Från Rilpedia

Ultraluminös röntgenkälla (ULX) är ett mycket kraftigt röntgenstrålande astronomiskt objekt, vilket inte uppträder som aktiv galaxkärna. Dess luminositet överskrider 10³² W (10³⁹ erg/s), om man antar att den strålar isotropt. De galaxer som innehåller ULX har som regel bara en, men det finns några få galaxer som har många ULX. Vintergatan har ingen alls.

Huvudintresset kring ULX hänger samman med att deras luminositet överskrider Eddington-luminositeten för neutronstjärnor och till och med stellära svarta hål. Det är inte känt vad som är ULXs kraftkälla; modellerna innefattar emission med ”beaming” från objekt av stjärnstorlek, ackretion vid medelstora svarta hål, och super-Eddington-emission.

Observationer

Röntgenstrålning absorberas av Jordens atmosfär, så instrument som kan iaktta röntgenstrålar måste tas upp till hög höjd, tidigare med stratosfärballonger och sondraketer. Nuförtiden är röntgenastronomi en del av rymdforskningen och röntgendetektorer finns i dag i satelliter. Ultraluminösa röntgenkällor upptäcktes först på 1980-talet av rymdobservatoriet Einstein och senare observationer med tyska ROSAT. Ytterligare framsteg kom med satellitburna röntgenteleskopen XMM-Newton och Chandra-teleskopet, som hade mycket bättre spektral- och vinkelupplösning.

Några spektakulära ULX

• M82-X1: Detta är den mest luminösa ULXen och har ofta framhållits som den bästa värd-kandidaten för ett medelstort superkompakt objekt. M82-X1 har en associerad stjärnhop, uppvisar kvasi-periodiska oscillationer (QPO) och har en modulation på 62 dygn i sin strålningsamplitud.
• M101-X1: En av de ljusaste ULXen, med luminositeter på upp till 10³⁴ W (10⁴¹ erg/s). Denna ULX sammanfaller med en optisk källa som har tolkats som en superjätte ^[1], vilket stöder förhållandet att den skulle vara en röntgenbinär.

Noter och referenser

1. ↑ The Optical Counterpart of M101 ULX-1 NASA Abs serv (2005)

• Cosmic X-ray sources på Scholarpedia (2008)