Blyoxider

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Blyoxider är kemiska föreningar av bly och syre (oxygen) i flera former.

Blyoxidul, blysuboxid (Pb₂O)

Bildas under inverkan av luftens oxygen som ett grått, med tiden allt mörkare överdrag på blankt bly.

Blymonoxid (PbO)

Blymonoxid (lithargurum), även kallad blyglete bildas på smält bly som en hinna, som först är rödaktig, men som efter en stund, om värmen är tillräckligt hög, blir orangegul. Hinnan kan skrapas av, varvid en ny hinna omgående bildas. Den röda formen, som kallas guldglete, har smältpunkten 489 °C, den gula (silverglete) 897 °C. Denna glete kan malas till handelsformen, ett gult pulver.

Hårdheten enligt Mohs-skalan är 2, densitet 9 600…9 700 kg/m³. Finns som mineral i Sverige i Långban (norr Filipstad) och Sala silvergruva.

Synonyma namn: Blyockra, chrysitin, litharge, masicotit, massicolit, massicot, masticot, plombo ossidato, plumbic ochre.

• CAS-nummer = 1317-36-8

Blydioxid (PbO₂)

Blydioxid är brunsvart och instabil. Vid temperatur över 290°C spjälkas den till blymonooxid och syre.

• CAS-nummer = 1309-60-0.

Blytetroxid (Pb₃O₄)

Mönja

Huvudartikel: Blymönja

Ett komplex av 2-värt och 4-värt bly, Pb₃O₄ = 2Pb⁺²O · Pb⁺⁴O₂, kallas mönja. Mönjans färg är orangeröd med tetragonal kristallstruktur; tillhör spinellgruppen. Somliga mineralprov fluoricerar i UV-ljus.

Orangemönja är antingen en mycket ren blytetroxid eller ordinär mönja förorenad med blykarbonat (PbCO₃).

Hårdheten enligt Mohs-skalan är 2,5…3, densitet 8 900…9 200 kg/m³

• CAS-nummer = 1314-41-6

Användningsområden

• Kristallglas, blyglas. Detta är starkare ljusbrytande än det vanliga sodaglaset. och är därför omtyckt för konstföremål i glas.

• Glasyr på keramiska föremål. Denna glasyr är mer lättsmält än annan glasyr, varför den har använts flitigt i hobbysammanhang. Föremål med blyglasyr får inte användas i kontakt med livsmedel p g a blyets giftighet. Det är särskilt olämpligt i sur miljö, t ex maträtter med ättika (salladdressing, ketchup).

• Blydioxid ingår som en viktig del i blyackumulator-processen och är en beståndsdel i tändsatsen på tändstickor. Används även som kraftigt oxidationsmedel i fyrverkerier.

• Blyoxider kan användas som strålningsskydd för gammastrålning och röntgenstrålning.

• Mönja används som målarfärg som med linolja som bindemedel; utomordentligt som rostskydd på järnföremål. Mönja är emellertid ganska mjuk, varför rostskyddsmålningen måste kompletteras med en mer motståndskraftig täckfärg, som då kan ges önskad kulör.
  Mönjefärg är mycket tungstruken, vilket lett till att en del mindre seriösa målare "smygförtunnat" mönjefärgen. Förfarandet försämrar i hög grad den rostskyddande förmågan och leder därför till sanktioner, när fusket upptäcks. Mönja är emellertid betänkligt ur hälsosynpunkt, varför användingen av mönja som rostskyddsmedel har minskat i takt med att ersättningsmedel har kommit fram. Ersättningsmedlen har dock ännu så länge haft svårt att uppnå mönjans rostskyddsförmåga.

• Blyoxid av oklar variant har under namn oxidum plumbicum och plumbi oxidum förekommit i plåster.

Etymologi

Blyoxiden bröts först i trakten av floden Minho i NV Spanien, vilket givit upphov till namnet minium på blyoxidmineralet. I några få fall har minium kommit att användas som beteckning för cinnober, som emellertid är ett helt annat mineral (kvicksilversulfid) ^[1] Mönja användes under medeltiden flitigt som färg vid gamla handskrifter för försköning av bokstäver (anfanger), ramar kring texten och förstärkning av konturer på små illustrationer o s v. Därav det latinska ordet minium som beteckning på något litet, och illustratörernas arbeten blev miniatyrmåleri på svenska med liknande ord på många nu levande europeiska språk. Latinets minium blev Mannige på lågtyska, och därifrån är steget inte långt till fornsvenska menia, som med tiden utvecklats till dagens mönja. ^[2]

Referenser

1. ↑ The Mineral Minium
2. ↑ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung, Svenska Bokförlaget/Norstedts, Stockholm 1966