Från Rilpedia

Tynningö Siffrorna avser orten
Läge	59°23′N 18°23′O / 59.383, 18.383
Landskap	Södermanland
Län	Stockholms län
Kommun	Vaxholms kommun
Församling	Vaxholms församling
Folkmängd(2005)	425 invånare
Area(2005)	370 hektar
Befolknings- och arealfakta från SCB[1] (uppdaterad 31 maj 2008)

Tynningö är en ö vid Södra Vaxholmsfjärden, strax söder om Vaxholm i Stockholms inre skärgård. Ön tillhör Vaxholms kommun. Tynningö trafikeras med reguljär skärgårdstrafik från Vaxholm och Strömkajen i Stockholm samt en privatdriven bilfärja mellan östra Tynningö och Norra Lagnö.^[2]

Historia

Redan vid stenålderns slut för cirka 3500 år sedan stack ett antal kobbar upp bland dyningarna till vad som skulle bli dagens Tynningö. Namnet Tynningö kan ha uppstått redan på vikingatiden.

Den första urkunden med namnet Thyninge är en köpehandling som bevittnas av bland anda en Karl från Thyninge 1322. Sedan fick Stockholms borgare ön som tack för att en stadsport öppnades för Engelbrekt 1436, så att han kunde inta Stockholm från danskarna.

Gustav Vasa bekräftade detta 1529 men ger ändå ön till en Jöns på Tinningha 1545. Men Jöns fick flytta på sig och 1551 blir ön Kungsladugård en kort tid.

Erik XIV införde begreppet säteri och 1560 fick Jakob Bagge Tynningö. Han var amiral och slog en dansk flotta vid Bornholm.

Under 1600-talet och 1700-talet passerar många namn i adelskalendern revy som ägare till Tynningö. En flygel av Tynningö säterigård finns kvar från tidigt 1700-tal. 1744 finns en Mårten Kling på ön som befattningsman. Han finns kvar i namnet "Klingens Kärr" (hållplats 7) som han lät utdika.

På 1800-talet styckades ön i mindre bondejordbruk. Man gjorde arbeten för att skapa mer betesmark. På våren brukade bönderna sänka nivån på den insjö som låg vid nuvarande betesängar (vid slalombacken) genom att låta vattnet forsa ut i Saltsjön vid Åkeshov. På så sätt fick man stenarna att rulla i kvarnen som fanns där. Man malde säden på våren när tillgången på rinnande vatten var som störst. Kvarnstenarna ligger ännu kvar och området kallas för Kvarntäppan. Ett brett och långt dike grävdes också så att vatten kunde rinna ut i insjön Maren. Ny och bördig åkermark kunde brukas. Den djupa och breda utdikningen finns kvar på flera ställen. Det pågick jordbruksverksamhet på ön till 1980-talet.^[3]

I början av 1900-talet styckades delar av Tynningö i mindre tomter. Fastigheterna såldes till sommargäster som tog sig till Tynningö med ångbåtar. Under 1920- och 30-talen besöker många barn och ungdomar Tynningö varje sommar på Dagens Nyheters "dag-kollo" vid Snickarbacken och Sunnerdalska stiftelsen som ägde hus vid Norra Tynningö brygga.

Vägarna var smala, krokiga och backiga. För många av de barn som gick i skola på Tynningö i början av seklet var skolvägen lång. Barnen fick gå ett par kilometer från Östra Tynningö och rodde sedan över Maren och tog sig sedan genom alkärret och betesängarna fram till Norra Tynningö. Först på 1940-talet byggdes landsvägen på Tynningö av en beredskapsstyrka stationerad på Bergsholmen. På 1950-talet blev det väg fram till Norra Tynningö brygga.

Det har funnits flera lanthandlar på Tynningö, Johanssons på Höganäs och Norra Tynningö, Janssons i Marsviken, samt en lanthandel på östra Tynningö. Redan 1951 övergav den lanthandeln den traditionella "över-disk-betjäningen" och införde Tynningö självköp, som därmed var en av de första snabbköpsaffärerna i Sverige.

Noter och referenser

1. ↑ Statistik från SCB: Småorter; arealer, befolkning 2005
2. ↑ Anders Källgård, Sveriges öar, sid 366, Carlssons bokförlag, 2005, ISBN 91-7203-465-3
3. ↑ Anders Källgård, Sveriges öar, sid 366, Carlssons bokförlag, 2005, ISBN 91-7203-465-3

Externa länkar

• Tynningo.se (lokal webbplats, driven av de största öföreningarna)(Ändrat domän till .se)
• Tynningön from Nordisk familjebok.
• Tynningö Strandskyddsförening