Från Rilpedia

Den här artikeln anses undermålig och kan behöva skrivas om helt för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Var uppmärksam på artikelns innehåll.

Wilsonslingor, efter fysikern Kenneth Wilson, är en beskrivning av de slingor, strängar, som håller samman kvarkarna i det färgelektriska fältet i kvantkromodynamiken, QCD. Dessa slingor förklarar varför tomrummet har egenskaper som i vissa fall får det att bete sig som en supraledare. Det nya vid införandet av dessa slingor, var att man skulle tänka sig att rummet inte var kontinuerligt utan att det var uppbyggt likt ett gitter, en fast och absolut struktur. Avståndet mellan punkterna var mycket litet, mindre än en protondiameter.

Wilson angrep problemet med tomrummet på ett annorlunda sätt. Istället för att gå vägen via likheten med supraledare försökte han med hjälp av gittret att beskriva fältlinjerna i det färgelektriska fältet som diskreta enheter. Dessa enheter rörde sig runt på gittret med hjälp av enkla regler. Kvarkarna finns bara på punkterna, noderna, i gittret medan slingorna, strängarna, finns på gittrets kanter.

Runt en elektrisk laddning finns fältlinjer som är kontinuerliga. Wilson visade att denna kontinuerlighet skulle uppträda hos fältlinjerna i det färgelektriska fältet om de blev mycket långa och en elektrisk laddning skulle vara närvarande. Då det handlade om kvarkarna som var 3 till antalet, vilket innebar 3 laddningar, skulle längden på fältlinjerna inte spela någon roll. Fältlinjerna skulle under alla omständigheter ändå vara diskreta. Med andra ord skulle det alltid finnas en konstant kraft som verkade mellan kvarkarna.

Dessa slingor hade, helt oberoende av Wilson, uppfunnits av den Ryske teoretikern Alexander Poljakov som visade att slingorna var grundläggande enheter. Dessa slingor återkommer i utvecklandet av strängteorin och slingkvantgravitationen.