Eidsvollförfattningen
Från Rilpedia
Eidsvollförfattningen, Norges konstitution eller Norges grundlag är grundlagen i Norge. Den antogs först den 16 maj 1814 av den norska konstituerande församlingen på Eidsvolls järnverk norr om Oslo — då kallat Christiania. Den skrevs under och daterades den 17 maj. Den ansågs vara en världens mest radikala demokratiska konstitutioner på sin tid. 17 maj är nu Norges nationaldag.
Innehåll |
Historia
Eidsvollförfattningen hämtade inspiration från USA:s självständighetsförklaring 1776 och franska revolutionen 1789 och de grundlagar som utformades efter dessa händelser. Den anses vara en av de mest radikala grundlagarna från den tiden. Efter ett krig med Sverige tvingades Norge vid konventionen i Moss in i personalunion med Sverige, så att den svensk-norska unionen bildades. I samband med detta modifierades eidsvollförfattningen 4 november 1814. Dessa förändringar återtogs vid unionsupplösningen 1905. År 1903 omarbetades författningen rent språkligt, utan innehållsförändringar.
Förändringar efter den första tiden
När den norska demokratin utvecklades kom delar av författningen att bli alltmer föråldrad. Som exempel anger författningen att den verkställande makten tillkommer kungen, medan den i verkligheten kom att ligga alltmer hos regeringen. Så hade kungen ursprungligen rätt att utse regeringsmedlemmarna, som också var ansvariga endast inför honom. Efter införandet av parlamentarism på 1880-talet valdes regeringen i praktiken genom allmänna val, genom att kungen utsåg endast medlemmar av det parti eller den koalition som hade majoritet i Stortinget. Regeringen gjordes också ansvarig inför Stortinget i den meningen att den måste avgå om den förlorade i en misstroendeomröstning. Universell manlig rösträtt infördes 1898 och allmän rösträtt infördes 1913. Utöver dessa ändringar som verkligen förändrat politikens förutsättningar har man också gjort många andra ändringar i själva texten. 1851 strök man till exempel ett förbud för judar att komma in i landet. 1897 tog man också bort ett förbud mot klosterordnar.
Språket
Den norska grundlagen är språkligt märklig, såtillvida att den fortfarande är skriven på 1800-talsdanska. Den anses vara världens enda författning som inte är skriven på landets eget språk. Bakgrunden är att danska var det enda använda skriftspråket i Norge i början av 1800-talet. Det nuvarande norska skriftspråket med sina två målformer bokmål och nynorsk utvecklades inte förrän senare. Naturligtvis har många ändringar av grundlagen skett sedan 1814 (senast år 2009). För att inte ge ett splittrat intryck skrivs även nya texter på ett synnerligen gammaldags sätt. Ordet miljø, som inte förekom i den ursprungliga versionen, stavas t. ex. Milieu. Speciellt är också att landets officiella namn enligt författningen är Kongeriget Norge, medan namnet enligt Norges två målformer är Kongeriket Norge på bokmål och Kongeriket Noreg på nynorsk.
Se även
Externa länkar
Wikisource har originalverk relaterade till Eidsvollförfattningen
- Aktuell version (ändrad senast den 30 september 2004): Kongeriget Norges Grundlov från Lovdata.
- Den version som gällde för den svensk–norska unionen (4 november 1814): Kongeriget Norges Grundlov från det norska statsbiblioteket.
