Svensk litteratur 1900-1950
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
Svensk litteratur 1900-1950. År 1842 tillkom folkskolestadgan och så småningom utrotades nästan analfabetismen. Att läsarna hade blivit fler utnyttjades av massmarknadsföretagen som producerade deckare, västern och kärleksromaner i miljonupplagor. De massproducerade böckerna och veckotidningarna ansågs tidigt som en kulturfara och flera insatser gjordes på 1900-talet för att erbjuda ett alternativ till all skräplitteratur.
Folket i bild (FIB) var en nystartad tidning som publicerade kvalitetsnoveller och följetonger av moderna svenska och utländska författare. För det fanns många seriösa och framgångsrika författare också, som till exempel det nya fenomenet arbetarförfattarna.
Innehåll |
Arbetarförfattarna
Arbetardiktningen karakteriserades av att författarna själva hade vuxit upp under proletära förhållanden och sysslat med kroppsarbete. Ofta var de självlärda och deras verk speglade arbetarklassens livssyn, erfarenheter och dess politiska och sociala värderingar.
Martin Koch (1882-1940) var en av de tidiga arbetarförfattarna. Han skrev boken Timmerdalen som skildrar en sågverksarbetares tillvaro i den norrländska skogen. Grovarbeten hade låg status på den här tiden och det var stora klasskillnader i samhället.
Under 1920- och 1930-talen debuterade en rad författare ur den svenska arbetarklassen. De mest kända kom att bli Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Harry Martinsson. Alla har de skrivit minst ett mer eller mindre självbiologiskt verk om deras tragiska liv och uppväxt.
Anledningen till att kvinnliga författare länge var så sällsynta inom arbetardiktningen hör samman med den underordnade ställning som kvinnan hade både i familjen, samhället och i bildningsarbetet. Det var tack vare demokratiseringsprocessen som arbetarna också kunde bli stora författare. Men de hade sällan råd med utbildning utan var ofta självlärda genom att läsa böcker. Arbetarförfattarna, även kallade proletärförfattarna, kom att få en stor betydelse. För det första förde de in en helt ny samhällsklass i litteraturen med nya människor och miljöer. Men de skrev också med en ny sorts realism och gick mot alla tabu inom litteraturen. De skrev till exempel svordomar, könsord och samlagsbeskrivningar.
De kom att bli ”folkförfattare”, för de skrev på folkets språk och skildrade händelser och miljöer som folket kunde relatera till. Människor som inte hade råd att köpa böcker kunde i stället läsa böckerna som följetonger i veckotidningar som Folket i bild, Konsumentbladet eller Vi, som alla satsade på kvalitetslitteratur.
Eyvind Johnson (1900-1976)
Eyvind Johnson kom från Norrbotten, men efter första världskriget reste han söderut och levde största delen av 1920-talet utomlands, mestadels i Paris. Där bekantade han sig med den moderna litteraturen och psykologin, som Sigmund Freud, och började skriva på allvar. Hans mest kända verk är självbiografin Romanen om Olof som kom ut 1934 men innan dess hade han redan gett ut ett tiotal böcker.
Moa Martinsson (1890-1964)
Moa var dotter till en textilarbeterska i Norrköping. I boken Pigmamma beskriver hon sin mors svåra liv. Som vuxen utbildade sig Moa till kallskänka och fick fem söner på sex år (1910-16) med en grovarbetare från Södertörn. De två yngsta sönerna omkom tragiskt 1925 och två år senare begick hennes man självmord. Ett år senare gifte hon om sig med författaren Harry Martinsson. Moa slog igenom 1933 med Kvinnor och äppelträd, en bok som realistiskt skildrar kvinnans liv. Hon var både hatad och älskad av kritikerna. Hennes självbiografiska trilogi om Mia, Mor gifter sig 1936, Kyrkbröllop 1938) och Kungens rosor 1939, skildrar alla hennes fattiga och eländiga liv.
Ivar Lo-Johansson (1901-1990)
Ivar kom från ett statarhem och jobbade sen som lantarbetare innan han läste på folkhögskolan. Efter det hade han en rad olika jobb men visste redan som 18-åring att ha skulle bli författare. På 1930-talet gav han ut flera böcker där han beskrev det hårda statarlivet. Den första, God natt jord (1933, är delvis självbiografisk. Novellsamlingarna Statarna och Jordproletärerna består av mer än hundra berättelser som skildrar statarnas liv och historia. Romanen Bara en mor är ett av hans mest kända verk och handlar om statarhustrun Rya-Ryas hårda liv. På 1950-talet gav han ut flera självbiografiska verk som Stockholmaren, Journalisten, Författaren och Soldaten med mera.
Jan Fridegård (1897-1968)
Jan var den arbetarförfattare som åstadkom mest uppståndelse med din brutala realism i självbiografin Lars Hård. I sina senare böcker fascinerades han av det förflutna och han skrev många historiska romaner som Trägudarnas land som utspelar sig i forntiden. Han föddes i en statarfamilj men längtade bort som 18-åring och åkte till Stockholm där han på 1920-talet misslyckades med en rad olika jobb. I stället gick han omkring på gården, arbetslös och helt oduglig i sina föräldrars ögon. Han läste mycket böcker, speciellt av de stora ryska författarna som inspirerade honom. Senare jobbade han som antikvariatsbokhandlare.
Vilhelm Moberg (1898-1973)
Vilhelm växte upp i ett soldattorp i Småland. Efter folkskolestudierna jobbade han i många år som journalist på olika lokaltidningar. Hans genombrott kom 1927 med Raskens, som skildrar en soldatfamilj. År 1929-30 gav han ut två böcker där han kämpade för det gamla bondesamhällets bestånd mot den moderna tiden, Långt från landsvägen och De knutna händerna. På 1950-talet skrev han den kända emigrationsserien Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. De bygger på ett omfattande forskningsarbete och handlar om Karl Oskar och hans fru Kristina som flyr från misären i Småland till det nya landet Amerika. Moberg var aktiv i samhällsdebatten och skrev under andra världskriget romanen Rid i natt!, som är ett angrepp mot Adolf Hitlers Tyskland. Han skrev också en pjäs, Domaren, som illustrerar hur en vanlig människa krossas av rättssystemet.
Övrig litteratur
Under den här tiden verkade självklart också många andra kända författare. Som Selma Lagerlöf (1858-1940) som visserligen debuterade redan år 1891 med Gösta Berlins saga men som gav ut mycket böcker ända in på 1930-talet. I början på sekelskiftet skrev hon den berömda läseboken för folkskolan Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige om en pyssling som flyger genom landet med vildgässen och som fortfarande utkommer i nya upplagor. År 1909 fick hon Nobelpriset i litteratur och fem år senare skrev hon Kejsaren av Portugallien som kom att bli en höjdpunkt i hennes författarskap, en skildring av ett familjedrama i det fattiga torpet Skrolycka i Askedalarna. Kronan på verket blev hennes trilogi Löwensköldska ringen (1925, Charlotte Löwensköld (1925), och Anna Svärd (1928), en släkthistoria med skuld och hämnd. Några år tidigare hade hon givit ut sin första självbiografi, Mårbacka, och i början på 1930-talet kompletterade hon den med ytterligare två delar.
Samtida med Lagerlöf levde författaren Pär Lagerkvist och liksom flera av 1900-talsförfattarna skrev han en självbiografisk roman. Den heter Gäst hos verkligheten och berättar om hemmet i stationshuset i Växjö. Lagerkvist skrev mycket dikter och bearbetade de klassiska frågorna som: Varför lever vi? Vad betyder döden? Varför svarar inte Gud? med flera. Hans storhet ligger i att han i ett långt och omfattande författarskap kunnat gestalta dessa frågor utan att upprepa sig. Ett exempel är diktsamlingen Ångest. Han skrev också en del dramatik och publicerade 1919 en volym med både lyrik, dramatik och prosa, Kaos.
Karin Boye var en annan lyriker som levde på 1900-talet (1900-1941). Hon intresserade sig tidigt för psykoanalysen och hennes dikter gestaltar ofta konflikter i personligheten: mellan viljan att leva moraliskt, tvånget att leva ut sina begär och längtan efter död och befrielse. Karin Boye skrev också framtidsromanen Kallocain 1940. Den utspelar sig i en diktaturstat där kontrollen över medborgarna är ytterst ingående och där man uppfinner ett sanningsserum, kallocainet, med vars hjälp man kan avslöja och bestraffa även ”tankebrott”. Naturligtvis syftade hon på den åsiktsförföljelse som förekom i Sovjet och Nazityskland. Året efter begick hon självmord efter flera misslyckade försök.
En av 1900-talets folkkäraste poeter blev Nils Ferlin (1898-1961). Han arbetade som revymakare och kuplettskrivare innan han 1930 debuterade med samlingen En döddansares visor. Hans dikter är ofta sarkastiska och driver med moralister, karriärister och fantasilösa dumbommar. I stället skildrar han med ömhet de små i samhället. Språket är vardagligt och enkelt. Många av hans dikter har blivit tonsatta eftersom hans skrev så rytmiskt.
