Berlins historia
Från Rilpedia
Berlin blev det enade Tysklands huvudstad 1991 efter att Östtyskland hade upplösts och de östra förbundsländerna hade anslutit sig till Förbundsrepubliken. Under den tidigare historien har staden haft ett skiftande och dramatiskt öde.
Från att de första bosättningarna i området uppstod på 720-talet efter Kristus har staden växt till en betydande europeisk storstad. År 1415 kom staden under kontroll av Hohenzollerna som skulle regera staden fram till 1918. Först som markgrevar av Brandenburg sedan som kungar av Preussen och slutligen som tyska kejsare. En blomstringtid för staden uppkom i början av 1700-talet under Fredrik I styre. Andra viktiga år i staden historia är 1806 då Napoleon intar staden, 1871 när Kejsardömet Tyskland utropas och Berlin blir kejserlig huvudstad, 1918 när monarkin faller och Tyskland blir en republik, 1933 när Hitler tar makten, 1945 när det Tredje riket kapitulerar och stora delar av Berlin förstörs i striderna och 1948 när delningen inleds och Östberlin senare blir huvudstad i Östtyskland.
Idag är Berlin Tysklands största stad med en befolkning på 3,4 miljoner (med förorter 4,35 miljoner)[1].
Innehåll |
Germaner, slaver och grundandet av Mark Brandenburg
Under 300- och 400-talet efter Kristus lämnande stora delar av de germanska stammarna området runt Havel och Spree och vandrade i riktning Oberrhein mot Schwaben. Bosättningarna i Berlinområdet minskade men beboddes fortfarande av germanska restgrupper. Från 500-talet strömmade slaviska stammar till Lausitz och omkring 720 också till Berlinområdet. Den slaviska tiden gick mot sitt slut i och med grundandet av Mark Brandenburg av Albrecht I ("Albrecht dem Bären"). Då hade askanierna efter flera misslyckade tyska försök under tidigare århundraden slagit slaverna och den slaviska fursten Jaxa von Köpenick. De första grundanden av delar av Berlin följde under markgrevarna i Teltow genom deras smarta bosättningspolitik och kloka samverkan med Cisterciensorden-munkarna i Lehninklostret.
Berlin skapas
På de den sumpiga Urstromstals torra områden mellan Teltow och Barnim bosattes ett vadställe över floden Spree. På den högra stranden uppstod Berlin och på en ön i Spree Cölln. Vid denna tid blev bosättningar på vad som senare blev staden Berlin första gången nämnda i skrift. 1197 Spandau, 1209 Köpenick, 1237 Cölln och slutligen 1244 Berlin. Spandau och Köpenick var äldre slaviska bosättningar. Skrifterna med de äldsta omnämnandena av Cölln från 28 oktober 1237 och av Berlin från 26 januari 1244 finns på Dommuseum i Brandenburg. 1207 slogs Berlin och Cölln samman. Dubbelstaden Berlin-Cölln kunde slå sig fram gentemot städerna Spandau och Köpenick ekonomiskt. Efter att askanierna dött ut överförde kejsaren Ludwig IV ur huset Wittelsbach 1223 Mark Brandenburg till sin äldsta son Ludwig dem Brandenburger. Från första början präglades det wittelsbachska styret över Brandenburg av svår spänningar.
1380 skedde en storbrand i Berlin där bland annat rådhuset och nästan alla kyrkor brann ner.
Mark Brandenburg
1415 blev Friedrich I kurfurste av Mark Brandenburg, en post han hade till 1440. Medlemmar ur huset Hohenzollerna regerande Berlin fram till 1918, först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar i och av Preussen och slutligen som tyska kejsare. Berlins invånare var inte alltid positiva till denna förändring. 1448 revolterade de mot byggandet av ett nytt slott av kurfursten Friedrich II. Eisenzahn i "Berliner Unwillen". Protesten var inte framgångsrik och befolkningens politiska och ekonomiska friheter inskränktes. 1451 blev Berlins residensstad för Brandenburgs markgrevar och kurfurstar. När Berlin blev säte för huset Hohenzollern var staden tvungen att ge upp statusen som fri hansastad. De ekonomiska aktiviteterna byttes från handel till produktion av lyxvaror för hovadeln. Befolkningstalen steg snabbt och nådde omkring 1600 12 000 invånare vilket ledde till ökad fattigdom. Judar blev ofta misstänkta: 1510 blev 100 judar beskyllda för att han stulit och vanvördat hostia. 38 brändes på bål, två blev efter att ha ha konverterat till kristendom halshuggna. Alla andra judar blev utvisade. När deras oskuld bevisats 30 år senare fick de mot en betalning åter bosätta sig i Berlin.
1539 inledde Joachim II, kurfurste av Brandenburg och hertig av Preussen, reformationen i Brandenburg och beslagtog kyrkans besittningar inom ramen för sekulariseringen. Pengarna han tillskansade sig använde han för sina storprojekt som byggandet av Kurfürstendamm mellan jaktslottet i Grunewald och Berlins slott. Under 1600-talets första hälft förde det Trettioåriga kriget med sig hemska följder för Berlin: en tredjedel av husen förstördes och befolkningen halverades. Fredrik Vilhelm av Brandenburg, känd som den store kurfursten (der Große Kurfürst) tog 1640 över regeringsuppgifterna från sin far. Han inledde en politik av immigration och religiös tolerans. Under de följande åren byggde staden ut med grundadena av förstäderna Friedrichswerder, Dorotheenstadt och Friedrichstadt
1671 blev Berlin nytt hem för 50 judiska familjer från Österrike. De franska hugenotterna bjöds till Brandenburg av Fredrik Vilhelm av Brandenburg genom Potsdamediktet 1685. Över 15 000 fransmän kom varav 6000 slog sig ner i Berlin. Omkring 1700 var 20 6 av Berlins invånare fransmän och deras kulturella inflytande var stor och har präglat staden starkt, till exempel finns fortfarande flera ord från franskan i den berlinska dialekten. Många invandrare kom från Böhmen, Polen och Salzburg. Fredrik Vilhelm av Brandenburg byggde samtidigt upp en yrkesarmé.
Det preussiska kungariket
1701 krönte sig Friedrich III sig själv till Friedrich I. König in Preußen (inte av Preussen, då han inte kontrollerade hela Preussen). Friedrich I var i första hand mån om statens representativa del. Han lät bygga Charlottenburgs slott i västra Berlin och Berlins slott blev fram till 1707 utbyggt till ett praktresidens. Friedrich I lät 18 januari 1709 förena de ditintills självständiga städerna Berlin, Cölln, Friedrichswerder, Dorotheenstadt och Friedrichstadt till Königliche Haupt- und Residenzstadt Berlin från och med 1 januari 1710. Snart skapades nya förstäder utanför stadsportarna. Friedrich Wilhelm I, Kung i Preussen som var vid makten från 1713 var en sparsam man som byggde upp Preussen till en betydande militär makt. 1709 hade Berlin 55 000 invånare varav 5000 var i armén, 1755 var det 100 000 invånare varav 26 000 soldater. Friedrich Wilhelm lät öven bygga Berliner Zoll- und Akzisemauer, en trämur med 14 portar, runt staden. 1740 kom Fredrik II av Preussen till makten, känd under namnet Fredrik den store (Friedrich der Große). Friedrich II kallades även Philosoph auf dem Thron då han bland annat förde korrespondens med Voltaire. Under hans tid blev Berlin ett centrum för upplysningen. Den tidens mest kände filosofen i Berlin var Moses Mendelssohn. Under efterföljaren Fredrik Vilhelm II av Preussen följde stagnation. Friedrich Wilhelm II var en motståndare till upplysningen, praktiserade censur och satte in repressalier. Under hans tid uppfördes stadsmuren på nytt i sten. I slutet av 1700-talet gav han uppdraget att bygga ett nytt Brandenburger Tor - idag stadens kända varumärke.
1806 intog Napoléon Bonaparte Berlin. Allmänna demokratiska reformer infördes och Berlin fick en egen förvaltning. 1809 ägde de första valen till Berlins stadsparlament rum, dock bara med rösträtt för manliga godsägare ur borgerskapet. Den förste överborgmästaren i Berlin tillträdde efter valet.
1810 grundades Berlins universitet, dagens Humboldt-Universität zu Berlin med Johann Gottlieb Fichte som dess första rektor. 1810-1811 kom också Berlins första dagstidning ut, Berliner Abendblätter ("Berlinska aftonblad"), som gavs ut av Heinrich von Kleist. Från 1812 fick judarna yrkesfrihet. Fransmännens nederlag 1814 betydde också slutet för reformerna.
Under 1800-talets andra hälft började den industriella revolutionen och invånarantalet steg raskt från 200 000 till 400 000 vilket gjorde Berlin till Europas fjärde största stad. Preussens första järnväg startade mellan Berlin och Potsdam 1838 (Berlin-Potsdamer Eisenbahn). Potsdamer Bahnhof markerade början till järnvägsstaden Berlin som snabbt växte fram. Liksom i andra europeiska städer var 1848 revolutionens år. Fredrik Vilhelm IV av Preussen kunde slog ner revolutionen som i Berlin kallades Barrikadenaufstand. Följden blev att Berlins självförvaltning återigen inskränktes så tillvida att den inkomstgräns som berättigade till deltagande i valen höjdes. Detta förde med sig att bara fem procent av befolkningen var valberättigade, ett system som fanns kvar fram till 1918. 1861 blev Wilhelm I ny kung och i början av hans regeringstid fanns hopp om en liberalisering. Wilhelm I utnämnde liberala ministrar och lät bygga Rotes Rathaus. 1861 utvidgades Berlin genom inkorporeringar av Wedding och Moabit och förstäderna i Tempelhof och Schöneberg. Stadens fortsatta stora befolkningstillväxt ledde till stora problem. 1862 trädde Hobrechtplanen i kraft som skulle samordna bebyggandet av Berlin och dess omland. James Hobrechts arbete lade grunden för det moderna Berlin som växte fram under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet. Byggandet av vattenförsörjning och kanalisation under ledning av James Hobrecht och Rudolf Virchow skapade förutsättningar för det moderna Berlin och förbättrades invånarnas hälsa avsevärt.
Kejsardömet Tyskland
Under Preussens ledning kom det efter det Tysk-franska kriget till den lilltyska lösningen: 1871 grundades Deutsches Reich - Kejsardömet Tyskland, Wilhelm I blev kejsare, Otto von Bismarck rikskansler och Berlin rikets huvudstad. Berlin hade under tiden blivit en industristad med 800 000 invånare. Infrastrukturen hängde inte med i stadens tillväxt. 1873 påbörjade man slutligen med byggandet av en kanal som stod klar 1893. Efter Grundartidens (Gründerzeit) ekonomiska boom följde en ekonomisk kris under 1870-talets andra hälft. Stadens utveckling var liksom tidigare ett omstritt ämne.
1884 påbörjades byggandet av riksdagshuset, Reichstag, som stod klart tio år senare 5 december 1894 och som idag är säte för den tyska förbundsdagen. 1896 påbörjades konstruktionen av Berlins tunnelbana på grund av den kraftigt tilltagande trafiken och byggandet av järnvägens förortsbanor. 1902 började trafiken att gå i tunnelbanan. Billiga arbetarbostäder, så kallade Mietskasernen uppfördes i områden runt om stadens centrum (Kreuzberg, Prenzlauer Berg, Friedrichshain och Wedding) i vad man kallade Wilhelminischer Ring. Berlin hade kring sekelskiftet 1900 storföretag inom verkstadsindustrin som Siemens AG (med Osram), AEG och Borsig som präglade staden och stadsdelar på olika sätt. Inom läkemedelsindustrin fanns Schering. I sydvästra Berlin byggdes stora och vida villakolonier för det välbeställda borgarskapet och nya villakvarter följde i västra Berlin i slutet av 1800-talet. 1909 öppnades Tysklands första motorflygplats i Johannisthal.
Berlin växte i rasande fart och för att koordinera de olika delarna och infrastrukturen skapades 1911 stadsförbundet Zweckverband Groß-Berlin som var en föregångare till det Stor-Berlin som skapades 1920. Organisationen låg bland annat bakom Dauerwaldfördraget. Första världskriget ledde till hungersnöd i Berlin. Vintern 1916-1917 var 150 000 människor hänvisade till hungershjälp och strejker bröt ut. När kriget tog slut 1918 abdikerade Vilhelm II av Tyskland. Socialisten Philipp Scheidemann och kommunisten Karl Liebknecht ropade båda ut republiken efter Tyska novemberrevolutionen. Under de kommande månaderna ägde många gatuslagsmål rum i Berlin mellan de olika fraktionerna.
Weimarrepubliken
I slutet av december grundades Tysklands kommunistiska parti (KPD) i Berlin. I januari 1919 försökte partiet att ta makten genom Spartakistupproret. Revolten misslyckades och 15 januari dödade högerinriktade trupper, frikårer, de kommunistiska ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. I mars 1920 försökte Wolfgang Kapp, grundare av högerpartiet Deutsche Vaterlandspartei, att största regeringen genom Kappkuppen. Garnisontrupperna i Berlin anslöt sig till Kapp och regeringsbyggnaderna ockuperades (Weimarrepublikens regering hade redan lämnat Berlin). Kuppen förhindrades genom en generalstrejk. 1 oktober 1920 grundades Stor-Berlin (Groß-Berlin). Det gamla Berlin slogs samman med sju andra städer (Charlottenburg, Köpenick, Lichtenberg, Neukölln, Schöneberg, Spandau och Wilmersdorf), 59 byar och 27 godsområden till ett område. Stor-Berlin hade då 3.804.048 invånare. 1922 mördades utrikesministern Walther Rathenau i Berlin. Staden var chockad: en halv miljon människor kom till begravningen.
Den ekonomiska situationen var svår. Tyskland hade genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Regeringen försökte lösa problemet genom att trycka upp mer sedlar. Tillsammans med det svåra ekonomiska läget blev det hyperinflation 1923. Arbetare, anställda och pensionärer led speciellt. Från 1924 förbättrade sig situationen genom nya överenskommelser med de allierade, amerikansk hjälp och en bättre finanspolitik. Berlins storhetstid, de så kallade Goldenen Zwanziger, tog sin början. Berlin blev vid denna tid Europas största industristad. Berlin blev Europas kulturella centrum med personer som arkitekten Walter Gropius, fysikern Albert Einstein, målaren George Grosz, författare som Arnold Zweig, Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky och skådespelare och regissörer som Marlene Dietrich, Friedrich Wilhelm Murnau och Fritz Lang. Nattlivet har fått sitt mest kända eftermäle i filmen Cabaret.
1924 öppnades flygplatsen Tempelhof. Samma år ägde den första Internationale Funkausstellung Berlin rum på mässområdet. Berlin var Tysklands näst största insjöhamn. De från 1924 elektrifierade stads-, ring och förortsbanorna slogs 1930 samman under namnet S-Bahn - Berlins pendeltåg. Denna infrastruktur krävdes för över fyra miljoner berlinare. 1926 invigdes Funkturm i samband med upptakten av det tredje Internationale Funkausstellung Berlin. 1930-1933 utförde Verein für Raumschiffahrt de första försöken med Flüssigkeitsraketen på raketflygplatsen Raketenflugplatz Berlin i Tegel. I gruppen ingick Wernher von Braun. Berlins korta uppgång slutade 1929 med depressionen. Detta år vann Adolf Hitler och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) de första platserna i stadens parlament. 20 juli 1932 blev den preussiska regeringen under Otto Braun avsatt genom en militärkupp, Preußenschlag. Republikens sammanbrott närmade sig under inflytandet av extrema krafter från höger och vänster. 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler.
Tredje riket
Berlin var aldrig centrum för den nationalsocialistiska rörelsen som hade sina rötter i Bayern. Berlin var som huvudstad i Weimarrepubliken, det som nazisterna bekämpade men blev sedan det Tredje rikets huvudstad. 27 februari 1933 brann riksdagshuset. Detta användes av NSDAP för att sätta grundrättigheterna i Weimarrepublikens författning ur kraft. Omkring 1933 levde omkring 160 000 judar i Berlin: en tredjedel av alla tyska judar, fyra procent av stadens befolkning. En tredjedel var fattiga immigranter från Östeuropa som huvudsakligen levde i Scheunenviertel i närheten av Alexanderplatz. Judarna förföljdes från första början av nazistregimen. I mars tvingades alla judiska läkare att lämna sjukhuset Charité. Under den första veckan i april startade de nazistiska makthavarna den så kallade "Judenboykott" då man höll borta den övriga befolkningen från att handlar i judiska affärer.
1936 anordnades de Olympiska sommarspelen 1936 i Berlin. Nazisterna använde spelen till propaganda. För att inte skada bilden av Tredje riket som en vanlig stat för omvärlden minskade man den annars uppenbara diskrimineringen och förföljelsen av den judiska befolkningen och andra folkgrupper. Till exempel tog man under en period bort skyltar med texten Für Juden verboten. 1937 följde i samban med Berlins 700-årsfirande nya propagandaföreställningar av nazisterna. Under denna period kommer också nazisternas planer att bygga om och ut Berlin till Welthauptstadt Germania. Arkitekten Albert Speers planer förutsåg gigantiska axlar genom centrala Berlin vid vilka monumentalbyggnader skulle stå. De första projekten förverkligades inte men delar av denna arkitektur finns fortfarande kvar i Berlin. 9-10 november 1938 skedde Kristallnatten då synagogor sattes i brand, judiska affärer och våningar förstördes och många judar greps. Omkring 1939 levde fortfarande omkring 75 000 judar i Berlin. 18 oktober 1941 gick den första av totalt 63 transporter från Bahnhof Grunewald med judar till Litzmannstadt - förintelsen började. 50 000 judar fördes till koncentrationsläger där de flesta mördades. 1200 judar överlevda i Berlin där de höll sig gömda.
30 km nordväst om Berlin i närheten av Oranienburg fanns koncentrationslägret Sachsenhausen där huvudsakligen politiska motståndare och sovjetiska krigsfångar hölls tillfånga. Tiotusentals dog i lägret. Sachsenhausen hade underläger i närheten av industrier där fångarna tvingades arbeta. Flera av dessa läger befann sig i Berlin.
Andra världskriget
1939 började andra världskriget som Berlin till en början klarade sig undan i stor utsträckning. De första brittiska flygangreppen skedde redan 1940 men då första skadorna var relativt små då Berlin nästan låg utanför bombplanens räckvidd. I samband med USA:s inträde i kriget blev storleken på skadorna betydligt större. Medan britterna fortsatte sina bombningar under natten flög amerikanarna dagtid så att bombningar skedde under hela dygnet. Bara under 18 mars 1945 släpptes 1250 amerikanska bomber över staden. 20 000 berlinarna dog och över 1,5 miljoner blev hemlösa som en följd av bombningarna. Delar av innerstaden blev totalförstörda. De yttre områdena hade mindre skador. I genomsnitt var en femtedel (50 % i innerstaden) av Berlins byggnader förstörda.
Infrastrukturen förstördes till stora delar: försörjningen var fram till krigsslutet katastrofal. Totalt föll 450 000 ton bomber över Berlin. Hitler tog livet av sig i führerbunkern under Rikskansliet 30 april 1945. 2 maj kapitulerade staden till den röda armén som marscherade in i staden efter de sista gatustriderna. Den tyska kapitulationen på östfronten skrevs under i Karlshorst i sydöstra Berlin (idag finns här Deutsch-Russisches Museum Berlin-Karlshorst). Vid krigsslutet låg Berlin i aska: 28,5 kvadratkilometer låg i ruiner, 600 000 våningar var totalförstörda, 100 000 skadade, vartannat varuhus en ruin. En miljon av Berlins invånare var sedan krigsstarten 1939 stupade, tillfångatagna eller hade flytt.
Den delade staden
På Jaltakonferensen 2-11 februari 1945 beslutade de allierade att dela in Tyskland i fyra ockupationssektorer och Berlin i fyra sektorer. Varje del skulle kontrolleras av den av de allierade: Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen. Därmed drog sig de sovjetiska styrkorna tillbaka från de västliga sektorerna som de ockuperat sedan Berlins befrielse. Tanken var att staden skulle styras gemensamt av de fyra segrarmakterna genom den Allierade kommendanturen, men snart skärptes de politiska konflikterna mellan västmakterna och Sovjetunionen. Sovjetunionen fann framförallt grundandet av Bizonen och Trizonen och det påföljande grundandet av Förbundsrepubliken Tyskland, den ensidiga valutareformen i väst med följden att värdelösa riksmarkssedlar översvämmande den sovjetiska zonen som brott mot fyrmaktsavtalet. De var dock en logisk följd av östzonens nej till att delta i Marshallplanen. Ett deltagande hade inneburit ett lösgörande från Sovjetunionen och hade varit oacceptabelt för Sovjet. Östdelen fick fortsatta att betala krigsskadestånd till Sovjetunionen medan den västtyska och västberlinska ekonomin stärktes och liberaliserades genom Marshallplanen.
20 oktober 1946 hölls det första valet till Storberlins församling i alla fyra ockupationssektorer (Stadtverordnetenversammlung von Groß-Berlin). När Förbundsrepubliken grundades 23 maj 1949 av de tre västliga ockupationszonerna listades även Stor-Berlin som delstat i artikel 23 i Grundgesetz. Det förhöll sig på ett liknande sätt i Östtyskland som grundades 7 oktober 1949. Den dåtida författningen i Östtyskland beskriver Tyskland som "en odelbar republik" där det bara finns ett tyskt medborgarskap och vars huvudstad är Berlin. Utan tvekan var det hela Stor-Berlin som åsyftades som ur det östtyska perspektivet låg på den sovjetiska ockupationszonens område och vars västliga sektorer bara förvaltades av västmakterna. Därmed gjorde både nygrundade stater anspråk på hela Stor-Berlin utan att någon av dem innan den 3 oktober 1990 någonsin hade kontroll över mer än varsin del av Berlin.
Den 5 december 1948 skulle ett nytt gemensamt val till stadsförsamlingen äga rum men det kunde bara genomföras i Västberlin då Sovjetunionen förbjöd det i sin sektor. SED-fraktionen hade några dagar innan genomfört en "stadsförsamling" där man förklarade den rättsligt valda magistraten för avsatt och "valde" Friedrich Ebert (son till den tidigare rikspresidenten) till överborgmästare (Oberbürgermeister). I Västberlin valdes Ernst Reuter till regerande borgmästare. 1950 trädde Berlins författning bara i kraft i Västberlin. Enligt artikel 2, avsats 1 i författningen var Berlin även innan 1990 en delstat i Förbundsrepubliken (Västtyskland). Denna artikel kunde dock aldrig spela sin egentliga roll då den underställdes de allierades kontroll av Berlin. Den 3 december 1950 följde de första valen till Abgeordnetenhaus von Berlin.
Berlinblockaden och luftbron
I juni 1948 blockerade sovjetiska trupper samtliga gatu- och spårförbindelser genom den sovjetiska zonen i riktning mot Västberlin i hopp om att åter få full ekonomisk kontroll över hela staden. USA:s regering svarade med att uppföra Luftbron där man flög in livsmedel, bränsle och annan försörjning till staden. Luftbron var i gång till september 1949 även om blockaden hävdes 12 maj 1949. Flygplatsen Tempelhof byggdes ut som en del i projektet av den amerikanska armén. Planen kallades Rosinenbomber av berlinarna då piloterna kastade ut godis till barnen när de landade. Paket med godis kastades även ut över Östberlin. Sovjetunionen misslyckades med sitt mål att få kontrollen över hela Berlin och Västberlins befolkning kände sig efter blockaden mer än någonsin samman med Västtyskland politiskt och ekonomiskt. Efter den ekonomiska delningen kunde man inte hindra den politiska.
Upproret 17 juni 1953 i Östberlin
17 juni 1953 påbörjades en demonstration av från början 60 byggarbetare som senare blev känt som ett folkuppror. I början var det bara en protest mot ett beslut av DDR-regeringen att höja arbetstiden. Demonstration tog sin början vid Stalinallee (idag Karl-Marx-Allee) som var under uppbyggnad. När framförallt RIAS rapporterade från demonstrationen började många östberlinare att solidarisera sig med protesttåget. De östberlinare som tog sig till Potsdamer Platz fick även stöd från västberlinare. I Östtyskland spred sig demonstrationer till vissa andra delar av landet. Då upproret hotade att hamna utom myndigheternas kontroll kom sovjetiska trupper för att assistera DDR-regeringen. Gatuslagsmål följde där man sköt skarpt mot knappt beväpnade arbetare och minst 153 personer dödades under nerslåendet av upproret. DDR-regeringen använde deltagandet av västberlinska arbetare, RIAS rapportering, angrepp på folkpoliser och nerbrännandet av ett varuhus (Colombushaus) för att beteckna upproret som kontrarevolutionärt och styrt från Västberlin.
Berlinmuren byggs
13 augusti 1961 började den östtyska regeringen med byggandet av Berlinmuren som slutgiltigt fastslog Berlins delning. Planen för byggandet av muren var en hemlighet hos den DDR-regeringen. Muren skulle förhindra den östtyska befolkningen immigration till väst då DDR ekonomiskt och befolkningsmässigt blödde, det så kallade Abstimmung mit den Füßen (folkomröstning med fötterna). Då de första stenblocken lades tidigt på morgontimmarna på Potsdamer Platz stod amerikanska soldater beredda med skarp ammunition men såg bara på när byggandet fortskred. Visserligen blev västmakterna informerade om "drastiska åtgärder" rörande en avstängning mot Berlin, men ska ha blivit överraskade av den konkreta tidpunkten och avspärrningarnas utbredning. Då deras tillgång till Västberlin inte inskränktes grep de inte in militärt.
1963 besökte den amerikanske presidenten John F. Kennedy Berlin. Framför Rathaus Schöneberg höll han ett tal över muren där han sade "Ich bin ein Berliner". Talet kom att få stor betydelse för berlinarna i ön mitt i DDR men handlade delvis om symbolik då det fanns en amerikansk acceptens för byggandet av Berlinmuren. För västmakterna och DDR betydde murbyggandet en politisk och militär stabilisering, Västberlins status quo blev i ordets rätta bemärkelse cementerad - Sovjetunionen gav upp sitt ultimatum från 1958 rörande krav på ett avmilitariserat "fritt" Västberlin. Värd för Kennedys besök var Västberlins regerande borgmästare Willy Brandt. Brandt skulle som förbundskansler genom sin Ostpolitik underlätta för Berlin genom de närmanden som skedde mot Sovjetunionen och Östblocket.
1971 säkrade Fyrmaktsavtalet och Transitavtalet nårbarheten till Västberlin och gjorde slut på det ekonomiska hot som en stängning av tillfarterna skulle betyda. Vidare bekräftade de fyra segrarmakterna det gemensamma ansvaret för hela Berlin och fastställde att Västberlin inte var en del av Förbundsrepubliken och inte regerandes därifrån. Sovjetunionen förhöll sig till fyrmaktsstatusen enbart till Västberlin medan västmakterna i en not till FN 1975 förhöll sig till avtalet sett till hela Berlin.
68:orna i Västberlin
Från 1968 blev Västberlin centrum för studentrevolterna (jämför 68-vänstern) som utgick från Freie Universität Berlin och som hade sitt centrum i stadsdelen Charlottenburg. En annan brännpunkt var Axel Springer AG:s huvudkontor på Kochstrasse i Kreuzberg. Det rörde sig om en samhällelig konflikt som delade befolkningen. Studenter och polisen stod ofta våldsamt mot varandra. En händelse som rörde upp och aktiverade studentrörelsen skedde 2 juni 1967 då den pacifistiske studenten Benno Ohnesorg blev skjuten av polisen vid en demonstration mot shahen av Irans besök i närheten av Deutsche Oper Berlin.
Terroranttentat i Västberlin
Från början av 1970-talet utvecklades sig en terroristscen i Berlin. Förutom personer ur Röda armé-fraktionen fanns i Berlin även 2 juni-rörelsen som tagit sitt namn efter Benno Ohnesorgs dödsdatum. 10 november 1974 blev kammarrättspresidenten Günter von Drenkmann mördad och 1975 kidnappades CDU:s ordförande i Berlin Peter Lorenz.
Husockupationer
I slutet av 1970-talet utvecklades en förhållandevis stor och aktiva husockupationsrörelse i östra Kreuzberg i det gamla postområdet SO 36. Detta skedde som en följd av bristen på våningar. I juli 1981 nådde antalet ockuperade hus sin topp med 165 stycken. 78 av dess blev genom avtal fram till november 1984 legaliserade och de resterande revs. Redan i december 1980 skedde svåra sammandrabbningar mellan husockupanter och polisen ("Schlacht am Fraenkelufer"). En ny husockupationsrörelse utvecklades först i samband med återföreningen 1989 i de östberlinska stadsdelarna Friedrichshain och Prenzlauer Berg. Detta lyckades genom den östberlinska folkpolisens passiva hållning. Detta ändrade sig i juli 1990 då Östberlins magistrat kom under inflytande av Västberlins senat. Svåra gatuslag följde i sambans med upprensningen på Mainzer Strasse. Flera av de ockuperade husen blev även nu legaliserade. De sista ockuperade husen som tolererats genom sina lägen vid gränslinjen blev upprensade 1996-1998.
750-årsfirande
Inför det omfattande 750-årsfirandet skedde 1982-1986 i båda delar av staden ett flertal försköningar. Till exempel gjordes Breitscheidplatz i Västberlin om och i Östberlin byggdes Nikolaiviertel som "ny" gamla stad. I öst och väst blev alla pendeltågs- och tunnelbanestationer i innerstaden sanerade.
I ett tal vid Brandenburger Tor, alldeles vid Berlinmuren den 12 juni 1987 uppmanade Ronald Reagan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att riva muren som en symbol för hans vilja att öka friheten i Östeuropa.
Det återförenade Berlin
Vid festligheterna till DDR:s 40-årsdag i Östberlin i oktober 1989 höll hedersgästen Michail Gorbatjov ett tal där han antydde att han inte skulle tillåta DDR-regeringens restriktiva politik rörande flyktingar som flydde över gränsen till Ungern och Tjeckoslovakien. 9 november öppnade gränstrupperna på Bornholmer Strasse gränsen efter ett missförstånd i ett uttalande av Günter Schabowski på en presskonferens. Gränstrupperna antog att ett beslut om en gränsöppning tagits men så var inte fallet. DDR-ledningen hade efter Erich Honeckers avgång klappat ihop. Många berlinare dansade på muren vid Brandenburger Tor. Denna gång rullade inget sovjetiskt pansar genom Berlin. Muren stängdes inte igen och revs snabbt. Många berlinare hackade loss delar av muren som souvenirer med hammar och mejsel och kallades Mauerspechte (Murhackspettar). Östberlins Oberbürgermeister Tino Schwierzina och Västberlins regerande borgmästare Walter Momper arbetade nära för att ta sig det stora antalet uppgifter som stod inför stadshalvornas återförening. De båda kallades tillsammans skämtsamt för "Schwierzomper" eller "Mompzina" i medierna. 3 oktober 1990 blev Tyskland och därmed också Berlin återförenat. 2 december följde de första valen till det återförenade Berlins parlament (Abgeordnetenhaus). 1991 blev Berlin huvudstad i det återförenade Tyskland. 31 juli 2000 upptog Förbundsrådet, Förbundsdagen och Förbundspresidenten sina verksamheter i Berlin. 1996 röstades en sammanslagning av förbundsländerna Berlin och Brandenburg ner i en folkomröstning efter motstånd från väljare i Brandenburg.
Sedan 1997 har staden och delstaten haft enorma finansiella och fiskala problem efter Bankskandalen i Berlin (”Berliner Bankenskandal”). Sedan dess har stadsförvaltningen handlingsförmåga försvagats. Berlin för en klagan hos Tysklands författningsdomstol på grund av sin "extrema hushållsnödläge" ("Extreme Haushaltsnotlage") för att kunna erhålla ett statligt stöd på 35 miljarder euro för att minska skulderna. Detta ledde till ett lyckat misstroendevotum mot den regerande borgmästaren Eberhard Diepgen 2001. Efterträdare blev Klaus Wowereit.
Efter 1990 har stora insatser gjorts i återuppbyggnaden av centrala delar av Berlin som stått öde sedan kriget, det mesta kända exemplet är Potsdamer Platz som under en period var Europas största byggarbetsplats. Man har också gjort stora investeringar i sanering av Berlins tunnelbana och Berlins pendeltåg som splittrats under tiden som delad stad. Samtidigt sker nya projekt för Berlins roll som Tysklands huvudstad. Reichstag genomgick en omfattande regering samtidigt som nya regeringsbyggnader (bland annat Bundeskanzleramt) byggdes vid Bundesufer. Därtill kommer investeringar av privata intressen. Berlin är en stad som består av en rad olika byggnader och epoker som satt sina avtryck i staden. Dagens Berlin utvecklas trots de stora ekonomiska problemen.
2006 var Berlin finalort under VM i fotboll. Evenemanget innebar en mycket stor exponering av staden som kunde visa upp sig som Tysklands nya huvudstad inför omvärlden.
Källor
Internetkällor
Referenser
Litteratur
- Chronik Berlin. Chronik Verlag, Gütersloh/München 1997 ISBN 3-577-14444-0
- Jan Mosander, Berlin: Krutrök, murbruk och delikatessdiskar, Bokförlaget DN, 2002, ISBN 91-7588-461-5 / 91-7588-461-5
Externa länkar
