Nils Ferlin

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Staty över Nils Ferlin vid Klarabergsgatan i Stockholm.

Nils Johan Einar Ferlin, född 11 december 1898 i Karlstad, uppvuxen i Filipstad, död 21 oktober 1961Samariterhemmet i Uppsala, poet. Hans far, Johan Albert Ferlin, var redaktionssekreterare på Nya Wermlands-Tidningen.

Innehåll

Biografi

De första åren

Nils Johan Einar Ferlin föddes den 11 december 1898 i Karlstad. Hans far hette Johan Albert Ferlin och var redaktör. Hans mor hette Elin Nathalia. Släkten Ferlin kommer från Dalsland. Poetens farfar kyrkoherden Johan Ferlin var den förste som bar namnet. Familjen hade tre barn, nämligen: Lisa, född 1896, Nils, född 1898 och Ruth född 1900. Nils gick i ”goda” skolor. Först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet, men sedan började han i Andersson & Poignants privatskola ”för bättre gossar och flickor”. I augusti 1908 skedde en stor förändring för familjen Ferlin. Fadern fick ett nytt jobb som huvudredaktör för den nystartade tidningen Bergslagen i Filipstad. Det innebar en förflyttning från en livaktig regementstad till en småstad. Nils började i realskolan den hösten.

Efter ett halvår kom Johan i konflikt med tidningens ägare och lämnade tidningen. Han var alltså arbetslös familjeförsörjare och ny i en småstad. Han sökte sig tillbaka till gamla kontakter i Karlstad. Där hittades han i Klarälven den 12 oktober 1909. Elin Ferlin bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med barnen. Nils blev populär i skolan, både bland lärare och skolkamrater. Lärarna lade märke till hans begåvning och tyckte att han var en ovanlig elev.

Ungdomsåren

Nils Ferlin tog sin realexamen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så han tog de jobb han kunde få. Mest var det kortvariga anställningar som att såga is på sjön eller stå i bokhandel i Filipstad. 1915 kom han till Stockholm där han genom sin morbror fick en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg. Han gick av med bra betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Efter att ha mönstrat på den kända barken Anton av Väddö, där livet ombord var råare, lämnade han fartyget i förtid och därmed sjömanslivet för gott.

I Filipstad utvecklade Nils sina talanger som underhållare. Första gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918. Då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan.

Perioden fram till 1920 sökte Nils sig fram. Han hade många talanger. Ungdomsåren i Filipstad hade många inslag på gott och på ont. Eftersom Nils var så hjälpsam blev han en förebild. En annan sida var det periodvisa festandet. Hans mor och syster Ruth hade flyttat till Stockholm 1916. De bodde i en lägenhet på Rörstrandsgatan 40 i Birkastan. Det blev också Nils hem, dit han alltid återvände efter sina olika expeditioner.

Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Nils att upptäcka Dan Andersson. Han blev en av de poeter som Nils helst reciterade. Tjugotalet blev ett skådespelardecennium för honom. 1922 åkte han tillbaka till Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg.

Författaråren

I slutet av 20-talet började Nils även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i bokhandeln den 8 april 1930. 1933 kom nästa diktsamling. Den fick heta Barfotabarn. Man märker en anknytning till folkvisan genom hela Ferlins diktning.

Ett av Nils stora livstrauma inträffade i december 1936. Hans moder Elin Nathalia, hans stora stöd i livet avlider. Det följande året blev svårt, men han var inte ensam. Han hade sina systrar och deras familjer. Under 30-talet hann Nils även med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och Staden, Auktion och Byn. Efter Barfotabarn hade Nils fått ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond. Han kunde därför unna sig att ta sommarledigheter, helst på öar som Möja och Öland. I november 1938 gavs nya dikter ut under titeln Goggles. De 2 200 exemplaren såldes ut på en vecka. Tonen i dikterna hade djupnat. Några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär. Ännu starkare känslor ligger bakom en svit dikter till minnet av modern. Cirkus är den mest kända av dem: Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se ..., När skönheten kom till byn och En liten konstnär är tonsatta av Lille Bror Söderlundh.

Henny och Norrboda

År 1938 träffade Nils Ferlin Henny Lönnqvist första gången på en fest som konstnären Roland Svensson hade ordnat. Henny bodde i Helsingfors men var på besök i Sverige. Den veckan möttes hon och Nils varje dag. Under krigsåren skrev de brev till varandra. 1943 var Nils med en grupp författare på Helsingforsbesök och då blev det åter några intensiva dagar. 1944 hade Henny en längre tids tjänstledighet som hon tillbringade i Stockholm. Både hon och Nils var överens om att de hörde ihop och de förlovade sig 1944.

Nils lämnade sitt liv i Klara. Han och Henny hyrde Lillstugan, ett litet hus i Penningby, inte långt från Norrtälje. Nils arbetade med en ny diktsamling. De bestämde att de skulle gifta sig och de vigdes i Stockholms rådhus den 22 februari 1945. De hyrde Lillstugan för ett år till och fick sedan möjlighet att ropa in ett större hus, Norrboda, på en auktion.

Nils liv hade varit slitsamt. Han hade farit illa med sig själv sedan ungdomen. Bohemsgängets diet var ju kaffe, cigaretter och sprit. Henny blev en räddande ängel för Nils och det blev en lycklig tid i hans liv. Deras vänner kom på besök. Gunnar Ekelöf och hans fru Ingrid bodde under några år inte långt från Norrboda och de umgicks flitigt. Till de mörkare inslagen hörde Nils depressioner och plågsamma reumatism som krävde sjukhusvård. När Nils gifte sig var han 47 år. Året innan hade han arbetat med att välja ut dikter till en ny samling. Med många kulörta lyktor kom ut på hösten 1944. Mycket av vikt hade hänt förutom giftermålet vid den här tidpunkten. Arne Häggqvists biografi om Nils Ferlin hade publicerats 1942 och samma år hade Nils utsetts till Frödingstipendiat efter omröstning bland landets studenter.

1948 fyllde Nils Ferlin 50 år och det firades med en stor litteraturfest och diktarhyllning. Året därpå åkte Nils och Henny genom Europa med bil. De besökte Frankrike, Schweiz och Italien och korsade Medelhavet för att även besöka Tunisien. Nils tilldelades Samfundet De nios stora pris 1950. Allt detta motvägdes av svåra depressioner och sjukdom. Nils Ferlins femte diktsamling fick namnet Kejsarens papegoja och kom ut 1951. Den såldes i 22 000 exemplar. Dikterna hade ett religiöst tema. 1955 fick Nils ett av Sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademiens Bellmanspris. Den sista diktsamlingen som Nils själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul. Dikterna hade lite modernare former och han hade prövat sig på fri vers. Diktsamlingen kom ut 1957. Dikten I folkviseton är den ur samlingen som lever det självständigaste livet utanför bokens pärmar. Ett slags "förstudie" till denna dikt, med titeln Precis som förut, återfinns i Goggles från 1938 där inledningraderna lyder: "Mitt hjärta, sa du, var ditt. Ditt hjärta, sa du, var mitt. Och vackert du tyckte det lät..." Nils Ferlin blev den förste mottagaren av det nya Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat. Året var 1960.

De sista åren

Det sista året av sitt liv tillbringade han på sjukhus, först på Mörby lasarett utanför Stockholm, sedan på Samariterhemmet i Uppsala. Han drabbades av ett slaganfall som gjorde att han blev delvis förlamad men hans fysik klarade av även detta och han återfick talförmågan och kunde röra sig någotsånär. Hösten 1961 försämrades hans tillstånd hastigt igen och han avled den 21 oktober 1961. Filipstad erbjöd en gravplats, men Nils Ferlin hade önskat att få ligga på Bromma kyrkogård. Dit skulle hans mammas aska flyttas och där skulle även Henny en gång få ligga vid hans sida. På gravstenen står dikten Inte ens en grå liten fågel. Ur Ferlins efterlämnade dikter valde Henny ut ett antal till diktsamlingen En gammal cylinderhatt, som gavs ut postumt 1962. I den finns Får jag lämna några blommor som har blivit tonsatt. Ett par år senare ställde Henny samman en liten bok "Och jag funderade mycket" som kom ut 1965. Nils Ferlins fåordiga självporträtt finns med här. Boken innehåller även ett urval ur hans få brev, ett par diktarporträtt med mera. 1967 kom den nya bok som Henny hade ordnat. Där ingick dikterna från Oxhälja, Julhälja och Påskhälja, det vill säga häftena från Filipstad 1922–1925 och urval av tonsatta dikter. Den fick titeln Får jag lämna några blommor. Henny skrev senare sin egen bok Nils, ett försök till porträtt. Med K G Bejemarks staty nära Klara kyrka i Stockholm, där skalden står på trottoaren mitt bland människorna, är Nils åter i sitt Klara. Ett ord av Henny Ferlin får påminna oss om en sanning och tröst. ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.”

”Jag är ganska mager om bena”

Staty i Karlstad.
  • Nils Ferlin är mest känd som författare och poet, men han hade även en skådespelarkarriär. Redan som sjuttonåring debuterade han på scenen, som statist i Oscar Wildes Salome, med Tora Teje i huvudrollen. Ferlin gick Elin Svenssons teaterskola i början av 1920-talet och medverkade i en mängd föreställningar hos olika resande teatersällskap. Han återvände under hela sitt liv till teatern, ibland som statist ibland som revyartist. Nils Ferlin hade också en talroll i en spelfilm, Elof Ahrles Sången om Stockholm från 1947, till vilken han också skrev flera sångtexter. Där kan man se hur skalden ringer upp en nattredaktör för att ändra ett ord i en dikt, varpå han senare ringer en gång till och ändrar tillbaka.

Kända dikter

  • Infall (”Man dansar däruppe ... Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv.”)
  • Du har tappat ditt ord
  • På källaren Fimmelstången satt Lasse Lucidor

Kända visor/tonsättningar

  • När skönheten kom till byn
  • En valsmelodi
  • Den stora kometen
  • En liten konstnär (”Vinden är vresig,...”)
  • I folkviseton (”Kärleken kommer och kärleken går...”)
  • Får jag lämna några blommor
  • Nasarevalsen

Bibliografi

  • En döddansares visor (1930)
  • Barfotabarn (1933)
  • Goggles (1938)
  • Med många kulörta lyktor (1944)
  • Kejsarens papegoja (1951)
  • Från mitt ekorrhjul (1957)
  • En gammal cylinderhatt (1962)

Filmografi

Priser och utmärkelser

Se även

Externa länkar

Källor

  • Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller (1970)
Personliga verktyg
På andra språk