The Kinks

Från Rilpedia

(Omdirigerad från The Ravens)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Fil:Knk70.jpg

The Kinks 1970-1976. Från vänster Dave Davies, John Gosling, John Dalton, Mick Avory och Ray Davies.

The Kinks var en brittisk pop/rockgrupp som bildades 1963 i London och gjorde sin sista livespelning 1996. Bandet är dock inte formellt upplöst, och rykten om återförening av gruppens originalsättning cirkulerade i pressen runt årsskiftet 2007-2008.

Gruppen bestod i början av bröderna Dave Davies (gitarr, sång) och Ray Davies (gitarr, sång, keyboards, gruppens främste låtskrivare), Pete Quaife (elbas, sång), och Mick Avory (trummor). Ett kort tag i början av karriären kallade sig gruppen The Ravens, men namnet byttes till The Kinks innan något hann spelas in med gruppen. Namnet Kinks kommer av modet på den tiden, som man uttryckte det på engelska "kinky cloths and boots".

Gruppens kommersiellt framgångsrikaste period var början och mitten på 1960-talet. Gruppen fortsatte under andra halvan av decenniet ge ut nya album, men de passade inte in i det psykedeliska klimat som rådde inom populärmusiken då. Att Ray Davies också gjorde narr och protesterade mot populärmusiken i sina texter gjorde det inte lättare. Under 1970-talet gav de också ut en hel del rockoperor. Deras konceptalbum från slutet av 1960-talet och tidiga 1970-talet räknas idag som något alldeles extra inom popen.

The Kinks tidiga år

Bröderna Davies hade sedan skolåldern spelat skiffle och rock and roll tillsammans. Pete Quaife som var skolkamrat med Ray Davies blev gruppens basist och snart tillkom Mickey Willet på trummor och gruppen the Ravens var formad. Innan de han spela in något byttes Willet ut mot Mick Avory och man bytte namn till The Kinks, efter påtryckningar från dåvarande mangern Larry Page. De skivdebuterade februari 1964 med en cover på Little Richards "Long Tall Sally", men singeln kom och gick obemärkt, det gjorde likaså deras andra singel. Genombrottet kom senare på våren 1964 med den vilda och stökiga "You Really Got Me" som blev en omedelbar succé. Första platsen i Storbritannien och topp-10 i USA. I Sverige låg låten en vecka på Tio i topp.

"You Really Got Me" fick en minst lika vild uppföljare "All Day and All of the Night", utgiven sent '64 som blev en nästan lika stor hit (precis som föregångaren låg "All Day and All of the Night" en vecka på Tio i topp). Dessa två låtar, som bägge bygger på Dave Davies för tiden unika distorserade gitarrljud, inspirerade många amerikanska ungdomar att börja spela musik, och ligger till stor del till grunden för garagerocken som det resulterade i. Låten är också erkänd som stor insprationskälla för den kommande hårdrocken och punken. Tidigt 1965 fick de också en hit med den lugnare låten "Tired of Waiting for You". Gruppen turnerade mycket under den här tiden. Ett stort bakslag drabbade dem när de förbjöds att komma till USA av American Federation of Musicians Union. Detta efter bråk om pengar kring uppträdanden och annat. I fyra år var gruppen utestängd från världens största musikmarknad. Ray Davies kom bland annat på grund av detta att inspireras mer av klassisk brittisk musik (bland annat music hall) än sina kollegor i de så kallade British Invasion-grupperna.

Konceptalbum och samhällskommenterande

Efter de inledande framgångarna utvecklade gruppen, och låtskrivaren Ray Davies alltså ett något stillsammare sound. Det första tydliga tecknet på detta var LP'n The Kink Kontroversy och hiten "Tired of Waiting for You". Texterna utvecklades mer och musiken var inte längre lika vild. Denna utveckling fortsatte med de samtidskommenterande låtarna "A Well Respected Man" och "Dedicated Follower of Fashion", stora hits 1965. "Sunny Afternoon" gavs ut som singel 1966 och kom att bli en av gruppens största hits. I texten märks Ray Davies satiriska ådra tydligt. Låten ingick sedan på LP'n Face to Face som anses vara en av de första riktiga konceptalbumen med socialt kommenterande som löst tema. Man gav också ut singeln "Dead End Street" med liknande tema som även den blev en hit i hemlandet. Pete Quaife hade det här året varit med om en bilolycka och kunde därför inte närvara så mycket vid inspelningarna. Hans tillfälliga ersättare blev John Dalton.

Året därpå gavs singeln "Waterloo Sunset" och albumet Something Else by the Kinks ut. Gruppens singlar sålde fortfarande bra, men deras album var inte lika populära. Den trenden började med Something Else som inte blev någon kommersiell succé trots att albumet var kritikerrosat. Man gav ut en till framgångsrik singel, "Autumn Almanac", men sedan tappade publiken intresset för gruppen. Trots detta fortsatte Davies med sitt speciella sätt att skriva texter. 1968 gavs albumet The Village Green Preservation Society ut, ett nostalgiskt album som blickade tillbaka på ett svunnet England. Det blev en stor favorit bland musikkritiker, men ignorerades nästan helt av allmänheten.

Nästa album Arthur, vilket handlar om en brittisk man som flyttar till Australien, följde samma mönster. Mycket på grund av detta lämnade basisten Pete Quaife gruppen för att bli ersatt av John Dalton. 1970 fick gruppen återigen en stor internationell hit med "Lola", en låt som handlade om ett möte mellan en ung pojke från landet och en transvestit. En så stor framgång hade inte gruppen haft sedan "Sunny Afternoon" 1966. Vid denna tidpunkt hade gruppen också fått en ny medlem - John Gosling (keyboard). Intresset för gruppen var pånyttfött och man hade även en brittisk hit med "Apeman". Singlarnas album Lola versus Powerman and the Moneygoround, Part One var en stark protest mot skivbranschen och musiklandskapet i övrigt, men ändå deras mest framgångsrika album på länge. Efter ett soundtrack till en film lämnade gruppen skivbolaget Pye och bytte till RCA Records.

Deras första album för det nya skivbolaget, Muswell Hillbillies räknas ofta som deras sista riktigt bra konceptalbum. Det behandlade Ray Davies och brodern Daves uppväxt i Muswell Hill, London. Dessvärre blev det ingen kommersiell succé då det begav sig.

Rockoperor

Efter inspiration från the Who gav The Kinks ut sin första rockopera Preservation 1973. Denna, liksom uppföljaren Preservation, Act II togs emot dåligt av både kritiker och skivköpare. De gav ut ytterligare en rockopera, Soap Opera som även den sågades i media, men var något populärare än sina föregångare. Schoolboys in Disgrace var gruppens tredje rockopera. Denna drog mer åt hårdrockshållet än tidigare. Efter det lämnade Kinks RCA Records som de skrivit ett fem-albums-kontrakt med och skrev kontrakt med Arista Records.

År 1976 lämnade Dalton gruppen, nästan direkt efter att deras första Arista album gjorts klart. Gruppen anställde sin tredje basist, Andy Pyle, men Dalton hoppade snabbt in i gruppen för att sedan sluta igen. Gosling lämnade gruppen efter albumet Misfits som kom 1978. Daltons ersättare blev Jim Rodford och Gosling blev ersatt av Ian Gibbons. Gruppens första album för det nya skivbolaget, Sleepwalker var deras största succé på många år.

Tillbaka på hitlistorna

1979 gavs albumet Low Budget ut som blev gruppens populäraste i USA, och The Kinks var under en tid ett av de absolut största rockbanden på den amerikanska marknaden. Albumet följdes av framgångsrika skivorna Give the People What They Want (1981) och State of Confusion (1983). 1983 gav också gruppen en stor hitsingel med "Come Dancing". En singelhit hade gruppen inte haft på länge. Efter år av olösliga spänningar mellan Mick Avory och Dave Davies lämnade Avory bandet 1984 och ersattes av Bob Henrit från bandet Argent. Avory försvann dock inte helt från gruppen utan fortsatte jobba i bandets organisation, bland annat i Konk, bandets egenhändigt ägda inspelningsstudio sedan tidigt 70-tal.

På senare år...

Kinks fortsatte göra nya album en bra bit in på 1990-talet men lyckades inte få någon hit. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame år 1990.^[1] Sedan mitten av 1990-talet har gruppen blivit uppmärksammad igen genom att grupper som Oasis och Blur sade sig hämta stor inspiration ifrån gruppens material, främst det från andra halvan av 1960-talet. Ray Davies har under senare år uppträtt som soloartist med ett liveband där svenske keyboardisten Gunnar Frick ingår.