nominerade


Litteratur

  • True, Everett, Nirvana: The True Story. London: Omnibus Press 2006.
  • Azerrad, Michael. Come as You Are: The Story of Nirvana. Doubleday, 1994. ISBN 0-385-47199-8

Referenser

Noter

  1. ↑ Azerrad, Michael. "Inside the Heart and Mind of Nirvana." Rolling Stone. 16 april 1992.
  2. ↑ Armstrong, Mark. "Nirvana Tops 50 Million Mark In Worldwide Sales, 'Journals' Number One". Yahoo! Music. 17 november 2002. Läst 18 augusti 2007.
  3. ↑ Azerrad, Michael. Come as You Are: The Story of Nirvana. Doubleday, 1994. ISBN 0-385-47199-8, s. 294
  4. ↑ Azerrad, 1994. s. 62
  5. ↑ Azerrad, 1994. s. 91–92
  6. ↑ Robb, John. "White Heat." Sounds. 21 oktober 1989
  7. ↑ Azerrad, 1994. s. 137
  8. ↑ Azerrad, 1994. s. 138
  9. ↑ Azerrad, 1994. s. 151
  10. ↑ Azerrad, 1994. s. 162
  11. ↑ Azerrad, 1994. s. 164–65
  12. ↑ Azerrad, 1994. s. 176–77
  13. ↑ Wice, Nathaniel. "How Nirvana Made It". Spin, april 1992.
  14. ↑ Azerrad, 1994. s. 203
  15. ↑ Lyons, James. Selling Seattle: Representing Contemporary Urban America. Wallflower, 2004. ISBN 1-903354-96-5, s. 120
  16. ↑ "The Billboard 200". Billboard. 11 januari 1992.
  17. ↑ Azerrad, 1994. s. 239
  18. ↑ "Nirvana Achieves Chart Perfection!" Billboard. 25 januari 1992.
  19. ↑ Azerrad, Michael. "Performance: The Reading Festival." Rolling Stone. 29 oktober1992.
  20. ↑ Cross, Charles. Heavier Than Heaven: A Biography of Kurt Cobain. Hyperion, 2001. ISBN 0-7868-8402-9
  21. ↑ Azerrad, 1993. s. 279: Cobains version av historien var att Love skämtsamt hade frågat Rose om han ville bli hennes och Cobains dotters, Frances Beans, gudfader. Rose svarade med att berätta för Cobain att han skulle "shut up his bitch". Cobain vände sig till Love och sade: "Shut up, bitch!", vilket gjorde att Nirvanas anhängare började skratta.
  22. ↑ engelskspråkiga Wikipedia (2007). ”Nirvana (band)”. Wikimedia Foundation, Inc.. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Incesticide&oldid=178198836. Läst 20 december. 
  23. ↑ Azerrad, 1994. s. 317
  24. ↑ DeRogatis, Jim. Milk It!: Collected Musings on the Alternative Music Explosion of the 90's. Cambridge: Da Capo, 2003. ISBN 0-306-81271-1, s. 4
  25. ↑ DeRogatis, 2003. s. 17
  26. ↑ Azerrad, 1994. s. 332
  27. ↑ Fricke, David. "Kurt Cobain: The Rolling Stone Interview." Rolling Stone. 27 januari 1994.
  28. ↑ Azerrad, 1994. s. 336–37
  29. ↑ Azerrad, 1994. s. 338
  30. ↑ "In Numero Uno." Entertainment Weekly. 8 oktober 1993.
  31. ↑ Farley, Christopher John. "To The End Of Grunge." Time. 20 september 1993.
  32. ↑ 32,0 32,1 Di Perna, Alan. "Behind Unplugged". Guitar World. Mars 1995.
  33. ↑ Ali, Lorraine. "One Last Blast". Rolling Stone. 17 oktober 1996.
  34. ↑ Graff, Gary. "Nirvana Box Set Coming Someday". Wall of Sound. 28 augusti 1997.
  35. ↑ Heath, Chris. "The Nirvana Wars: Who Owns Kurt Cobain?". Rolling Stone. 6 juni 2002.
  36. ↑ DeRogatis, Jim. "A Piece of Kurt Cobain". Chicago Sun-Times. 10 mars 2002.
  37. ↑ Vineyard, Jennifer. "Courtney Love Sells Substantial Share Of Nirvana Publishing Rights". MTVNews.com. 13 april 2006. Läst 5 september 2007
  38. ↑ Jasmin, Ernest. "Krist Novoselic to play with Flipper". TheNewsTribune.com. 25 september 2006.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Se även

Externa länkar

Nirvana
Kurt Cobain | Krist Novoselic | Dave Grohl
Aaron Burckhard | Dave Foster | Chad Channing | Dale Crover | Dan Peters | Jason Everman | Pat Smear
Album och EP-skivor
Bleach | Blew | Nevermind | Hormoaning | Incesticide | In Utero | MTV Unplugged in New York | From the Muddy Banks of the Wishkah | Nirvana | Sliver: The Best of the Box
Samlingsboxar
Singles | With The Lights Out

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Nirvana_(musikgrupp)"
Personliga verktyg