Dvärgen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Dvärgen Don Sebastián de Morra, av Diego Velázquez. I hans porträtt av dvärgar från det spanska hovet valde konstnären en mer allvarlig ton som framhävde deras mänskliga värdighet.

Dvärgen är en dagboksroman av Pär Lagerkvist som utkom 1944. Romanen är en studie i ondska som utspelar sig vid en machiavelliansk furstes hov i renässansens Italien.^[1] Huvudpersonen är en dvärg som bara känner glädje vid krig och död, samt hatar kärlek och barmhärtighet.^[1]

Handling

Dvärgen är en ond figur som arbetar under stadsstatens furste. Han hatar allt han aldrig varit med om, han avskyr kärlek och han förstår inte hur människor kan ge varandra ömkan och kärlek. Han anser att det är onödigt därför att han är en fungerade figur trots att han inte fått någon kärlek i sitt liv och han är personidealet anser han själv. Lagerkvists berättarteknik ger läsaren en starkt nyanserad bild av berättelsens verklighet. Dvärgen distanserar sig själv ifrån människosläktet, som han anser vara smutsigt och oädelt och försöker särskilja sig själv från andra dvärgar genom att bete sig på ett "ondskefullt" sätt. I Dvärgen lyckas Lagerkvist genom den illsinta dvärgens dagboksinlägg skildra det hat eller den ondska som finns inom oss alla. Dvärgen kan även ses som furstens ondska, då han gör saker som fursten vill göra men inte gör på grund av samhällets normer. Ett exempel på detta är när dvärgen dödar furstens hustrus älskare som även är en ädel riddare. Dvärgen ser dock honom inte som ädel utan löjeväckande och sliskig.

Dvärgens önskan att avskilja sig från andra märks tydligast på hans starka ovilja att nedlåta sig till att bli ett slags hovnarr som de flesta andra dvärgar på den tiden. Han skriver om hur hans röst är kraftig och mörk, medan de andra dvärgarnas är pipiga och, enligt honom, löjliga. Trots ändlösa försök att skilja sig från den löjliga stereotypen, blir dvärgen till slut ändå ett slags narr. Han dagdrömmer om att gå med i kriget, men stoppas till följd av sin ringa storlek. När han av djup förnedring är på väg att stöta dolken i Bernardo, blir han enkelt och snabbt avväpnad. Trots sina ändlösa försök att höja sig själv över både människor och dvärgar, blir han till slut bara en del i spelet: den "onda clownen" - utan den makt han aspirerar på.

Om romanen

I Dvärgen finner man ett antal verklighetsbaserade figurer, här följer ett par exempel:

• Bernardo - I romanen en mångsysslande figur; väldigt nyfiken på människokroppen, konst, fysik, filosofi etc. Det skildras hur han skapar krigsmaskiner, undersöker mänskliga lik, målar av Furstinnan, och tecknar övernaturliga monster han själv hittat på. Till följd av tiden och platsen som Dvärgen utspelar sig i, och det lättigenkännbara namnet, drar de flesta slutsatsen att det är Leonardo da Vinci.

• Furstinnan - Eftersom Bernardos målning av henne beskrivs, i Dvärgen, på samma sätt som människor de senaste åren har beskrivit målningen av Mona Lisa, i synnerhet då hennes leende, kan läsaren dra slutsatsen att hon skall vara ett slags allusion till henne.

• Fursten - Furstens tillvägagångssätt under sina krigsförklaringar tyder på att denne är en reflektion av Adolf Hitler. Även på samma sätt om pesten skylldes på "invandrarna" reflekterar Pär Lagerkvist över andra världskriget.

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1} Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i Sverige, Norstedts Förlag, Lund 1995, Fjärde upplagan, sid. 423. ISBN 91-1-943632-7.