Vilfredo Pareto
Från Rilpedia
Vilfredo Pareto, född 15 juli 1848, död 19 augusti 1923, var en italiensk sociolog, nationalekonom och moralfilosof. Han var en av de som grundade ekonometrin, men är mer känd för sina bidrag till sociologin och samhällsvetenskapen. Mest känd är Pareto för sin elitteori och för paretoprincipen.
När Pareto avled 1923 skrev en tidskrift som Mussolini grundat att fastän Pareto beklagligt nog inte varit fascist hade han ändå bidragit mycket till deras ideologi. I USA har hans popularitet varierat från en framstående ställning när han först blev översatt 1936, men efter andra världskriget ansågs han vara fiendens ideolog. Han fick även betydelse för Theodor Adorno, som hänvisar till honom i The Authoritarian Personality (1950). Som ekonom fick han ett stort inflytande på Harvard.
Elitteorin
Paretos elitteori kommer från fyra källor han skrev: The Rise and Fall of the Elites (1901), Les système socialistes I-II (1902), Manuale d´economie politique (1906), och Trattoro di sociologia generale (1916). Eftersom hans far var italienare och modern fransyska skrev han omväxlande på de båda språken.
The Rise and Fall of the Elites består av axiomatiska satser, som bland annat fastslår att människor oftare handlar utifrån sina känslor än sitt förnuft och att de mänskliga beteendena kan sammanfattas i sex så kallade residuer och fyra derivat. Residuerna var innovation, konsolidering, expressivitet, sällskaplighet, integritet och sexualitet. Derivaten var upprepade påståenden, auktoritetspåkallan, hänvisande till principer och verbal förmåga. Residuerna var klart överordnade derivaten i betydelse, ansåg Pareto.
I Paretos elitteori används främst de två första residuerna, innovation och konsolidering, i första hand gällande människotyper som har en residu som utpräglat personlighetsdrag. Till elit räknar Pareto människor som har en hög grad av utiliteter som till exempel makt, rikedom och kunskap.
Pareto tillämpade sin elitteori i bland annat historisk analys och menade att det alltid förekommit en elitcirkulation. Central i hans teori var att ett ledarskikt endast kan hålla sig kvar på toppen om de 1. tillåter de bästa individerna, oavsett samhällsklass, att bli delaktiga i deras privilegierade grupp, och 2. om de är beredda att använda våld för att försvara sin ställning. Pareto menade att elitcirkulationen inte förekom mellan människor av samma residu, utan att innovativa ersatte konsoliderande och så vidare. Enligt Pareto sammanföll residuerna med andra personlighetsdrag: konsoliderande personer var exempelvis mer våldsbenägna vilket var en fördel för att behålla makten. Å andra sidan var de innovativa mer tillåtande inför att släppa in nya förmågor, vilket även det var en fördel. Han jämförde de båda personlighetstyperna med en räv och ett lejon.
Pareto kunde även förklara revolutioners uppkomst med sin teori om elitcirkulation. Av vikt för hans cirkulationsteori var påståendet att samhället har en process av vågor som liknar konjunktursvängningar. Se artikeln: elitteorin en jämförelse mellan Pareto och de andra som arbetat med att utforma denna teori utifrån skilda ståndpunkter och grundantaganden såsom Gaetano Mosca, Robert Michels och C. Wright Mills.
Paretoprincipen
Pareto visade att 20% av den italienska befolkningen ägde 80% av egendomen. Denna observation har senare, av andra, generaliserats till den så kallade Paretoprincipen som innebär att 20 procent av orsakerna står för 80 procent av verkan.
