Tennfigur
Från Rilpedia
En tennfigur är en miniatyrfigur av en legering av metallerna tenn, antimon, vismut och bly. Förr gjordes tennfigurer som leksak (tennsoldat) men idag skapas tennfigurer som samlarobjekt.
Innehåll |
Historik
Människan har avbildat sig själv i alla tider och när man började utvinna metaller ur jordskorpan göt man bland annat små figurer i bly och tenn. Sålunda har man hittat tennfigurer från klassisk grekisk och romersk tid. I mitten av 1800-talet slog tennfiguren igenom som leksak och det var främst i Nürnberg och Fürth i Tyskland som tillverkningen började i större skala.
Omkring 1920 tog tennfigurens historia en ny vändning i det att figuren gjordes mer realistisk och konstnärlig. Nu blev ”tennsoldaten” mer i detalj historiskt och anatomiskt riktig och väckte därmed samlarintresse hos vuxna entusiaster. Samlarna organiserade sig i föreningar som anordnade möten och andra träffar. Tennfiguren kom därmed att figurera i andra sammanhang än i den egna slutna kammaren. Utställningar och mässor blev träffpunkt för tennfigurssamlarna och böcker och annan litteratur framställde tennfigurens alla sidor, från historik till museiutställningar.
Tillverkning
Från idé till färdigmålad figur finns flera mellansteg. Förr i tiden gjordes teckningen i tusch i originalstorlek medan man idag med lätthet förminskar den till den önskvärda skalan. Innan dess tas nödvändigt fakta fram. En sak som tecknaren måste tänka på är att teckningen, eller förlagan, fungerar rent gjuttekniskt och därför agerar ofta tecknare och gravör i ett nära samarbete
Beroende på om det är en siluettfigur eller en rund figur som skall skapas väljer man material och gjutteknik därefter. Då det gäller den flata siluettfiguren överförs teckningen genom kalkering till det material som utgör gjutformen, oftast en medelhård skiffer. Det kan dock även röra sig om metallform av exempelvis mässing. Därefter tar gravören hand om slutarbetet. Formen består av två halvor. Med stålsticklar gröper han ur formen så att det blir utrymme för metallen som skall utgöra figuren, först den ena formhalvan sedan den andra.
Då det gäller den runda figuren skulpterar konstnären sin originalfigur i ett material som kan variera. Formmaterial för den runda figuren skiljer sig i flera avseenden från den flata. Förr använde man metall men idag tillverkas den framför allt av silikongummi eller annat syntetmaterial. Då det gäller gjutteknik kan man antingen använda sig av slungteknik varvid man får en ihålig figur för att spara på materialet, eller så fylls hela hålrummet ut med metall och då erhålls en massiv figur. Metallen, som utgör figuren, är en legering av metallerna tenn, bly och antimon och ibland även lite vismut.
Målning
När samlaren inköpt sin figur måste det så kallade gjutskägget skrapas bort, som är överskott av metall efter läckage mellan formhalvorna. Sedan tvättas figuren i ett lösningsmedel så att det hudfett som finns på fingrarna inte skall få färgen att lossna. Därpå grundars figuren med en lackfärg som man gör slutmålningen på. Man kan välja oljefärger (konstnärsfärger), vatten-, akryl- eller lackfärger. Varje material har sin speciella teknik och ger figuren sin speciella karaktär. De figurer som är avbildade i denna artikel är samtliga målade i oljefärg.
Tennsoldater
Dagens leksaksfigurer av plast har sina rötter i tennsoldaten. Att den kallades ”soldat” beror på att de första figurerna eller åtminstone flertalet av dem gestaltade soldater i en mångfald av arméer som barn lekte krigslekar med. Efterhand skapade man även civilfigurer som till exempel vilda och tama djur, cirkusartister, dagligt liv från både dåtid och bakåt i historien. Tidigare generationer lekte med dessa bly- eller tennfigurer fram till 1940-talet då andra material började ersätta metallerna. Tennsoldaten fanns i två utföranden, dels en rundmassiv och dels en flatare, så kallade siluettfigur.
Tennfiguren idag
Silhuettfiguren har sina rötter i Tyskland som producerat de skickligaste tecknarna och gravörerna samt de mest produktiva utgivarna av tennfigurer. Men grannländerna Frankrike, Österrike och Schweiz har också skaffat sig en välrenommerad ställning i tennfigursvärlden. Utanför denna region dominerar den runda tennfiguren. I Sverige finns några föreningar och ett museum i Strängnäs.
Då det gäller vilka tema som behandlas finns det i princip allt från stenåldersmänniskor till astronauter, från de första arméerna i Ur till dagens terrorister, från dinosaurier till moderna djurparker. Det finns bibliska motiv representerade, det finns dräkthistoria, militärhistoria, civil- och kulturhistoria, portättfigurer, erotik och fantasy.
Varje udda årtal hålls världens största tennfigursmässa i den sydtyska medeltidsstaden Kulmbach, där man finner tennfigurer och dess tillverkare, samlare och bokhandlare.
Figurspel
Figurspel är ett samlingsnamn på relativt fria spel som spelas med tennfigurer eller plastfigurer. Spelen saknar spelplan i vanlig mening och spelas oftast på ett bord (de kallas ofta "table top games" på engelska, alltså bordsskivespel) där man i regel placerat ut olika hinder (oftast olika terrängelement) för att spelandet ska bli lite mera intressant, både ur spelteknisk men också estetisk synvinkel.
Figurspelen har både en speldel och en hobbydel. Vad man väljer att ägna sig mest åt är helt och hållet upp till individen, men de flesta figurspelare målar egna figurer, skapar egen terräng och spelar i ungefär lika stor utsträckning.
Oavsett vilken typ av figurspel man spelar brukar de premiera ett stort mått av självständigt tänkande, anpassningsförmåga och innovation. Detta, i kombination med hobbydelen, är det som brukar locka folk till att börja med figurspel.
Litteraturtips
 |
Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan. Motivering: Se diskussion |
- Krannich/Brock: "Die Zinnwelt des Franz Karl Mohr" Edition Krannich, 1997.
- Krannich/Brock: "Die Zinnwelt des Franz Karl Mohr II” Edition Krannich, 1998.
- Krog/Krannich: "Otto Gottstein und der Beginn der kulturhistorischen Zinnfigur” Edition Krannich, 2000.
- Krannich: "Kieler Zinnfiguren" Krannich, Krannich, 2002.
- Krannich: "Kieler Zinnfiguren II" Krannich, Edition Krannich, 2003.
- Kebbel, Harald & Renate Kebbel: Bruckman’s Handbuch der Zinnfiguren. Bruckman KG, München, 1978, ISBN 3-7654-1706-8
- Kollbrunner, Curt F.: Zinnfiguren, Zinnsoldaten, Zinngeschichte. Hirmer Verlag München, 1979, ISBN 3-7774-3110-9
- Gerteis, Klaus & Wolfgang Mössner: 75 Jahre Deutsches Zinnfigurenmuseum. Geschichte der Zinnfigur – Geschichte mit Zinnfiguren. Kulmbach, Freunde der Plassenburg 2004, ISBN 3-925162-22-4
- Ortmann, Erwin: Zinnfiguren einst und jetzt. Leipzig, Leipzig 1973
- Rattelmüller, Paul Ernst: Zinnfiguren. Die Welt in der Spanschachtel. Süddeutscher Verlag, München 1971, ISBN 3-7991-5679-8
- Ritter, Michael & Martin Sauter: Die Welt in Zinn. Zinnfiguren als Spielzeug und Sammelobjekt. Schwäbisches Volkskundemuseum, Gessertshausen 2002
- Zimmermann, Hans-Jürgen: Das Zinnfiguren-Handbuch : Idee, Entwurf, Zeichnung, Gravur, Guß, Bemalung, Dioramenbau, Fotografie u. Film . Franckh, Stuttgart 1983, ISBN 3-440-05154-4
