USA:s politik
Från Rilpedia
USA är en federation (union) med ett republikanskt statsskick med full presidentialism. Det innebär att de 50 delstaterna har ett visst självbestämmande, som generellt sett sträcker sig till angelägenheter som går att isolera inom delstatens gränser, och innefattar rättigheten att stifta lagar i de inre angelägenheterna så länge som lagarna inte bryter mot den federala konstitutionen. Det finns alltså en delning mellan vad som anses ligga på delstatsnivå och den federala nivån, som är det som berör hela nationen. Exempel på angelägenheter som tillhör delstaterna: infrastrukturen inom delstaten, reglering av byggmarknaden och industrin, företagande och kollektivtrafiken samt arbetsmiljöfrågor. Straffrätten regleras framför allt av delstaterna, men vissa brott - bland annat de som riktar sig mot federala tjänstemän och tillgångar - beivras av det federala rättsväsendet.
Innehåll |
Maktdelning på federal nivå
På den federala nivån finns presidenten och dennes regering (ofta används ordet administration istället för regering - begränsat enbart till de personer som sitter i regeringen används uttrycket kabinett liksom i Storbritannien), kongressen (senaten och representanthuset) och högsta domstolen som grenar av den federala makten.
Presidenten har den verkställande makten. Kongressen har den lagstiftande makten och finansmakten, men presidenten kan inlägga veto mot beslut i kongressen. Ett veto kan sedan upphävas om kongressen bekräftar sitt tidigare beslut med 2/3-majoritet. Högsta domstolen utgör den dömande makten, och har sedan tidigt 1800-tal en vidsträckt rätt att underkänna lagar som strider mot konstitutionen. Systemet för politisk makt i USA kännetecknas av maktdelningsprincipen, vilket kan ställas i motstats till folksuveränitetsprincipen. Presidenten väljs i praktiken direkt av det amerikanska folket, och måste vara infödd amerikan.[1]
Presidenten är både stats- och regeringschef och har alltså betydligt större makt än till exempel Sveriges statsminister (som bara är regeringchef). Bland annat är presidenten överbefälhavare, har vetorätt i kongressen (om inte 2/3 röstar mot vetot), nominerar domare till högsta domstolen och de federala domstolarna, har rätt att benåda den som dömts i federal domstol för brott, och kan utfärda regler, regleringar och instruktioner för alla federala myndigheter. Det finns vissa möjligheter för kongressen att ge presidenten än större befogenheter i ett tillstånd av "nationell kris". Till sin hjälp har presidenten och dennes regering runt 4 miljoner anställda i departementen och andra myndigheter, varav c:a 1 miljon är militär personal. Den amerikanska regeringen fattar inga kollektiva beslut, utan varje chef för en förvaltningsenhet fattar sina egna beslut enligt enrådighetsprincipen.
Partiväsen
Den amerikanska politiken domineras totalt av två partier, Demokraterna och Republikanerna, på både statlig- och delstatsnivå. På den svenska vänster- högerskalan skulle båda dessa partier placera sig på högersidan. I den amerikanska debatten anses Demokraterna vara ett vänster-center parti och Republikanerna ett center-höger parti. Det är mycket ovanligt att en oberoende kandidat eller ett annat parti väljs in till någon post, annat än på lokalnivå. Dock skall det tilläggas att Demokraterna och Republikanerna inte är så ideologiskt enhetliga som de svenska partierna, det som avgör politiken är snarare den aktuelle politikern än vilket parti denne tillhör.
Det finns dock övriga partier, t.ex. Ralph Naders gröna miljöparti, som profilerat sig som ett alternativ till de klassiska partierna. Dock så får dessa partier i praktiken, p.g.a. USA: s valsystem där det krävs majoritet inom ett röstområde för politisk representation, oftast väldigt begränsat stöd. I motsats till Sverige finns däremot ett flertal oberoende kandidater, för närvarande två senatorer, Joe Lieberman och Bernie Sanders. Båda har öppet orienterat sig närmare demokraterna och slutit upp sig med dessa i primärvalen, även om Lieberman öppet stöder John McCain i 2008 års presidentval. Sanders är öppet socialist. Båda har tidigare tjänat i kongressen för Demokratiska Partiet.
Det existerar inget statligt partistöd i USA varför gåvor är mycket viktiga för valkampanjerna, särskilt då TV-reklam är ett oerhört viktigt verktyg för att vinna röster. Traditionellt sett får Republikanerna största delen av sitt ekonomiska stöd från storföretag och Demokraterna sitt från fackföreningsrörelser och etniska minoritetsgrupper, även om detta varierar kraftigt med tid och enskild delstat. Det stora beroendet av gåvor till sin finansiering har lett till att de stora bidragsgivarna sedan genom lobbying kan påverka den politiska agendan relativt mycket. En utpekad fördel med det amerikanska valsystemet med primärval (caucus) är dock att det ger de röstande maximal möjlighet att påverka vilken politiker och inte endast vilken politik som ska föras. Att ett politiskt parti i USA, oberoende om det är Demokraterna eller Republikanerna skulle få utse president efter en tidigare presidents avgång eller död under tjänsten, som i Sverige efter mordet på Olof Palme, skulle ses som otänkbart i USA.
Senaste gången en kandidat från ett tredje parti kom tvåa i ett presidentval var 1912, då Theodore Roosevelt ställde upp för Progressiva partiet. Senaste gången en tredje kandidat vann ett val var Abraham Lincoln 1865 för Nationella Unionspartiet. Båda partierna var utbrytarfraktioner med tydliga likheter med Republikanska partiet.
De amerikanska presidentvalen
Först håller republikanerna och demokraterna primärval där väljarna (de som får rösta i primärvalen varierar, demokraterna låter i regel endast partimedlemmar rösta, republikanerna tillåter i vissa delstater att vem som helst röstar) får välja vilken kandidat som de anser skall bli partiets presidentkandidat. Primärval hålls i delstat efter delstat. I primärvalen bestäms hur många delegater som skall rösta på en viss kandidat under partikonventet, vissa få delstater tillämpar dock inte primärval utan har partimöten. Primärvalen hålls mellan januari och juni samma år som presidentvalet. I juli och augusti håller sedan republikanerna och demokraterna sina partikonvent där delegaterna röstar igenom primärvalen och partimötenas beslut. Då blir presidentkandidaterna för respektive parti officiella. Vad det gäller småpartier använder de sig också av partimöten för att utse kandidater.
Elektorssystemet kan verka komplicerat, men är faktiskt rätt enkelt att förstå sig på. Formellt sett röstar amerikanerna inte direkt på presidentkandidaterna, utan på kandidater till elektorskollegiet (dock väljer amerikanerna direkt mellan presidentkandidaterna på valsedlarna). Elektorerna i sin tur, röstar på någon av presidentkandidaterna. Antalet elektorer är 538, dessa fördelas mellan delstaterna plus området District of Columbia, antalet baseras på antal senatorer + antal representanthusledamöter. I alla delstater utom Maine och Nebraska tillfaller delstatens samtliga elektorsröster den kandidat som fått flest röster.
Till exempel i 2004 års val, i Kalifornien fick Bush 45% av rösterna och Kerry 54%, alla Kaliforniens 55 elektorsröster tillföll då Kerry.
I Maine och Nebraska används i stället ett system där representanthusvalkretsarna används, vinnaren i varje sådan krets får en elektorsröst(2 i Maine, 3 i Nebraska) plus att vinnaren i hela delstaten får de två kvarvarande elektorsrösterna i respektive delstat. I valet år 2000 mellan (främst) George W. Bush och Al Gore fick Bush 47,9 % av rösterna och Gore 48,4%, trots detta vann Bush valet med 271 elektorsröster mot Gores 266(det var en elektor från DC som lade ned sin röst av okänd anledning. Han skulle ha röstat för Gore).
I de flesta delstater är det olagligt för en elektor att rösta på en annan kandidat än den som vann i delstaten, det är vanligtvis inget problem att elektorer röstar på annat sätt än de sagt att de skall göra (formellt sett röstar man ju som sagt på elektorerna). Dock har det hänt(förutom exemplet ovan, hände det 1960 när en senator oberättigat fick 15 elektorsröster).
Kongressvalen
Det är val till en tredjedel av senatens platser vart annat år, och val till representanthuset vart annat år (till samtliga platser). Senatorerna är två från varje delstat, men eftersom deras mandat överlappar varandra sker det alltid endast ett senatorsval per delstat åt gången. Valet brukar då stå mellan främst en demokratisk och en republikansk kandidat, man får väljas om flera gånger och detta är mycket vanligt, många senatorer sitter ett antal mandatperioder. I representanthuset sitter 435 ledamöter, det är olika många från varje delstat beroende på folkmängd, Kalifornien har 53 platser, de minsta staterna endast en var ( tex North och South Dakota). Varje ledamot kommer från en valkrets, vinnarna i varje enskild krets blir sedan ledamöterna från delstaten. Med andra ord råder det i allmänt i amerikanska val lite av en ”man mot man-” eller kvinna mot kvinna- mentalitet.
Ideologi
Politiken i USA anses i allmänhet befinna sig längre högerut på den politiska skalan jämfört med andra länder, som exempelvis Sverige. Socialism står lågt i rang, men undersökningar har visat att en stor del av befolkningen är positivt inställd till idén att "arbetare, anställda och lokala invånare bör kontrollera företag i sitt geografiska närområde".[2]
