Europeiska konstitutionen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Europeiska konstitutionen
Signatärländernas ställningstaganden
Typ av fördrag	Grundfördrag
Utkast	Juni 2004
Signerat	29 oktober 2004
Förslutet	8 november 2004
Ikraftträdande	Avslagit
Signaturer	EU:s 25 medlemsstater Bulgarien och Rumänien
Språk	EU:s 21 fördragsspråk

Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (även Europeiska konstitutionen) är ett icke-implementerat internationellt avtal med intentionen att skapa en konstitution för Europeiska unionen (EU). Den signerades 2004 av representanter från unionens medlemsstater men var föremål för ratificering av alla medlemsstater, varav två höll folkomröstningar med negativt utslag och följaktligen avslogs fördraget. Dess huvudmål var att ersätta lapptäcket av existerande fördrag som utgör unionens nuvarande informella konstitution, att stadfästa mänskliga rättigheter i EU och att rationalisera beslutsfattandet i unionen, vars medlemsstater på bara några år har utökats från 15 till 27 medlemsstater.

Fördraget signerades i Rom den 29 oktober 2004 av representanter från samtliga medlemsstater och höll på att ratificeras i medlemsstaterna när franska och nederländska väljare avslog fördraget i folkomröstningar den 29 maj 2005 respektive den 1 juni 2005. Misslyckandet med fördraget i dessa två länder resulterade i att ett flertal andra länder skjöt upp eller avbröt sina ratificeringsförfaranden, och Europeiska rådet, bestående av EU:s stats- och regeringschefer, utlyste en "reflektionsperiod". Hade fördraget blivit ratificerat av alla medlemsstater skulle det ha trätt i kraft den 1 november 2006. Fördraget ratificerades av totalt 18 medlemsstater, varav två (Spanien och Luxemburg) via folkomröstningar, medan ratificeringsprocessen sköts upp i sju medlemsstater.

Med fördraget skulle bland annat unionen bli en juridisk person, pelarstrukturen skulle avskaffas, Europeiska rådet skulle få en permanent ordförande och en utrikesminister, fler frågor skulle tas med majoritetsbeslut, utvidgningen skulle kunna fortsätta och mer makt skulle flyttas från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet. Fördraget innebar också att alla tidigare fördrag, inklusive anslutningsfördragen, skulle upphöra att gälla och istället ersättas av konstitutionen. Rättighetsstadgan skulle ha blivit juridiskt bindande för Europeiska unionens medlemsstater.

Efter reflektionsperioden möttes Europeiska rådet i juni 2007 och beslutade om att starta förhandlingarna om ett nytt fördrag, kallat Lissabonfördraget.^[1]

Historia

Utkast till konstitution

Formellt skulle godkännandet av fördraget leda till antagandet av en ny typ av fördrag, tydligt kallat för konstitution, för Europeiska unionen, men denna konstitution skulle inte ersätta de nationella konstitutionerna. Emellertid skulle konstitutionen, precis som samtliga föregående fördrag, stå över nationella lagar.

Konstitutionen har sin grund i kodifieringen av EU:s två existerande huvudfördrag: Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen 1957 och Fördraget om Europeiska unionen 1992, som har modifierats genom bland annat Amsterdamfördraget 1997 och Nicefördraget 2001. Den nuvarande debatten om Europas framtid sägs ofta ha fått ett kraftigt uppsving av ett tal som hölls av Tysklands utrikesminister Joschka Fischer i Berlin år 2000,^[2] då han efterfrågade en debatt om slutförandet av den europeiska integrationen.

Processen startade efter Laekendeklarationen i december 2001, när Europeiska konventet upprättades för att lägga fram ett förslag till en konstitution, med den tidigare franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing som ordförande. Giscard d'Estaing sa till sina konventmedlemmar att deras landsmän en dag skulle "bygga statyer av er, ridandes på en häst, i staden som ni kommer ifrån", en kommentar som gav upphov till hån, i synnerhet när det blev klart att fördraget var mycket impopulärt i Giscards eget land. Utkastet till den europeiska konstitutionen publicerades i juli 2003. Efter segdragna förhandlingar om vilka beslut som skulle tas med kvalificerad majoritet respektive med enhällighet färdigställdes texten i juni 2004 under det irländska ordförandeskapet.

Ratificering

Kapitolinska museerna, platsen där konstitutionen signerades.

Det var ursprungligen förväntat att nästan alla medlemsstater (förutom Irland som enligt sin egen konstitution måste hålla folkomröstning om alla EU-fördrag) skulle ratificera konstitutionen i parlamentet, vilket skulle vara föga rättfram, eftersom samtliga regeringar liksom Europaparlamentet redan hade gett sitt stöd till fördraget. De flesta medlemsstaterna valde att ratificera fördraget genom parlamentariska omröstningar, men för att fördraget skulle kunna träda i kraft var det nödvändigt att samtliga länder godkände fördraget.

Det första landet som satte fördraget på prov i en folkomröstning var Spanien. Konstitutionen godkändes i folkomröstningen med 77 % för, men valdeltagandet var endast 43 %. I Storbritannien hade premiärminister Tony Blair oväntat lovat en folkomröstningar. Det fördragskritiska konservativa partiet och de fördragsvänliga Liberaldemokraterna var båda för en folkomröstning. Tillsammans utgjorde dessa två partier majoriteten i överhuset. Överhuset kunde försena ratificeringen till efter det allmänna valet. Om det skulle inträffa skulle Labour hamna i en oönskad situation som enda parti mot en folkomröstning. Utlovandet av en brittisk folkomröstning satte press på den franske presidenten Jacques Chirac att göra detsamma.

Efter förkastandet

Franska affischer från valrörelsen vid folkomröstningen.

Lissabonfördraget

Förkastandet av konstitutionen i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna gjorde konstitutionens framtid och dess implementering högst osäker och utlöste en förtroendekris i projektet som resulterade i, åtminstone ursprungligen, en grad av strategisk paralysering. Trots unionens utvidgning till 27 stater fungerade EU utan konstitutionen. Reformerna som i synnerhet Nicefördraget innebar var viktiga i detta avseende. En länge planerad folkomröstning i Luxemburg genomfördes trots de tidigare folkomröstningarna, men till och med där var majoriteten för konstitutionen förvånansvärd liten. Inget annat land, inklusive Storbritannien, genomförde sina planer på folkomröstning. Det ansågs oerhört osäkert om folkomröstningar skulle kunna säkra stödet för konstitutonen efter det politiska klimat som rådde efter de franska och nederländska avslagen.

I Frankrike ansågs förkastelsen vara en förödmjukelse mot den då sittande presidenten Jacques Chirac. Konstitutionen förkastades både av högerväljare med anledningen av den nationella suveräniteten och av anti-globaliseringsrörelsen. Det socialistiska partiet, som efter en intern omröstning ställt sig positivt till fördraget, förlorade en del av sina väljare till Laurent Fabius istället för partiets ledare François Hollande.

Den brittiska premiärministern Tony Blair stödde konstitutionen och sa att han skulle stödja dess ratificering. Men efter avslaget av väljare i Frankrike och Nederländerna framförde han följande vid ett tal i Oxford i februari 2006:

I juni 2007, när utarbetandet av Lissabonfördraget påbörjades, hade Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Rumänien, Slovenien, Spanien, Ungern och Österrike formellt ratificerat konstitutionen, antingen på parlamentarisk nivå eller genom folkomröstning. Finland, Slovakien och Tyskland hade avslutat de parlamentariska förfarandena för att ratificera. De övriga medlemsstaterna hade skjutit upp sina ratificeringsförfaranden på obestämd tid efter det franska/nederländska förkastandet. Totalt hade 18 stater ratificerat eller nästan ratificerat texten, sju skjutit upp ratificeringsprocessen och två förkastat texten.

Signaturer

Mall:Landsdata Belgien Belgien	Mall:Landsdata Bulgarien Bulgarien	Mall:Landsdata Cypern Cypern	Mall:Landsdata Danmark Danmark	Mall:Landsdata Estland Estland	Mall:Landsdata Finland Finland	Mall:Landsdata Frankrike Frankrike	Mall:Landsdata Grekland Grekland	Mall:Landsdata Irland Irland
Mall:Landsdata Italien Italien	Mall:Landsdata Lettland Lettland	Mall:Landsdata Litauen Litauen	Mall:Landsdata Luxemburg Luxemburg	Mall:Landsdata Malta Malta	Mall:Landsdata Nederländerna Nederländerna	Mall:Landsdata Polen Polen	Mall:Landsdata Portugal Portugal	Mall:Landsdata Rumänien Rumänien
Mall:Landsdata Slovakien Slovakien	Mall:Landsdata Slovenien Slovenien	Mall:Landsdata Spanien Spanien	Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien	Sverige	Mall:Landsdata Tjeckien Tjeckien	Mall:Landsdata Tyskland Tyskland	Mall:Landsdata Ungern Ungern	Mall:Landsdata Österrike Österrike

Innehåll

Juridisk person

Genom konstitutionen blir för första gången Europeiska unionen en juridisk person. Detta betyder att den har möjlighet att själv representera sig som en enda enhet i särskilda sammanhang under internationell lag. Detta möjliggör också för unionen att ingå fördrag som en enda enhet, där alla medlemsstater ingår.

Nya kompetensområden

Konstitutionen skulle ha tilldelat EU delad kompetens inom områden som territoriell sammanhållning, energi och rymdfrågor. Detta är områden som EU kan agera i jämsides de individuella medlemsstaterna. EU tilldelas även inflytandet att stödja, koordinera eller komplettera inom frågor som turism, sport och administrativt samarbete.

Straffrättsliga frågor

Medlemsstaterna skulle ha fortsatt att samarbeta inom det straffrättsliga området om de går med på det. Med konstitutionen skulle sju nya samarbetsområden lagts till: terrorism, människohandel, brott mot barn, narkotikahandel, vapenhandel, korruption och bedrägeri.

Solidaritetsklasul och rättighetsstadgan

Den nya solidaritetsklasulen i konstitutionen specificerar att medlemsstaterna ska gemensamt hjälpa en medlemsstat om en terroristattack eller annan katastrof inträffar. Typen av hjälp specificeras dock inte. Istället skulle typen av hjälp bestämmas av Europeiska unionens råd.

Konstitutionen innehåller också en kopia av rättighetsstadgan, som samtliga medlemsstater redan har godkänt. Denna är inkluderad i konstitutionen för att Europeiska unionens institutioner själva ska vara tvingade att rätta sig till samma standard av fundamentala rättigheter. Vid stadgans ursprungliga uppkomst meddelade den brittiska regeringen att stadgan inte skulle ha några bindande effekter. Inordnandet av stadgan i konstitutionen skulle dock innebära att den blev juridiskt bindande.

Förenklad jargon och juridiska instrument

Europeiska konstitutionen skulle ha förenklat EU-jargongen och minskat antalet olika typer av rättsakter (olika sätt som EU-länderna kan agera på). Emellertid är det ett långt och svårtolkat dokument med många tekniska termer vilket visade sig impopulärt när det exempelvis presenterades för de franska väljarna vid deras folkomröstning om konstitutionen. Konstitutionen tar även bort pelarstrukturen och ersätter den med ett enhetligt system bestående av ett antal olika juridiska beslutstyper. "EU-fördordningar" i Europeiska gemenskapen och "EU-beslut" i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle ha slagits samman till "EU-lagar". "EU-direktiv" i Europeiska gemenskapen och "rambeslut" i det polisiära och straffrättsliga samarbetet skulle ha ersatts med "ramlagar". "Konventioner" i det polisiära och straffrättsliga samarbetet tas helt bort som begrepp. Gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter ersätts båda av EU-beslut.

Unionsministern för utrikesaffärer

Med konstitutionen skulle den nuvarande höge representanten för GUSP slås samman med kommissionären med ansvar för utrikesfrågor. Detta skulle resultera i bildandet av en unionsminister med ansvar för utrikesfrågor, som också skulle vara vice ordförande i kommissionen. Denna person skulle ansvara för koordineringen av unionens utrikespolitik och representera EU utomlands i områden där medlemsstaterna kommer överens om att tala med en röst.

Kvalificerad majoritet

Vardagliga beslut i ministerrådet skulle kunna tas med kvalificerad majoritet, vilket skulle kräva minst 55 % majoritet av rådets ledamöter och som samtidigt representerar minst 65 % av medborgarna. Enhälliga beslut skulle enbart krävas vid beslut i känsliga frågor, så som skatter, social trygghet, utrikespolitik och försvar.

Europeiska rådets ordförande

Ordförandeskapet för Europeiska rådet skulle med konstitutionen ersättas av en permanent ordförande, som utses av regeringscheferna för en period om två och ett halvt år med möjlighet till omval en gång. Själva posten skulle enbart vara administrativ och inte ha någon verkställande eller lagstiftande roll. Den största skillnaden är att det skulle bli en ordförande istället för ett ordförandeland, vilket underlättar vid exempelvis representation.

Ministerrådsordförande

Kommissionens makt skulle avta.

Det sex månaders långa ordförandeskapet över ministerrådet, som sammanfaller med ordförandeskapet för Europeiska rådet, skulle ändras till ett 18-månaders roterande ordförandeskap som delas av en triogrupp av medlemsstater, med syfte att tillhandahålla mer kontinuitet. Undantaget skulle ha blivit rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser, som skulle ledas permanent av unionens utrikesminister.

Mindre kommission

Kommissionens storlek skulle ha reducerats från och med 2014. Det skulle finnas färre kommissionärer, så att medlemsstaterna enbart nominerade kommissionärer vid två av tre gånger. Trots att kommissionärerna inte får ta instruktioner från de nationella regeringarna, kritiserades denna ändring för att inte alla länder skulle "representeras" i kommissionen. Kommissionens vice ordförandepost skulle tilldelas unionens utrikesminister.

Parlamentarisk makt och transparens

Flera symboler skulle bli officiella.

Kommissionens ordförande skulle nomineras av Europeiska rådet, efter konsultering med parlamentet, men utses av parlamentet. På så sätt skulle parlamentets makt öka genom att det får sista ordet. Parlamentet skulle också få ökad makt vid lagstiftning, genom att det får samma status som rådet och medbeslutandeförfarandet skulle bli ordinarie förfarande vid lagstiftning. Rådets möten skulle tvingas att vara öppna. I dagsläget är rådets möten endast öppna när rådet lagstiftar jämte parlamentet.

Europaparlamentet skulle få sista ordet när det gäller EU:s årliga budget. Jordbruksstödet skulle inte längre vara ringmärkt och skulle ha hamnat under parlamentets kontroll. De nationella parlamentens roll ändras i unionen, genom att de får möjlighet att se över EU:s lagar med avseende på subsidiaritetsprincipen. De nationella parlamenten skulle ha kunnat tvinga kommissionen till att se över ett lagförslag om de ansåg det strida mot principen. Kommissionen skulle dock inte vara bunden vid de nationella parlamentens krav, utan skulle enbart behöva ge en förklaring till parlamentet och ministerrådet om varför lagförslaget behövs.

Ratificering

██ Slutgiltig deposition avklarad

██ Ratificeringsförfarandet avklarat

██ Ratificeringsförfarandet ej klart

██ Ratificeringsförfarandet stoppat

Först ut av de länder som ratificerade fördraget var Litauen. Litauen, liksom de flesta andra länderna som ratificerade förslaget, gjorde det utan att hålla en folkomröstning. Spanien blev därför den 20 februari 2005 det första landet som höll en folkomröstning om förslaget. 76,7 % av spanjorerna röstade för men valdeltagandet var lågt: endast 42,3 % av de röstberättigade deltog.

Frankrike och Nederländerna

Ratificeringsprocessen fortsatte i många andra europeiska länder till dess att Frankrike skulle hålla sin folkomröstning den 29 maj 2005. Fastän politiker som president Jacques Chirac försökte få fransmännen mer positiva till konsitutionen, blev resultatet en stor majoritet emot. Det negativa utfallet förstärktes ytterligare tre dagar senare då även Nederländerna med en majoritet röstade emot konstitutionen.

Trots att hoppet för konstitutionen i princip var över efter de två folkomröstningarna så hölls en fjärde folkomröstning i Luxemburg där det blev en majoritet för. Ratificeringen i övriga länder gick trögt framåt, i väntan på vad som skulle hända med fördraget.

Ratificeringsförfarandet i detalj

I tabellen nedan visas vilka länder som ratificerade Europeiska konstitutionen. Ratificeringsprocessen ska inte blandas ihop med ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget.

Stat/organisation	Signerat		Ratificerat		Deponerat		Status
Mall:Landsdata EU Europeiska unionen 2004-10-29 [3] Ej nödvändigt [4] Ej nödvändigt [4] Ratificerat Europeiska rådet Godkänt 2004-10-29 25 0 0 [3] Europaparlamentet Godkänt 2005-01-12 500 137 40 [5] Mall:Landsdata Belgien Belgien 2004-10-29 [3] 2005-07-07 [6] 2006-06-13 [4] Ratificerat Representanthuset Godkänt 2005-05-19 118 18 1 [7] Senaten Godkänt 2005-04-28 54 9 1 [8] Bryssels regionparlament Godkänt 2005-06-17 71 0 9 [9] Bryssels förenta församling Godkänt 2005-06-17 70 10 0 [10] Flamländska regionparlamentet Godkänt 2006-02-08 81 27 1 [11] Flamländska gemenskapsparlamentet Godkänt 2006-02-08 84 29 1 [11] Franska gemenskapsparlamentet Godkänt 2005-07-19 79 0 0 [12] Franska gemenskapskommissionen Godkänt 2005-07-08 57 4 0 [13] Tyskspråkiga gemenskapsparlamentet Godkänt 2005-06-20 21 2 0 [14] Vallonska regionparlamentet Godkänt 2005-06-29 58 3 0 [15] Vallonska gemenskapsparlamentet Godkänt 2005-06-29 55 2 0 [15] Mall:Landsdata Bulgarien Bulgarien 2004-10-29 [3] 2005-05-12 [16] Ej nödvändigt [4] Ratificerat Nationalförsamlingen Godkänt 2005-05-11 231 1 0 [17] Mall:Landsdata Cypern Cypern 2004-10-29 [3] 2005-07-04 [18] 2005-10-06 [4] Ratificerat Representanthuset Godkänt 2005-06-30 30 19 1 [19] Mall:Landsdata Danmark Danmark 2004-10-29 [3] Avbrutit Folkomröstning Avbrutit - - - Folketinget Avbrutit - - - Mall:Landsdata Estland Estland 2004-10-29 [3] 2006-05-22 [20] 2006-09-26 [4] Ratificerat Parlamentet Godkänt 2006-05-09 73 1 0 [21] Mall:Landsdata Finland Finland 2004-10-29 [3] 2006-12-08 [22] Avbrutit Riksdagen Godkänt 2006-12-05 125 39 4 [23] Mall:Landsdata Åland Åland Ålands lagting Avbrutit - - - Mall:Landsdata Frankrike Frankrike 2004-10-29 [3] Avslagit Folkomröstning Avslagit 2005-05-29 45 % 55 % 69 % [24] Nationalförsamlingen Avbrutit - -