Från Rilpedia

Vattenplaning kallas det fenomen som innebär att det uppstår ett vattenlager mellan hjulen hos ett fordon och körbanan vid relativt hög fart. Fenomenet kan uppstå redan vid måttliga vattenmängder på körbanan om farten är hög, och orsakas av att vattnet som hjulen passerar inte hinner pressas undan så att de får kontakt med vägbanan innan de har passerat. Risken för vattenplaning ökar med mängden vatten på körbanan och med farten. Vid fullständig vattenplaning blir fordonet praktiskt taget ostyrbart, eftersom friktionen mellan hjul och vatten är väsentligt mycket mindre än mellan hjul och vägbana, vilket kan leda till att fordonet kör av vägen eller kolliderar med mötande fordon, om inte farten hinner minskas så att kontakten med vägbanan återupprättas.

Normalt har varje däck en tämligen stor kontaktyta mot vägbanan. Begynnande vattenplaning innebär att denna kontaktyta successivt minskar med ökande fart och samma vattendjup. Vid en undanmanöver som kräver stor friktion mot vägbanan i sidled är det därför inte nödvändigt med fullständig vattenplaning för att styrförmågan skall bli otillräcklig.

Ett lågt yttryck mot vägbanan ger större risk för vattenplaning än ett högt. Tendensen till vattenplaning hos ett fordon minskar därför med ökande last. Vattenplaning uppstår vid lägre fart med däck som har litet mönsterdjup än med dem som har stort. Däcksmönstrens utformning har också stor betydelse. Vissa typer av däck är utformade så att vatten huvudsakligen dräneras ut åt sidorna, andra så att vatten i huvudsak dräneras bakåt. Blankslitna däck ger ingen dränering alls, varför vattenplaning uppstår vid lägre fart än med däck med kvarvarande mönsterdjup.

Enligt Vägverket ska däck sommartid ha ett kvarvarande mönsterdjup av minst 1,6 mm i däckets huvudmönster. För att ge bra friktion vid fuktig vägbana bör mönsterdjupet vara minst 3 mm.