Violeta Parra
Från Rilpedia
| Violeta Parra | ||
|---|---|---|
 |
||
| Information | ||
| Födelsenamn | Violeta del Carmen Parra Sandoval | |
| Född | 4 oktober 1917 | |
| Död | 5 februari 1967 (49 år) | |
| Bakgrund | Mall:Landsdata Chile San Carlos, Region del Bío Bío, Chile | |
| Genre(r) | vissångare singer/songwriter protestsång folklore |
|
| Instrument | Sång Gitarr |
|
| Aktiva år | 1949 - 1965 | |
| Webbplats | Violeta Parra | |
Violeta del Carmen Parra Sandoval, född 4 oktober 1917, död 5 februari 1967, var en chilensk folksångerska, singer/songwriter och konstnär.
Hon anses vara Chiles viktigaste folklore-musiker och grundare av Nueva Canción-rörelsen. Hennes inflytande har varit betydande.
Innehåll |
Biografi
Violeta Parra föddes i San Carlos i Bío Bío-regionen i södra Chile som dotter till Nicanor Parra och Clarisa Sandoval.
Violeta började spela gitarr som 9-åring och redan som 12-åring komponerade hon sina första melodier. På grund av ekonomiska problem och pappans död flyttade Violeta Parra som 15-åring till Santiago inbjuden av sin bror Nicanor. Vid sidan av skolgången bildade hon en folkloreduo, "Las hermanas Parras", med systern Hilda, och uppträdede på barer och mindre ställen. I slutet av 1950-talet spelade de in "El Caleuche", "La Cueca del Payaso" och "La Viudita" som fick viss framgång. År 1953 spelade hon in "Casamiento de Negros" och "Qué Pena Siente el Alma". Hon fick pris som årets folklorist och bjöds in till en ungdomsfestival i Warszawa, Polen. Violeta besökte Sovjetunionen och andra länder som Frankrike där hon spelar in "Guitare et Chant: Chants et Danses du Chili" vilket var hennes första grammofonskiva.
I Europa
Mellan 1961 och 1965 bodde hon i Frankrike och fortsatte med artistkarriären. Schweizisk television gjorde en dokumentär om henne, som är idag är en av de få filmade sekvenser som finns kvar av Violeta Parra.
Hennes produktion fortsatte med "Miren Cómo Sonríen", "Qué Dirá el Santo Padre", "Arauco Tiene una Pena" och "Según el Favor del Viento" som blev mycket framgångsrika och senare tillsammans med andra sånger kom att utgöra grunden för Nueva Canción-rörelsen.
År 1965 återvände hon till Chile för att tillsammans med Victor Jara, Patricio Manns och sina barn bilda ett folklorecentrum, Peña de los Parra. Mottagandet av centret blev inte den framgång de hoppats på. Hon spelade kort därefter in albumet kallat "Las Ùltimas Composiciones" som innehåller stycken som "Gracias a la Vida" och "Run Run Se Fue Pa'l Norte"
Den 5 februari 1967 tog hon sitt liv.
I Sverige
Hennes sånger introducerades i Sverige av Jan Hammarlund, som 1974 gav ut skivan Tusentals stjärnor över Chile med hennes översatta sånger. Hennes mest kända sång, både i Sverige och internationellt, är Gracias a la vida, på svenska "Jag vill tacka livet" och för en svensk allmänhet mest igenkänd i inspelningen av Arja Saijonmaa.
