Från Rilpedia

Värja är ett egentligen för stöt ämnat och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga. Värjan användes på 1800-talet och i början av 1900-talet mindre som försvars- eller anfallsvapen än som befäls- och prydnadstecken. Värjan tillhör särskilt civilstatens uniformer.

Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flera eggar, dels genom den raka, nära 1 meter långa klingan. Värjan bäres vid vänstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- l. axelgehäng) på högra axeln eller i en livrem eller i ett vanligt koppel.

Vapentypen härstammar från medeltidens tunga svärd. Redan under 1500-talet användes värja av rytteriet inom hela Europa samt ofta även av pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassiner-regementen fanns den kvar under namnet pallasch. Pallaschen bäres i järnslida. Värjan användes även som duellvapen tills den ersattes av pistolen.

Se även

• Fäktning

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).