Vicke Lindstrands monumentalskulpturer
Från Rilpedia
 |
En eller flera användare anser att denna text bör infogas i Vicke Lindstrand. (Diskussion) |
De monumentala glasskulpturerna är magnifika uttryck för Vicke Lindstrands mångsidiga konstnärskap. Den första kom till redan under Orreforstiden - vattenfontänen av kristall på världsutställningen i New York 1939. Den sista var Legend i glas, som restes i Teaterparken mitt emot biblioteket i Växjö 1978.
Innehåll |
Monumental Fountain, New York, 1939
Den 3 meter höga glasfontänen på Världsutställningen i New York 1939 väckte stor uppmärksamhet. Den var placerad i en 20 meter lång vattendamm på Sweden Square. Kraftigt strålkastarljus fick kristallmassan i fontänen att skimra. För att transportera delarna till skulpturen som vägde cirka 6 ton behövdes 35 stora packlårar som fyllde en hel järnvägsvagn.
Ikaros Nadel, Stuttgart, 1964
På initiativ av professor John H. Argyris (1913 – 2004) fick Lindstrand uppdraget att göra skulpturen Ikaros Nadel. Den uppfördes 1964 utanför Argyris institution vid Technische Hochschule, Stuttgart. Ikaros-nålen är 9 meter hög och väger omkring 24 ton. Det var den första i en serie om fyra skulpturer som Lindstrand konstruerade genom att limma ihop 8 millimeter tjocka glasskivor från Emmaboda Glasverk. Skivorna lagda på varandra är limmade med ett specialkomponerat lim för att klara glasets förändringar under kyla och värme. Genom att limmet har samma utvidgnings- och ljusbrytningsegenskaper som glaset, syns inte skarvarna i skulpturen. Enligt Lindstrand var detta enda sättet att tillverka så stora skulpturer i glas eftersom det – åtminstone med den tidens teknik – inte var möjligt att kyla så stora hela glasbitar att spänningar i glaset kunde undvikas. De största av de mer än 1 000 glasskivorna i denna skulptur är 160 cm i diameter, vikten omkring 50 kg. Ingen skiva är exakt lik någon annan, varför det gjordes en mall för varje skiva, alla tillverkade i Emmaboda.
Uppförandet av skulpturen föregicks av intensiv försöksverksamhet, där material och form provades i datorer och kördes i vindtunnlar under olika temperaturförhållanden. Även reflexegenskaperna studerades och ledde till att två stora tomrum skapades inne i skulpturen för att ge bättre ljusbrytning. Konstnären ledde själv monteringsarbetet och hade hjälp av tio man. Det utfördes hösten 1964 i ett tält där man sökte hålla en konstant temperatur av 20 grader. De tunga lyften gjordes med hjälp av travers. Arbetet blev färdigt lagom så att skulpturen kunde invigas på konstnärens 60-årsdag den 27 november 1964.
Initiativtagaren var en flitig samlare av Lindstrands konstglas men också en av de ledande forskare som sysslade med optimering av mycket komplicerade konstruktioner, bland annat rymdfarkoster. Argyris, född i Grekland, gav skulpturen namn efter en person i den grekiska mytologin. Vid sin flykt från inspärrningen i labyrinten på Kreta flög Ikaros så nära solen att vaxet som fäste vingarna vid hans kropp smälte och han störtade i Egeiska havet. Det ser verkligen ut som en tanke att skulpturen, med en form, som ger den en mjukt skruvande rörelse och liknar en projektil riktad mot rymden, placerades utanför den institution där initiativtagaren ägnade sig åt optimering av komplicerade konstruktioner som t ex rymdfarkoster.
Prisma, Norrköping, 1967
Med en höjd på 11,5 meter var skulpturen ’’Prisma” världens största glaskonstverk när den invigdes den 16 september 1967 på platsen utanför Folkets hus i Norrköping. De inbyggda lamporna i skulpturen tändes då för första gången och spred ett ljusgrönt skimmer.
Den konstruktion som användes till ’’Prisma’’ hade tidigare utprovats i Stuttgart 1964. Konstverket är förankrat nedåt med en 27 meter lång betongpelare, av vilken man endast ser den del på en meter som fått bilda skulpturens synliga sockel.
Grön eld, Umeå, 1970
Grön Eld var vid tiden för uppförandet i september 1970 världens största glasskulptur. Höjden är 9 meter och den består av tre vridna glaspelare som smalnar av upptill, uppbyggda av flera tusen glasskivor från Emmaboda Glasverk. Långa pålar slogs ner i marken och en tung betongsockel bär den 45 ton tunga skulpturen. Glasskivorna lagda på varandra är limmade med ett tvåkomponentslim för att klara glasets förändringar under kyla och värme. Ytan är ojämn och reflekterar det naturliga ljuset, men också det ljus som kommer från en ljuskälla inne i sockeln. Ljuset ger skulpturen liv, rörelse och föränderlighet och kan påminna om det ljus som norrskenet har.
Uppdraget att utföra skulpturen gavs av HSB-chefen Sven Wallander efter att denne sett Prisma i Norrköping. HSB:s konstfond betalade skulpturen och Umeå stad grundläggningen. Grön Eld har blivit en del av Umeås identitet. När skulpturen uppfördes, gjordes samtidigt Järnvägstorget om till trafikplats med rondell och fyrfilig genomfartsväg. Ansvarig för byggandet var Nils-Åke Holmgren och arbetet utfördes av personal från kommunens nybyggnadssektion under Lindstrands ledning.
Legend i Glas, Växjö, 1978
Legend i glas är den fjärde stora glasskulpturen gjord av glas från Emmaboda. Den avbildar Växjös eget skyddshelgon Sankt Sigfrid och är konstruerad på i princip samma sätt som de tidigare. Uppförandet föregicks av många års strider mellan politiska grupperingar och i tidningarnas insändarspalter. Debatt om offentlig utsmyckning i Växjö hade pågått lång tid och hade främst gällt utsmyckningen av Stortorget. 1971 fick stadens kulturnämnd klartecken att av Lindstrand beställa förslag till utsmyckning av offentlig plats. Lindstrand hade då redan sina planer klara. Legendens Sankt Sigfrid och dennes systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman skulle utgöra motivet. Inom kommunförvaltningen var man dock oense om platsen för en skulptur. Medan diskussionen pågick tog konstnären fram ett nytt förslag 1972, kallat Glasfolk, en 5 meter hög skulptur i form av en glasblåsare och en formhållare. Kulturnämnden förordade detta alternativ, men kommunstyrelsen ville inte gå på kulturnämndens linje och frågan blev vilande några år.
1975 tog Lindstrand själv initiativ till en modell av den första idén, kallad Legend i glas. Modellen utfördes i silver av konstnären Hanne Dreutler. Konstverket skulle i färdigt skick utgöras av en 5 meter hög Sankt Sigfrid placerad i en rund bassäng med 15 meters diameter, omgärdad av en stenmur. I bassängen skulle Unaman, Sunaman och Vinaman framställas i form av tre vattenpelare.
Lindstrand föreslog att konstverket skulle placeras på Stortorget. Hösten 1975 uttalade sig också kulturnämnden för denna placering. Efter långvariga strider fick kommunstyrelsen 1976 gehör för sin åsikt att skulpturen Legend i glas skulle uppföras i Teaterparken mitt emot biblioteket. Kommunfullmäktiges beslut var enhälligt men följdes av insändarstorm i tidningarna och överklagades ända upp till regeringsrätten utan att det ändrades.
När skulpturen äntligen kunde invigas 1978 kände man inte riktigt igen den ursprungliga tanken, skrev Lars Thor i sin bok ’’Legend i glas’’. Bassängmåtten hade minskats och den ursprungliga stenmuren ersatts med en slät vit mur. Till slut stod Sankt Sigfrid där, 5,5 meter hög med en vikt på 12 ton med 1 100 skivor Emmabodaglas.
Externa länkar
Bilder av Vicke Lindstrands monumentalskulpturer
