Amerikanska inbördeskriget
Från Rilpedia
| Amerikanska inbördeskriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Överst från vänster: Rosecrans vid Stones River, överst til höger: Konfedererade fångar efter Gettysburg, nedan: slaget vid Fort Hindman. |
|||||||||
|
|||||||||
| Stridande | |||||||||
 USA (Nordstaterna) |
 Amerikas konfedererade stater |
||||||||
| Befälhavare | |||||||||
| Abraham Lincoln Ulysses S. Grant Joshua Chamberlain |
Jefferson Davis Robert E. Lee Stonewall Jackson |
||||||||
| Styrka | |||||||||
| 2 200 000 | 1 064 000 | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| 110 000 dödade i strid, 360 000 döda totalt, 275 200 skadade |
93 000 dödade i strid, 258 000 döda totalt 137 000+ skadade |
||||||||
Amerikanska inbördeskriget var ett inbördeskrig i USA mellan unionen, (nordstaterna) och utbrytarstaten Amerikas konfedererade stater (konfederationen, sydstaterna) som pågick mellan 1861 och 1865. Nordstaterna kallade kriget för the War of the Rebellion ("upprorskriget"), medan sydstaterna kallade kriget för the War for Southern Independence ("kriget för söderns självständighet"). En annan sydstatsbenämning är "Kriget mellan staterna" (The War between the States). Orsakerna till kriget var flera. Påverkan från debatten kring slaveri, där nord var emot och syd var för, är vad som gjort kriget mest berömt.
Innehåll |
Bakgrund
När Abraham Lincoln från Republikanska partiet tog posten som USA:s president 1861 lämnade sydstaterna i protest mot unionen, unionen och bildade i stället CSA. Kriget utkämpades i huvudsak som ett krig för frigörelse från unionen, respektive återställande av densamma, men under kriget kom även slaverifrågan in i bilden. De mer industrialiserade nordstaterna ville se slavarnas frigivning, medan sydstaterna fortfarande baserade sin ekonomi på slaveriets upprätthållande. Noteras bör dock att endast en extremfalang i sydstatssocieteten var för slaveriet i sig självt, medan majoriteten av Sydstaterna menade att slaveriet inte kunde avskaffas utan måste avvecklas i syd för att undvika ekonomisk kollaps. Vidare var många fattiga vita mot slaveriet, då importen av slavar pressade deras ekonomiska situation och försvårade möjligheterna att få arbete. I många fall hade de svarta slavarna materiellt sett en betydligt bättre situation än många nyanlända vita; de hade till exempel garanterade mål mat och husrum då de utgjorde en ofta dyr investering för sina ägare. En del hat uppstod då det Demokratiska partiet, som ville bevara slaveriet, splittrades i två partier på just denna fråga och följaktligen förlorade valet på grund av just detta.
Äldre forskare (den progressiva skolan i början på 2000-talet) menar att tunga ekonomiska frågor (till exempel tullfrågan) var viktigare än slavfrågan för bildandet av Amerikas konfedererade stater och att slavfrågan främst var ett ideologiskt slagträ. Moderna forskare betonar det religiöst grundade motståndet mot slaveriet i nordstaterna som den viktigaste faktorn vid inbördeskrigets utbrott.
Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men för den vanliga människan var nog slaveriet det som diskuterades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Denna händelse väckte stark bitterhet i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en "republik för förrymda slavar". Brown, och 18 andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry, Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord, sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom "Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors". Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.[1]
Styrkan på respektive sidor innan kriget började var 11 sydstater med 9 miljoner inv. inklusive 4 miljoner slavar i Amerikas konfedererade stater, mot 21 nordstater med 28 miljoner inv. i USA.
Kriget
| USA:s historia |
|---|
|
Striderna inleddes i april 1861 med att sydstatsrebellerna intog Fort Sumter i South Carolina och mot alla förväntningar besegrade de även den reguljära unionsarmén i det första slaget vid Bull Run. År 1862 blev general Robert E. Lee ledare för sydstaternas virginiaarmé och utkämpade med den ett oavgjort fältslag vid Antietam i september. Lees militära skicklighet bidrog därefter starkt till sydstaternas krigsinsats och han visade sig vara den största faktorn till att de industriellt underlägsna sydstaterna kunde hålla ut så länge.
Redan från början av kriget etablerade nordstaterna en sjöblockad mot sydstaterna, detta i syfte att hindra sydstaterna från att exportera sin bomull till Europa. Den 8-9 mars ägde världshistoriens första strid mellan bepansrade fartyg rum i slaget vid Hampton Roads. Det nordstatsbyggda USS Monitor (konstruerat av den svenskfödde John Ericsson) avgick med en knapp seger efter en lång duell mot sydstaternas CSS Virginia (som innan ombyggnaden hette Merrimac).
Under tiden opererade nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant längre västerut och besegrade rebellerna i Slaget vid Shiloh 1862. Därefter ryckte han vidare söderut längs Mississippifloden, i syfte att skära konfederationen i två delar. Den 4 juli 1863 intog nordstatstrupperna Vicksburg som ett först steg mot detta (se slaget vid Vicksburg).
Lee besegrade nordstatsarméerna i slagen vid Fredericksburg, Chancellorsville och Fredericksburg II och ledde därefter Virginia-armén in i Maryland. Krigets avgörande slag, och vändpunkt, kom i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1–3 juli 1863, där Lee besegrades av general George E. Meade. Samtidigt blev en nordstatsarmé som försökt invadera Virginia besegrad i slagen vid Chickamauga, men det blev en blodig seger för sydstaterna (Chickamauga var det enda större slaget där sydstaterna var numerärt överlägsna).
År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades successivt tillbaka. Efter Slaget vid Chattanooga så kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade General William Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även general William Sherman Atlanta i Georgia, efter Slaget vid Atlanta, och ställde därefter marschen österut, ut mot havet. Shermans marsch mot havet är ett klassiskt "snitt med skäran" i historien.
År 1865 retirerade Lee från Petersburg där den blodiga Belägringen av Petersburg 15 juni 1864- 2 April 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox Courthouse. Efter detta slag kapitulerade Lee med hela sin armé inför general Grant vid kapitulationen vid Appomattox Courthouse den 9 april.
Resultat
Fem dagar efter kapitulationen blev Abraham Lincoln mördad av en sydstatsfanatiker, John Wilkes Booth. Det amerikanska inbördeskriget krävde cirka 630 000 militära dödsoffer och är således den blodigaste konflikten i amerikansk historia. De viktigaste resultaten av kriget är att slaveriet hävdes i och med emancipationen den 1 januari 1863, och att unionen bevarades. Dessutom stärktes det federala styret i hela USA.
Slaveriet avskaffades, men vardaglig rasdiskriminering levde länge kvar i USA, särskilt i sydstaterna. Krigsförlusten tillsammans med slaveriets avskaffande innebar ett ekonomiskt och kulturellt bakslag för sydstaterna. Tiden närmast efter kriget är känd som rekonstruktionstiden.
Nordstatstrupper ockuperade sydstaterna ända fram till 1877.
Ku Klux Klan bildades i Tennessee den 24 december 1865.
Litteratur
- Katcher, Philip: The American Civil War (2000) (engelska) ISBN 0-600-59804-7
- Davis, William C.: The illustrated encyclopedia of the Civil War: the soldiers, generals, weapons and battles (2001) (engelska) ISBN 1-58574-376-3
Referenser
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Noter
- ↑ Allt om Historia nr 3 2005
|
|||||||||||||||||
