Från Rilpedia

Zulukriget
Slaget vid Isandlwana.
Datum 11 januari 1879 - 4 juli 1879 Plats Sydafrika Utfall Brittisk seger Slutet för ett självständigt Zulurike
Stridande
Mall:Landsdata Storbritannien Brittiska imperiet	Zuluriket
Befälhavare
Henry Bartle Frere	Cetshwayo
Styrka
1:a invasionen- 15 000 till 16 000:[1] 6 600 européer 9 000 afrikaner 17 kanoner 1 Gatlingkulspruta 1 raketbatteri 2:a invasionen- 25 000:[2] 16 000 europeiska trupper 7 000 inhemska soldater 2 000-3 000 civila	35 000[3]
Förluster
1 727 döda, 256 skadade	10 500+ döda

Zulukriget var ett krig år 1879 mellan den brittiska kolonialmakten i Sydafrika under Frederic Thesigers befäl och zulufolket, under hövdingen Cetshwayo. Kriget inleddes av britterna för att kväsa hotet mot kronkolonin i Natal. Ett av de mest kända slagen stod vid Rorke's Drift den 22-23 januari. Kriget slutade med brittisk seger och zulustatens underkastelse och sedermera upphörande 1897.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Invasion 3 Slaget vid Isandlwana 4 Rorke's Drift 5 Ny invasion 6 Slutet 7 Referenser 8 Källor

Bakgrund

Bakgrunden till konflikten bestod i den engelska kolonialismen, där engelsmännen, som etablerat sig i Natal-provinsen i nuvarande Sydafrika, var hindrade att utvidga sitt område ytterligare av zuluriket och dess stora armé. Engelsmännen som var angelägna att få en konflikt till stånd, och därmed kunna utvidga sina besittningar i Sydafrika, använde några intermezzon vid gränsen som en förevändning att ställa ett ultimatum till zuluriket och dess kung Cetshwayo. I ultimatumet krävde engelsmännen bland annat att zuluriket skulle betala ett stort skadestånd till England med flera hundra nötkreatur, att några av zuluhövdingarna som var ansvariga för gränsintermezzona skulle lämnas ut till de brittiska myndigheterna, att engelska och utländska missionärer fritt skulle få verka i zuluriket men också att den stora zuluarmén skulle upplösas och zuluernas militära system upphöra. Utöver detta krävdes ett antal åtgärder som skulle innebära att engelsmännen skulle få ett stort inflytande zulurikets framtida styre.

I zuluriket var armén landets stolthet och varje vuxen man var tvingad att tjänstgöra till dess att han fyllde 40 år, och en krigare fick inte gifta sig förrän han tjänstgjort tiden ut, eller hade dödat en fiende. Zuluarmén som bestod av cirka 40 000 krigare var fruktad av alla landets grannländer och var en aggressiv, rörlig och vältränad krigsmakt och ett undanröjande av det hotet skulle göra det lättare för engelsmännen att tränga fram norrut, upp i Afrika.

Det brittiska ultimatumet var helt omöjligt att acceptera för zuluriket och avböjdes varpå engelsmännen förklarade krig.

Invasion

Den brittiske generallöjtnanten lord Chelmsford gavs befälet över de brittiska styrkor som fanns tillgängliga i Sydafrika och vid flodövergången Rorkes Drift gick huvudarmén över gränsfloden i januari 1879 och in i zuluriket. Den brittiska armén bestod av cirka 1600 modernt utrustade och beväpnade europeiska soldater samt 2500 afrikanska hjälpsoldater med enklare beväpning och utrustning men under brittiskt befäl. Vid berget Isandlwana slogs läger och styrkan delades upp. Chelmsford och en stor styrka gav sig iväg på några dagars spaning medan cirka 1000 brittiska soldater och ytterligare afrikanska hjälpsoldater lämnades kvar i lägret.

Slaget vid Isandlwana

De brittiska trupperna drog inte lärdom av bland annat boernas tidigare erfarenheter av strider mot zuluerna och underskattade sin motståndare och man befäste aldrig sitt läger. Bristande spaning gjorde dessutom att man alltför sent märkte att en stor zuluarmé på 20 000 man närmade sig. När zuluerna kom den 22 januari var det för sent att reagera och den brittiska styrkan överrumplades och dödades nästan till siste man. Några få, chockade överlevande lyckades fly och ta sig tillbaka över gränsfloden och därigenom spreds nyheten om det enorma nederlaget, det största en brittisk armé någonsin lidit. Med telegrafens hjälp spreds budskapet över världen.

Rorke's Drift

Vid övergången till gränsfloden låg en övergiven missionsstation och där hade britterna en stor depå av förråd för den invanderande armén, men också ett fältsjukhus. Platsen vaktades av ungefär 100 soldater ur det 24:e infanteriregementet samt några hundra infödda hjälpsoldater. Snart började överlevande från Isandlwana passera och nyheten om katastrofen nådde garnisonen vid Rorkes Drift och de överlevande berättade också att cirka 4000 - 5000 zuluer var på väg mot dom, krigare som inte fått delta vid Isandlwana men som också ville ta krigsbyte, och vinna ära. De brittiska soldaterna under befäl av löjtnant Chard började genast bygga barrikader på platsen, med hjälp av mjölsäckar och kartonger med kex och andra förråd.

Ungefär kl 16.00 kom zuluerna till platsen och vid åsynen av dom flydde genast britternas infödda hjälpkrigare. Zuluerna anföll omedelbart men slogs tillbaka. På detta sätt fortsatte striden genom hela natten med våg efter våg av zulukrigare, fram till morgonen klockan 7 då zuluerna drog sig tillbaka sedan dom fått veta att Lord Chelmsford och resterna av huvudstyrkan närmade sig. Slaget var vunnet! Ungefär 500 zuluer låg kvar på slagfältet plus att åtskilliga andra sårats. Av försvararna var 17 man döda, åtta svårt sårade och därutöver hade så gott som varje man mindre skador. För insatserna vid striden delades 11 Victoria-kors ut, Englands främsta militära utmärkelse.

Ny invasion

Britterna drog sig tillbaka in i Natal och slickade sina sår och byggde på nytt upp sin styrka till vilken trupper från hela imperiet anlände. I slutet av mars går britterna på nytt in i zululand, nu med bortåt 3500 europeiska soldater och lika många infödda hjälpsoldater. I ett antal strider där zuluerna förlorade 1000-tals krigare och britterna bara några tiotal drevs zuluerna sakta bakåt, allt medan britterna trängde längre och längre fram mot zuluernas huvudstad Ulundi. Av stridernas utgång stod det nu helt klart att zuluerna skulle komma att besegras och zulukungen Ceshtwayo sände upprepade gånger sändebud till britterna med fredsgåvor samt begäran om förhandlingar men detta avvisades varje gång.

Slutet

I början av juli stod britterna slutligen utanför huvudstaden Ulundi och zuluerna förberedde sig för ett sista anfall - Slaget vid Ulundi. Zuluerna hade samlat hela sin armé, närmare 40 000 man, och anföll britterna, cirka 5000 man, som formerat sig til en stor fyrkant, med kavalleri i mitten, infanteri längs sidorna och med kanoner och enkla kulsprutor, gatlingkanoner, i hörnen. Zuluernas anfall mejades ner totalt av den helt överlägsna brittiska eldkraften och när zuluerna till slut avbröt anfallet och började fly sändes det brittiska kavalleriet ut för att förfölja. I slaget förlorade britterna 10 soldater medan zuluerna förlorade över 1000 krigare. Ytterligare lika många höggs ihjäl av det brittiska kavalleriet under förföljandet. I slutet av augusti tillfångatogs zulukungen som flytt från sin huvudstad.

Referenser

1. ↑ F.E. Colenso, History of the Zulu War and Its Origin, London, 1880, s.263-264 säger 6 669 imperie- och kolonialtrupper och 9 035 inhemska trupper
2. ↑ Morris,Donald R.; Buthelezi,Mangosuthu The Washing of the Spears, Da Capo Press, 1998, s.498. F.E. Colenso, History of the Zulu War and Its Origin, London, 1880, s.396, säger att den brittiska styrkan i april uppgick till 22 545.
3. ↑ F.E. Colenso, History of the Zulu War and Its Origin, London, 1880, s.318, uppger att den totala styrkan för Zuluarmén var 35 000, varav 4 000 fanns kvar med Cetshwayo och resten marcherade i två kolonner.

Källor

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (mars 2009)